måndag, september 2

vi ses på nippertippas.wordpress.com istället!

Hej, fina ni! Jag har efter många om och men bestämt mig för att börja blogga på wordpress istället, där jag kan sätta lösenord på vissa inlägg. Jag vill inte sluta skriva om det där privata och personliga som bubblar och skaver, men jag är i nuläget inte riktigt bekväm med att inte veta vem som läser. Så, ni följer väl med mig till wordpress? Hoppas! Hojta till om ni vill ha lösenordet till de låsta inläggen, jag nås på nippertippa@gmail.com. Tack för att ni läser och skriver så fint till mig, ni är fan ta mig bäst!

torsdag, augusti 15

men vart är den där regnbågen?

Nu är jag ett år äldre, men jag kan verkligen inte förlika mig med min ålder, trettiofyra låter så mycket så gammalt när jag säger det högt att jag inte riktigt tror på det själv. Några dagar innan min födelsedag upptäcker jag mitt första gråa hårstrå, jag får veta att en två tre ja typ alla! bloggare väntar barn, jag tänker på min förra födelsedag och inser att ingenting har blivit så som jag tänkt under året som gått och inte heller året dessförinnan.

Jag träffar kuratorn varje vecka, hon har lockar som ligger prydligt mot glasögonbågarna och fjärilar hängandes i öronen, jag sitter mitt emot henne och hon frågar en dag har du det uthärdligt? och jag nickar och svarar men det känns som om det är ett stort tomrum här, ett hål som inte går att laga och jag pekar mot min bröstkorg och sedan det gör liksom ont hela hela tiden. Jag visar henne mina allra svartaste klibbigaste tankar, hon visar mig vägar jag kan gå och försöker mota bort mitt självförakt. Men det tar tid, det går så himla långsamt medan allt det andra bara rusar förbi mig.

Vinden känns kallare nu när jag blivit ett år äldre, eller så är det kylan i skarven mellan mitt hjärta och revbenen som spridit sig. Dom pratar om hösten, jag kan ana mörkret i kanterna och jag vill fly tillbaka till Italien eller i alla fall in i dagdrömmarna där jag kan vara vem jag vill (och där vill jag stanna kvar tills någon hittar mig; någon som ser det vackra när jag bara kan se det fula).

söndag, augusti 4

bara så länge det finns stjärnor över oss

Jag snodde en lista från Sandra. Hepp!

Vilken dag är det idag?
Söndag såklart – den heliga vilodagen.

Om du var en emoji vilken skulle du vara då?
Den där lilla snigeln. Kan verkligen relatera till henom.

Vad ska du göra ikväll?

Hänga med Emelie, vi ska nog skvallra, kolla på någon film, käka chips och mysa.

Säg två bra uttryck:
YOLO! och As if!

Vad blir du glad av få höra att du är?
Klok, rolig och snygg. Och så blir jag glad när någon säger att jag skriver fint.

Visa en bild du inte minns ha tagits:


Vem saknar du?
Min mormor och min farmor, jag tänker ofta på dem.

En bild på något som är asbra att ha:
En solfjäder är ju nästan ett måste.


En outfit som är ovanlig för dig att ha på dig:


Vad vill du ha?

Någon med mjuka axlar att luta huvudet mot när åskan river, som viskar mjuka ord mot mitt hår och som gör mig till en bättre människa. Och ett jobb.

Vad tycker du är roligt?
Det här!!!

Vad är du dålig på?
Tänka mindre och göra mer, matte, laga mat och spara pengar.

Vad tänker du baka i veckan?
Hello Kitty-muffins!

Hur ser du ut när du är nyvaken?


Vem gillar du just nu?
Vännerna & familjen. Och min kurator. Och Betty.

Vad var det första du snodde?
Någons hjärta kanske? >_<

En bild då du dricker alkohol:


Vad har du tänkt göra länge men ej gjort?
Bli på smällen, tatuera mig på armarna, åka till New York på nytt, bli rik och gifta mig med en snygg karl.

Vad bävar du inför?
Framtiden; att det inte ska bli så som jag önskar, att allting kanske inte ordnar sig. Och att jag ska förlora människor jag älskar.

Vad händer i helgen?
Den här helgen har jag firat min födelsedag lite i förväg med mina bästisar och varit bakis, nästa helg fyller jag år och ska fira med familjen.

Är listan slut?
Yes box!

onsdag, juli 10

happy is a longer way to go

Så spenderar jag en lördag i min ensamhet, dricker rom tittar på Broarna i Madison County börjar gråta för första gången på länge och tycks inte kunna sluta, jag gråter över ingenting och allting, jag somnar någon gång efter midnatt i svettiga tårfyllda lakan och vaknar med svullna ögon dagen därpå.

Så träffar jag P, på hans armar ser jag blekta ärr som jag inte sett tidigare. Han verkar må bättre nu, säger att han dejtar någon när jag frågar, vi pratar om förhoppningar som är svåra att gömma undan. Jag tänker att jag är glad för hans skull (och att jag kanske förstår varför han lät en aning andfådd och stressad när jag ringde), samtidigt som det här med alla år dagar ja tiden känns lite märkligt. Hur lätt, snabbt allting kan förändras. Hur människor som en gång blev kära så lätt försvinner ifrån varandra med tiden.

Så skriver anonym till mig; Det är helt otroligt att du är 34 år och så ensam som du är. Hjälp, så läskigt och främst sorgset. Och jag tänker på vad min kurator sa en gång; Du är inte ensam, du är singel. Ja, lyckligtvis är jag inte helt utlämnad, jag har människor som håller min rygg och som gör mig lycklig. Men att vara singel är ändå en slags ensamhet; att inte ha någon att vila huvudet mot i tv-soffan eller spendera en söndag i sängen med, någon att längta-med-varje-del-och-muskel-i-kroppen efter. Läskigt, sorgset? Kanske, men inte otroligt om anonym nu menar otroligt som i ovanligt/sjukt.

Så tänker jag på vad andra säger till mig. Att fokusera på det som är bra, först och främst hitta lyckan på egen hand, göra saker som gör mig glad, umgås med människor som får mig att må bra, hitta något att glädjas över, när du väl träffar någon kan det gå hur fort som helst, vill du något riktigt mycket så kan du få det, men drömprinsen kommer ju inte att knacka på dörren, det kommer att vända, glöm inte bort att leva ditt liv! Jag nickar försiktigt, tar in och sparar på orden, suger på dem. De smakar klokt och fint, men med en viss eftersmak av bitterhet.

För där jag befinner mig just nu är det så mörkt och instängt att jag inte riktigt kan se eller tänka klart. Jo jag umgås med människor som får mig att må bra, men ibland måste jag dra mig undan för de har sitt med varandra, de är delar av en familj som jag inte hör till. Jo jag försöker hitta glädjeämnen komma utanför lägenheten tänka positivt, men oftast är det lättare sagt än gjort. Och så tänker jag att jag väntat så himla länge på att det ska vända nu, kommer det verkligen någonsin vända eller är det bara sådant man säger? Cynikern i mig vaknar lätt till liv.

Så är det den här längtan, sorgen som sipprar ut i min bröstkorg. Den kliar, river så svårt, det är därför jag måste skriva om den, jag måste skapa ett eget rum åt den där jag kan gå in och gråta, skrika åt den. Men under tiden fortsätter jag leva mitt liv, jag gör vad jag kan för att orka vidare, dag för dag. Ja, this too shall pass, det är jag ändå oftast ganska säker på.

söndag, juli 7

who needs a heart when a heart can be broken

Italien var fantastiskt! Såklart. Men man kan inte åka iväg från sig själv och man kan inte bli magiskt lagad och hel på tio dagar. Jag börjar tro att det trasiga inte går att laga, att sprickorna är för många och djupa någonstans där under min hud där allt det svåra och svarta lägger sig. Jag börjar tro att det bästa vore att ge upp, att väntan ändå kommer visa sig vara förgäves, att lyckan bara inte är gjord för någon som mig.

Så fortsätter jag med min ensamhet. Jag fortsätter le så där så att jag nästan får ont i mina mungipor av den påklistrade glädjen, fortsätter säga vad kul! eller grattis! när jag får veta att en gammal vän någons syster en bekant väntar barn. Tänker att det kanske är så här det kommer att se ut resten av mitt liv; jag som fortsätter med min ensamhet samtidigt som alla andra får det att se så lätt ut med putande magar ringmärkta fingrar happily ever after. Och när T frågar mig kan mostrar ha barn? känns det som om något litet går sönder i mig och det där svarta klibbiga som jag kallar sorg sipprar ut i min bröstkorg. Eller när mamma ringer en söndag och hon försiktigt frågar var där några trevliga? angående min utekväll när jag vet att hon egentligen undrar om jag träffade någon.

Att för ett ögonblick, mitt i en rörelse, se sin spegelbild och hoppa till en aning av förvåning över personen som tittar tillbaka med en avtrubbad främmande blick. Att för ett ögonblick tänka på den kommande födelsedagen och inse jag är inte redo för trettiofyra, jag känner mig ju mindre och bräckligare än någonsin. Att för ett ögonblick känna ett stråk av ilska över att han inte lät mig släppa taget tidigare eller att han inte själv gjorde det när han ändå visste. Att för ett ögonblick se ett kärlekspar i en film kyssas och försöka minnas den där pirrande känslan när någon jag är kär i som är kär i mig tillbaka kyssar mina läppar, utan att lyckas.

Ensamhet är att inte ha någon att längta till.

lördag, juli 6

jag hoppas att vi alltid förblir sommarbarn som ser det vackra

Tänk, jag har fått vara din moster i sex år nu. När hann du egentligen bli så stor? Jag minns ju så tydligt när jag höll dig för första gången, då du var en dag gammal och det finaste jag någonsin sett. Senast igår berättade du att du önskade dig en moster som mig, innan du fanns. Och att du hade bett om en ny moster om du inte fått mig. Jag känner precis likadant; för mig är du likt en gåva nästan för bra för att vara sann. Det är så himla roligt och fint att få vara din moster.


Jag känner igen mycket av mig själv i dig, vi har samma humor och det märks att du också har det där fantasifulla och kreativa inom dig. Du har blivit en sådan rolig klok djup omtänksam liten människa, att vara med dig och leka prata busa ihop är bland det bästa jag vet. Som igår, när du berättade att innan man ligger i mammans mage så bor man uppe i himlen och när man sedan blir gammal och dör så flyttar man upp dit igen. Tänk, till hösten ska du börja i skolan! Och du har redan lärt dig att läsa och skriva och att cykla. Och så har du tappat dina två första tänder.


Jag vill lära dig allt jag kan om systerskap sockerdricka i venerna revolt hjärtan som brinner. Jag önskar jag kunde ge dig haven stränderna stjärnorna himlen och allting där emellan. Jag önskar jag kunde bära dig på mina axlar och skydda dig från allt det där som krossar hjärtan resten av våra liv.


Sommaren kommer alltid att tillhöra oss, jag kommer att älska dig resten av mitt liv.

söndag, juni 23

she hid around corners and she hid under beds

Jag lyssnar på Dog days are over och packar inför Italien, tänker att ett miljöombyte är precis vad jag behöver. Nu när hjärtslagen lätt rusar iväg, orden hopar sig och det där svarta kletar river kliar i bröstkorgen. Jag tänker att poolhäng, ost, shopping, Florens, lek med syskonbarnen, Pisa, vin, glass och ljumma sommarkvällar genom nya gränder ska hjälpa mig att bli lite mindre trasig. Jag hoppas i alla fall det.

Vi ses när vi ses. Ta hand om er och varandra.

http://picasion.com/i/1UI19/

söndag, juni 16

if you ride like lightning you're gonna crash like thunder

Jag har inte kunnat sluta tänka på The Place Beyond the Pines och särskilt scenen när Handsome Luke och Romina ligger i sängen och pratar om sin son. Luke säger att han vill vara med när sonen upplever något för första gången, därefter får man se när Luke matar sin son med glass (som han aldrig ätit innan) och det är så rörande att Romina måste vända bort blicken. Åh!
 
Ni måste helt enkelt se den här filmen.
 



and all of the ghouls come out to play

Så går jag med blicken neråt på gamla gator som bär minnen från min barndom, plockar blommor bakom kullen där jag brukade åka pulka, tittar genom fönsterna på det bruna tegelhuset som var min skola. Bröstkorgen fylls som så ofta förr med vemod och någonting annat som jag inte riktigt kan förklara, jag känner hur tröttheten lägger sig som en slöja över min kropp när jag tänker på alla dessa år.
 
Så kommer jag att tänka på min allra första kyss med sötaste killen i klassen, skrubbsår som bara syns innanför, blickar som ändras för varje vår sommar höst vinter som kommer och går, killen i min parallelklass som hängde sig en frostig nyårsafton och som jag aldrig utbytte några meningar med eller så minns jag det inte. Och så kommer jag att tänka två år bakåt i tiden, på en av alla fredagskvällar som inte blev som jag önskat då P druckit en halv flaska whisky, drämmt dörren med full kraft efter sig, kastat hårda ord mot mig. Och så tänker jag på hur jag och E nästintill bestämt att jag skulle vara kär igen innan sommaren kom och nu är sommaren här men ibland inbillar jag mig att mina chanser tagit slut, att jag glömt bort hur det är att vara kär, att det inte finns någon kvar för mig. Och så tänker jag att jag är trött på att vara fröken livrädd, trött på avundsjukan som river och sliter, trött på att vara trött.

Så går jag hemåt till mitt gamla flickrum igen, på samma gator som bär slitna minnen likt jag bär mina slitna tankar, fortfarande med blicken neråt. 

 

fredag, juni 14

svart är ingen färg, det är så man känner sig

Kämpa på så gott du kan och främst må så bra som möjligt skriver min pappa i ett mejl till mig, jag blir rörd till tårar när jag tänker på att min pappa suttit och forumlerat ihop orden till sin yngsta dotter. Dottern som är så bräcklig att hon verkar gå sönder för minsta lilla motgång. Dottern som inte tycks vara något av allt det där stora som hennes syster är. 
 
Jag träffar min kurator igen, det har gått tre månader sedan sist. Vi pratar om gamla tankemönster och hjärnspöken, framtidsoro och självtvivel, längtan och avundsjuka. Hennes vänliga ögon mjuka ord sätt att lyssna på gör att något i mig lossnar, jag börjar gråta samtidigt som jag pratar fort fort om allt det där jag bär på. Hon säger att det tycks vara en depression, det jag försöker ta mig igenom. Så förstår jag varför jag alltid är så himla himla trött, varför det gör så himla himla ont någonstans längst inne fastän jag skrattar med mina vänner och de kanske inte ens märker att något är annorlunda med mig. Så förstår jag varför det är så himla himla svårt för mig att se hur och var jag ska närma mig en förändring.  
 
Jag hänger upp en ny lapp i önsketrädet, blundar och önskar ännu lite hårdare och starkare den här gången. Jag får avskedskramar som värmer ända in under huden. Jag tänker att jag måste göra något rätt i alla fall när T säger när jag inte fanns så önskade jag mig en moster som du och så fick jag dig! Jag pratar skrattar skvallrar med min allra bästa vän och känner mig tacksam över att just hon är min allra bästa vän. Jag börjar läsa ungdomsbok efter ungdomsbok (ps. läs!). Jag går med bara ben och kisar upp mot sommarsolen och längtar efter att få kisa upp mot den toscanska sommarsolen. Jag får sms från P när han är ute på krogen. Jag får hjärtklappning när nätterna är för långa och dagarna för långsamma.
 
Jag fortsätter min väntan.
 

tisdag, juni 11

hälften av dom som älskar exploderar

I need someone real, who will be right for me now, here, and soon.
Until then I´m lost. I think I am mad at some times.

Hon frågar mig om honom; om jag någonsin ångrar mig och vill tillbaka. Nej, svarar jag fort. Även om det kommer stunder då ensamheten pulserar i mina handleder, även om det kommer nätter då jag cyklar genom grådisiga gator med ett hjärta som rusar och tårar som inte vill ta slut. Även om det är något som river i bröstkorgen när jag pratar bröllop med bästa vännerna eller när systerdottern frågar om jag är gift eller när jag ser en ring i en affär och vänder mig till mamma och säger en sådan vill jag ha om jag någonsin gifter mig och hon svarar ja, om du gifter dig med betoning på om (eller så är det som jag inbillar mig). Fortfarande; nej. Jag vill inte tillbaka till det jag hade med honom. 

Jag vill ha någonting annat; något som inte slutar med svart trassel innanför revbenen nära hjärtat eller självtvivel osäkerhet rädsla. Jag bär fortfarande på en slags sorg som lagt sig under min hud, sorgen över alla dessa år jag lät passera förbi mig. Trots att jag egentligen visste, någonstans bland mina tankar, att det inte var vad jag önskade mig. Nu kan jag tänka klart; det är inte meningen att det ska vara så där.

Vissa dagar känns det som om jag aldrig någonsin kommer att våga igen. Och jag tvivlar på att det kommer en dag då jag får säga ja! till någon. Det är väl sorgen som blöder, river upp såren på nytt och sätter min osäkerhet i gungning. Hur ska jag våga? Tänk om åren ramlar förbi mig igen tills ett nytt svart trassel börjar växa innanför revbenen nära hjärtat? Tänk om jag söker något som egentligen inte finns?

Vissa dagar är min ensamhet en trygg hamn, där jag har mig själv att luta mot. Men oftast gör den obeskrivligt ont. Oftast längtar jag efter någon som också längtar. Någon som inte vänder ryggen till när jag försöker kväva tårar inne i kudden. Någon som håller om mitt ansikte vid kyssarna. Någon som skriver små kärlekshälsningar på badrumsspegeln när jag behöver det. Känslor som river ner allt det mörka och kalla. Andetag mot min nacke när jag somnar, andetag mot min nacke när jag vaknar. Små hemligheter under fräknar ögonlock fingertoppar, stora ord i varandras munnar tankar minnen.

Störst av allt är kärleken. 

Jag längtar efter det där stora.

tisdag, maj 28

always waiting for something lasting

Så kommer årstiden med körsbärsträd svalor vitsippor och ett fladdrande hjärta under jeansjackan; månaden jag väntat på längtat efter. Så går dagarna tankarna människorna alldeles för fort fram, allting snurrar och jag stannar av.

Så träffar jag läkaren för första gången på tre månader, hon undrar hur jag haft det och jag berättar. Jag berättar att nu är ljuset solen grönskan äntligen här, men höstvindarna och vintermörkret river fortfarande i min bröstkorg. Våren skulle ju komma med lättare dagar, men det känns fortfarande svårt och jag är lika vilsen nu som då. Jag berättar om mardrömmarna som får mina hjärtslag att rusa iväg varje natt, om självtvivel spruckna förhoppningar kliande avundsjuka. Jag berättar att allt det där som är fint omkring mig hjälper tröstar värmer bara små korta stunder, det mörka stannar alltid kvar. Jag berättar om rädslan över att se besvikelsen i deras ögonen; besvikelsen som redan är min att bära. Jag berättar att det var ju inte meningen att det var så här det skulle bli; livet.

Du har fått lite mascara under ögonen säger hon försiktigt och nuddar vid min axel när jag ska gå, jag märkte knappt när tårarna började komma. När jag sedan står ute i solen igen kommer jag på att jag glömt ta med solglasögonen, jag går hemåt med blicken ner mot marken cigarettfimparna maskroserna. Tröttheten träffar mig med en våldsam kraft när jag kommer hem, jag lägger mig tätt tätt intill katten och det känns som om jag somnar nästan direkt. När jag vaknar någon timme senare har jag fortfarande mascararänder under mina ögon.

torsdag, maj 23

körsbärsträden stod i full blom när du kom med våren

Tänk, jag har fått vara din moster i tre år nu. På den här dagen för tre år sedan kom du till oss och fyllde min bröstkorg med en kärlek som ständigt blomstrar och svämmar över. Mycket har hänt sedan dess, det är så knasigt fint och roligt att få vara din moster och att få se dig växa och utvecklas till en egen fin liten person.


Du ser upp till din storasyster och följer hennes varje steg, ingen kan få dig att skratta som hon. Du är fascinerad av bilar bussar traktorer lastbilar och du tycker om att gunga högt högt, vattna i trädgården, dansa i ring med mig och din storasyster och bygga höga torn med ditt lego. Du har blivit en sådan rolig nyfiken och klok liten person, du pratar mycket och ibland svämmar kärleken över i min bröstkorg när du berättar vad du tänker på. Som när du förklarar hur snabbt Blixten kan köra. Som när du säger att några blommor ser söta ut. Som när du berättar att du vill ha brunt lockigt hår. Som när du säger mamma, du och Jessica är bästa kompisar och sedan berättar att din bästa kompis heter Neil.


Ibland skriker du högt högt när tålamodet tryter eller när du blir arg över någonting, ibland skrattar du högt högt så att jag också måste skratta och då känns det som om hjärtat under mina revben är inlindat med fluffigt sockervadd. Du är ofta ivrig över att få visa sådant du har ritat byggt eller sett, kolla Jessica! säger du då. Och du, det finns så mycket jag skulle vilja visa och berätta för dig. Jag önskar jag kunde ge dig haven stränderna stjärnorna himlen och allting där emellan. Jag önskar jag kunde bära dig på mina axlar och skydda dig från allt det där som krossar hjärtan resten av våra liv.


Grattis på din treårsdag, älskade lillebror. Våren kommer alltid att tillhöra dig, jag kommer att älska dig resten av mitt liv.

söndag, maj 19

by blood and by me, I follow your lead

Hej, du. Du som inte finns ännu, men som jag skänker tanke efter tanke, gång på gång. Jag är inte säker på om du någon gång får tillhöra den här världen, men jag hoppas och önskar det. Som jag hoppas och önskar! Jag är inte säker på om du någon gång får ta del av mina tankar och ord, men jag skriver ändå. För att jag måste berätta för någon, för att tankarna ibland kommer först när jag börjar skriva. Och jag vet inte riktigt hur mycket man får visa av sig själv eller när mina tankar börjar bli destruktiva själviska sorgliga. Men du är min ledstjärna inbillar jag mig.

Du, jag skulle vilja berätta om min längtan, hur plågsam den kan vara. Som när dagarna nätterna ramlar förbi mig; den ständiga känslan av att tiden jagar mig och inte inväntar mig. Hur det känns som tusen nålar i min bröstkorg när någon annan har fått någon som du, med namnet som jag skulle ge dig om du vore min (och hur jag måste trycka på avfölj när avundsjukan blir alldeles för svart och kladdig och svår att hantera, för jag tycks bara se uppnäsan händerna fötterna namnet som tillhör min längtan) och hur jag frågar högt för mig själv men när är det min tur då? som om jag väntar på att någon ska kunna svara mig.

Du, jag skulle vilja berätta om mitt sökande, hur svårt det kan vara. Som när jag går på konsert och plörsligt står näranära någon som doftar gott med snälla ögon snett leende och som jag för en kort stund låtsas är min. Hur jag nästan kan känna hans kroppsvärme genom alla kläder, hur hans armbåge ibland nuddar min arm. Hur det får mig att vilja känna någons hand i min eller någons arm runt min hals eller åtminstone någons blick på mig. Hur ont längtan efter att få känna någonting tillsammans med någon annan kan göra. Detta svåra; att försöka finna honom. Han som också längtar efter någon som du, han som vågar komma näranära, han som kommer kännas värd all den här väntan.

Du, jag tänkte sova och drömma om dig nu. Hur jag håller om dig, bär dig på mina axlar, kittlar dig. Hur vi står i ett kök med musik i bakgrunden bestick som klirrar pannkakor som doftar nygräddade och hur det bubblar mjölk i dina mungipor när du skrattar åt mina roliga grimaser. Hur jag tänker att ditt leende liknar mitt och att jag är så himlahimla glad över att just du får vara min resten av mitt liv. 

Godnatt, älskade. Jag hoppas att vi får träffas en dag, du och jag. Hälsningar från någon som längtar. 

torsdag, maj 9

let your body decide where you want to go

Det var någon gång under min gymnasietid, jag hade precis duschat och stod med öppen morgonrock när mamma kom in på mitt rum och ville säga något. Vi måste göra något åt din mage sa hon precis innan hon stängde dörren efter sig. Jag tittade ner på min runda mage och tänkte min mage, är det något fel på min mage? och ja, den var ju inte lika platt som några av mina klasskompisars. Klart att en mage ska vara platt! Och mina lår, visst är de också lite för runda? Jo men mamma har rätt, jag måste göra något åt det här!

Femton år har gått, jag tror inte att mamma minns den där dagen men den har förföljt mig. Precis som hennes nedvärderande kommentarer om den egna kroppen; hon hade alltid någon diet på gång när jag var tonåring (jag minns särskilt den när hon åt keso och apelsin till lunch varje dag). Samtidigt läste jag tidningar som VeckoRevyn och Frida som lärde mig att hängbröst är osexigt, killar gillar naturlighet, så fixar du den naturliga looken och så här framhäver du dina kurvor. Jag började se min kropp som en felkonstruktion, jag började tänka på min kropp (typ varje vaken timme) som något som krävde total förvandling.

Kroppshatet började alltså under min gymnasietid, då magen låren armarna började runda till sig. Fram tills dess hade jag varit hyfsat smal och därmed också hållt mig till idealet. Det där kroppshatet har sedan följt med mig genom ungefär hela mitt vuxna liv, fram till ganska nyligen. Jag har suttit i otaliga fikarum där kollegor diskuterat olika bantningstips, LCHF, träning och kända kvinnors kroppar samtidigt som det dåliga samvetet tryckt på när jag varit den enda som tagit två kakor till fikat. Jag har flackat med blicken, skämtsamt sagt äh jag har bara ätit lite för mycket godis när någon (ibland främlingar!) frågat mig om jag är gravid. Jag skrev ofta om det i min förra blogg; hur tjock jag brukade känna mig. Nu känns det mest lite sorgligt att läsa. Tänk så mycket tid – så många år! - jag lagt på att tänka dumma tankar om min kropp. Min kropp som bär upp mig, som är mjuk, som klarar av att busa med och krama om mina syskonbarn, som kan ge mig njutning när jag delar den med någon annan.

Det känns faktiskt nästan som en uppenbarelse för mig nu; hur jag känner en sådan ömhet för min kropp. Och så tänker jag det var väl ändå på tiden! Att snart vara trettiofyra och äntligen känna att jag gillar min kropp. Det är ju nästan så att man vill gråta en skvätt. Jag behöver inte mammas eller mäns eller någon annans uppskattning för att känna att min kropp är av värde, att den är okej precis som den är. Den är det för att JAG tycker det. Jag kommer inte att sluta äta något gott eller börja med någon himla diet inför beach 2013. Och jag kommer inte heller gömma mig under en sarong på stranden, jag kommer att leka gladiator i vattnet och bära mina syskonbarn på axlarna, äta glass och dricka öl och känna hur den efterlängtade sommarvärmen ger min kropp energi.

Som fina kloka Karin skrev: Den enda som behöver gilla min kropp är jag själv. Och jag älskar min kropp. Om jag bara får lära mina syskonbarn en enda sak, så är det det. Du – och endast du – behöver gilla din kropp. Ingen annan har någon rätt i att definiera hur din kropp bör ser ut. Alla andra kan ju faktiskt ta och sköta sitt eget istället. Eller bara gå och dra något gammalt över sig.

måndag, maj 6

jag måste varit någon annan innan jag kände dig

Så nära får ingen gå! skriksjöng han, min klasskompis. På en förfest i en trång lägenhet någonstans i Motala, jag orkar inte riktigt räkna ut hur många år som passerat nu. Eller hur, Jessica? sa han därefter och tittade rakt på genom mig. Det har liksom följt med mig sedan dess. Hur han tittade på genom mig; hur han upptäckt att jag inte lät någon gå nära.

Det är nog väldigt svårt att lära känna mig; komma nära inpå. Jag vet inte riktigt när det blev så, kanske har jag alltid haft en osynlig mur uppbyggd kring mig? Kanske har den växt sig större för varje centimeter som mitt självförtroende krympt? Samtidigt som jag har lätt för att bli förälskad i andra människor är det himla svårt för mig att glänta på dörren till mitt inre för någon annan, låta någon se min ångest mitt gråt mina svåraste tankar. Och det är inget medvetet val, jag har på något sätt lärt mig att hålla det där för mig själv, att bara visa några sidor av mig och aldrig aldrig hela mig. Det är kanske därför jag i nästan hela mitt vuxna liv fått höra att jag är blyg och tystlåten? För att jag är försiktig, på min vakt, alldeles alldeles livrädd.

Men. Så finns det några som trots detta flyttat in under mina revben, rakt in i hjärtat. Och som låtit mig göra detsamma. Som tar min hand, låter mig gå bredvid. Som får mig att skrattasåattdetgörontimagen genom enkla ord grimaser danser, låter mig locka fram skratt. Som lär mig sådant jag inte kan, låter mig berätta om sådant jag kan. Som berättar hemligheter drömmar svårigheter, låter mig berätta när jag behöver och lyssnar peppar förstår. Som jag älskar till månen solen stjärnorna och tillbaka, som jag vill bära på mina axlar när deras styrka svackar, som jag vill visa världens alla städer öar hav, som jag inte kan leva utan en endaste dag för då skulle hjärtat under mina revben säkerligen sluta slå.

 

onsdag, maj 1

och om du bryr dig så blev jag inget

Att fråga sig själv är jag den jag vill vara? blev det som det var tänkt? och inse att jag inte har någon aning alls, jag vet inte vem det är meningen att jag ska vara. Att det enda jag vet helt säkert är att det inte kan vara meningen att det ska vara så här, för i så fall vill jag inte vara med längre.

Vi är tomma skal som suktar efter innehåll sjunger Krunegård, jag vill fylla mig med något meningsfullt. Något som lyfter mig över molnen, något som gör mörkret mindre mörkt, något som dundrar likt autobahn i avståndet mellan hjärta läppar fingertoppar. Jag vill inte längre kasta blickar över min axel, viska samma önskan varje gång klockan slår 11.11 eller 22.22, känna hur tvivlet pulserar ikapp med blodet i mina handleder. Jag vill inte längre vakna varje morgon med en ekande tomhet, som finns kvar när jag ska somna på kvällen.

Även jag är ett tappat självförtroende, så har det varit under en lång lång tid nu. Jag vet inte var jag ska leta för att hitta det, vilka vägar det är meningen att jag ska gå. Jag ifrågasätter alla min val, ritar tabeller kartor listor och försöker räkna ut. Vem jag ska vara, vad det finns för någon som mig, hur jag ska komma dit jag hör hemma (om jag hör hemma någonstans). Och så alla dessa år som rusat förbi mig; som fortsätter rusa. Om tre månader fyller jag trettiofyra, jag trodde jag skulle veta vid det här laget. Jag trodde livet skulle vara något annat.

onsdag, april 17

Gud, uppfinn nåt nytt som gör det lätt att hålla ut
nåt för dom som väntar, dom som orkar vänta mer

Så blir det lördag, jag målar läpparna röda skriksjunger ta mig till kärlek, ta mig till dans! dricker öl med vänner och känner hur förhoppningarna bubblar i bröstkorgen. Mamma ringer dagen innan, säger vad kul att du ska ut! och frågar vad ska du ha på dig? och jag förstår att hon också hoppas. Jag och vännerna ramlar gatorna fram fnissar dansar, jag drar lite i min kjol, rufsar till mitt hår och känner mig nästan som tjugofem igen. Det känns i luften att våren är nära, fåglarna sjunger högljutt och det hörs i min bröstkorg, vindarna är ljumma och skratten bubblar ut ur våra munnar.

Någonstans under kvällen inne på det trånga varma dansgolvet bryts den där förtrollningen, jag flackar med blicken och väser i min väns öra jag vill hångla med någon!, hon svarar ja! och vi fnissar dricker ytterligare en öl spanar efter någon snygg. Några gånger fastnar min blick i någon annans, men blickarna vandrar alltid vidare. Jag känner mig plötsligt inte som tjugofem längre, det är alla andra som är det och jag tänker att min längtan måste synas som desperation i min blick för varför vandrar blickarna annars vidare? Tröttheten ramlar över mig, jag känner mig full fel patetisk och cyklar hem med en punktering på min cykel. Det känns som åska i luften och gatorna är folktomma, tårarna kommer när jag passerar Köpenhamnsvägen, cyklar förbi hans lägenhet.

Mamma ringer dagen efter, frågar hade du kul? var där någon trevlig? och jag säger näää, men vilket fint väder vi fått va? för jag orkar inte riktigt bära hennes besvikelse också, jag orkar inte riktigt tänka på min längtan och vi säger hej då, jag kryper in under täcket intill katten och somnar till slut om för tredje gången den här söndagen.

fredag, april 12

om du vill ha en idiot, lägg din hand i min

Det är så utmattande att vara jag. Att släpa runt på mina tankar, gå med ett hål som hela tiden ekar river skaver i min bröstkorg. Den här svackan depressionen uppförsbacken eller vad man nu ska kalla det vägrar ge med sig, lämna mig ifred. Vissa dagar och stunder känns det bra, nästan som förrut. Jag skrattar med min allra allra bästa vän, jag leker med mina syskonbarn, jag vaknar utan den där hjärtklappningen, jag känner mig sysselsatt och tankarna håller sig på lagom avstånd.

Men sedan. Kommer alltid dom andra dagarna. När jag inte orkar någonting, efter nätter fyllda med mardrömmar om död blod sorg. När hjärtklappningen, huvudvärken och tårarna tvingar mig att stanna hemma under täcket. När jag får så dåligt samvete över att inte orka att jag tar en sömntablett på förmiddagen för att sova bort den där värsta ångesten och sedan vaknar när jag hör grannen sätta nycklarna i sitt lås kvart över sex på kvällen.

Och så alltid den här känslan av att alla andra har sitt och sina; de har varandra och allt vad det innebär (fredagmys, en bebisnacke att lukta på, någon som undrar hur dagen varit). Men jag? Jag har mig, katten och fryspizza. Den här ensamheten, den gör så himla ont.

April, snart maj. När kommer våren med rosa körsbärsträd varma vindar det vaga löftet om bättre dagar?

onsdag, februari 20

det är för tungt att andas, taggar kan inte samsas

Alla hjärtans dag kommer och går och min ensamhet består. Och så den där känslan av att stå utanför, bli bortvald. Som har följt mig genom nästan hela mitt vuxna liv. Nästan som ett gammalt skavsår; ibland rivs det upp och börjar blöda och det vill aldrig riktigt läka.Till slut blir det som ett missprydande litet ärr som gör allt det där fina mycket mycket fulare. Jag avskyr den känslan; hur gärna jag vill vara älskvärd. Någon som är värd att älskas. Att bli vald! Av någon som ser igenom alla mina lager och som i slutändan ändå väljer mig.

Att söka någons blick, för att se om jag kanske kanske har någon chans. Att spendera en natt med någon som har händer armar läppar som tycks vara gjorda för mig, men som inte längre ägnar mig en tanke (och som förmodligen valt någon annan nu) samtidigt som jag ägnar honom alldeles för många tankar. Att lyssna på kärleksballader och fantisera om en vårdag eller en sommardag med blommor i håret, lång klänning och min man med handen i min och små små glädejtårar i ögonvrån. Att känna hur det där gamla skavsåret kliar och sedan rivs upp och börjar blöda samtidigt som det river stormar i bröstkorgen, när ännu en dejt får kalla fötter och när allt som återstår ännu en gång är tystnaden och min kalla säng. Att tänka att det måste vara mig det är fel på, varför blir annars alla andra valda utom jag? Att skriva ett blogginlägg om längtan och tänka på hur patetiskt det känns och rodna, men ändå välja publicera istället för radera.


måndag, februari 18

the only way out is through

Jag har fått jobb! Som barnskötare på en förskola, på en avdelning för barn mellan tre-sex år. Det är visserligen en utvecklingsanställning via AF (min ångest ses för närvarande som en funktionsnedsättning), med låg lön och tidsbegränsning till sista maj. Men; ett jobb!

Sist jag jobbade var för ett halvår sedan, på mitt tredje jobb som socialsekreterare inom ekonomiskt bistånd. Men då orkade jag inte jobba särskilt länge, jag kände mig så himla trasig, trött och liten. Jag blev sjukskriven, diagnosierad med GAD och påbörjade en KBT-behandling. Inte en dag för tidigt, om jag får säga det själv.

Jag mår bättre nu än vad jag gjorde i somras, men ibland sipprar ångesten fram genom sprickorna. Jag känner mig nervös inför att jobba igen, jag vet inte hur mycket stress min kropp orkar med och det kommer att ta mig lång lång tid att bygga upp självförtroendet igen. Men samtidigt känns det bra att få jobba med något helt annat; att få hänga med barn om dagarna. Som det känns nu är det mycket tveksamt om jag någonsin kommer vilja jobba som socialsekretare igen; jag är alldeles för rädd om mig själv för det.

Så alltså; både kul och läskigt med nytt jobb. Att få rutin på vardagen igen. Att få lite mindre tid till alla oroliga tankar om framtiden. Jag måste bara våga lita på att jag klarar av det den här gången.

torsdag, februari 7

i hela mitt liv har jag väntat på livet

Genom fönstret ser jag hur grannens barn mitt emot hoppar upp och ner upp och ner i sängen, hela tiden med stora leenden i deras små ansikten. Av någon anledning gör den synen mig vemodig, lite sorgsen. Jag väntar mest nu. På att det där brevet som kommer att kännas som en tidsinställd bomb i mina händer ska landa på hallgolvet. På orken som vägrar att infinna sig. På sms som aldrig kommer. På att mina tankar ska ändra riktning. På våren med rosa körsbärsträd, jeansjacka och fågelkvitter. På att det där trötta i min blick ska suddas ut. På någon som vill hålla om mig hårt hårt under kalla februarinätter, någon som tycker att jag är lätt att älska och som aldrig aldrig vill släppa taget. På att det där som kallas livet ska skynda på långsamt. På bättre dagar.

Alltid denna väntan, denna längtan.

tisdag, januari 29

och hjärtat maler på om samma gamla visa

Tjugotvå dagar in på det nya året sitter jag mitt emot en läkare som ställer personliga frågor och kryssar i olika rutor, han har ett sätt som gör mig lugn fastän jag egentligen är nervös och rädd för vad som ska komma. Det gäller en fertilitetsstudie och jag berättar om cystan på min äggstock som opererats bort, säger att jag inte vet hur det ser ut där inne, läkaren nickar. På något sätt vet jag ändå; allt är inte riktigt som det ska. Läkaren gör ett ultraljud, han hmmmar och är tyst ganska länge, sedan frågar han Har du en fast partner? När jag säger nej fortsätter han hmmma och blir sedan tyst igen.

Du har väldigt små äggstockar och få äggblåsor, berättar läkaren. Om en eller två veckor får jag resultatet på mitt blodprov; det där avgörande svaret på hur min äggreserv ser ut. Jag vågar inte hoppas på ett bra resultat. Läkaren skyndar sig att säga att det inte är kört för min del, att jag inte ska bli helt förskräckt nu. Men att jag bör tänka mig en röd liten varningslampa i bakhuvudet, som en påminnelse om att jag absolut inte får vänta allt för länge om jag vill ha barn. På väg ut springer jag nästan in i flera par, kvinnorna är gravida med stora och små magar och jag känner mig snurrig, skyndar mig ut ut för att få luft. När jag kommer hem och sedan ska sova värker varje bit av min kropp av längtan efter någon som håller om mig, säger att allting kommer att ordna sig. Men jag somnar med katten vid fötterna och tårarna på kudden, som så många andra kvällar.

Du får gå ut och ragga varje helg nu, skämtar mamma när jag berättar för henne. Och jag blir så himla himla trött och känner mest för att sova i hundra år, men stressen håller mig vaken. Och tankarna; som de snurrar runt. Det finns en mycket stor risk att jag aldrig blir någons mamma och det känns fortfarande alldeles för overkligt att ta in. Att inte få vara med om små små sparkar från en liten liten person som ligger och växer i min mage? Att inte få se Tyra och Gustav leka skratta bråka med sina kusiner? Att inte få läsa saga, bada i badkar, laga pannkakor, viska hemligheter eller försöka gunga till himlen med någon som kallar mig för mamma? Nej, det gör alldeles för ont att tänka på just nu.

Foto av Loke Roos

fredag, januari 25

för så meningslöst får ingenting vara

Januari är lika lång och kall som alltid, samtidigt som dagarna ändå tycks skynda skynda fram och jag får inte riktigt ordning på någonting. Alla dessa dagar som passerar och som är livet, hur det dåliga samvetet skaver och hur ilskan gentemot den egna kroppen som inte vill fungera växer. Jag dagrömmer om rosa körsbärsträd, konfettiregn, glada sånger och dans dans dans och en lycklig slutscen där han stryker en hårlock ur mitt ansikte och fäster den bakom mitt öra, kysser mig och håller om mig och släpper mig aldrig aldrig och jag som säger what took you so long?

Den här veckan kom med ett tråkigt och jobbigt besked, ni vet ett sådant där som man innerst inne egentligen vet om på något konstigt sätt, men som ändå känns för stort och overkligt för att kunna ta in. Hjärtslagen rusar lätt iväg, precis som tankarna. Men jag samlar böcker på hög, måste ta tankarna till andra platser och hålla tårarna på avstånd för jag vet inte om jag kan sluta om jag börjar. Snart ska jag ska skriva mer om det, jag ska bara samla ihop mig själv lite först.

måndag, januari 21

när januaris kalla vindar river i bröstkorgen

Precis som Teres tänker jag mycket på er som läser; hur fina ni är som peppar och stöttar genom det mörka och svåra. Jag har bloggen att tacka för så mycket, som nya vänner runt om i landet och lägenheten jag nu bor i (alltså, tusen TACK till den fantastiska bloggläsare som mejlade mig efter att jag gästbloggat hos Cecilia Blankens, du gav mig numret till en hyresvärd och det ledde till mitt allra första egna hem. Jag blir rörd bara jag tänker på det.). Nu har jag fått en del nya läsare och jag är så nyfiken på vilka som läser, så jag snor helt fräckt Teres frågor. Hoppas ni vill svara! Under tiden ska jag nog kurera min hals, städa, diska och börja fila på ett inlägg om det här med arbete och ångest tror jag.

1. Har du nån blogg?
2. Var bor du?
3. Vad gör du helst när du har en dag över?
4. Har vi träffats IRL? Om vi gjort det, när var hur?
5. Din bästa TV-serie?
6. Vad skulle du vilja att jag skrev mer av/visade mer av?
7. Mår du bra?

måndag, januari 14

22.22 och jag önskar att du vore här

Det är först när jag har gått
femton sexton sjutton varv runt huset,
skrivit ditt namn på alla väggar,
rispat mina handleder mot de vassa kanterna
och skrikit upp mot solen

Som du verkligen försvinner

Med berättelser som aldrig fick bli våra
och en längtan efter regnbågsfärger bakom ögonlocken,
kroppar som gömmer sig i varandra
och dina fräknar skrattgropar andetag
som aldrig fick fastna i mitt hår, stanna kvar

Det är först då jag vågar
greppa en stor sten;
stöta den mot min bröstkorg

Hjärtat tycks ändå ha slutat slå

fredag, januari 11

wanna share forever with you, baby

Sarah kommenterade: Men kom igen. En man vill alltid ha det han inte kan få. Att lägga korten på bordet så pass fort är skrämmande och säkert avtändande för en snubbe. Att vara stark som brud är det bäste sättet att få en herre att tråna efter dig. Är inte förvånad över hans respons för fem öre.

Och jag har tänkt på det där; att vara ute i dejtingsvängen är något nytt för mig och jag har inte någon koll på vilka regler som gäller. Eller rättare sagt; jag orkar inte ha koll. Jag är alldeles för gammal för sånt. Jag tänker precis som kloka Linn (ni MÅSTE läsa hennes blogg om ni inte redan gör det pga är bäst); det lönar sig inte att spela något himla spel. Och framförallt så intresserar det mig inte ett dugg. Nu vet jag inte riktigt på vilket sätt du menar att en brud ska vara stark, Sarah, men om du menar att en brud är stark när hon spelar svårfångad och absolut inte säger Gillar dig så himla tidigt så får jag väl leva med att jag är en mjukis.

Jag tänker så här; livet är alldeles för kort och jag är alldeles för gammal för att INTE säga till någon att jag gillar hen om jag nu gör det. Vad är det värsta som kan hända? Jo, att jag skrämmer iväg någon och att jag känner mig ledsen ett tag. Men då var kanske den personen ändå inte redo för något eller så kände hen helt enkelt inte samma sak som jag? Shit happens. Jag tror att man gör sig själv och den andra personen en björntjänst om man håller på att spela ett spel eller håller sig till en massa dejtingregler, istället för att försöka vara så rak och ärlig som det bara går.

Och jag frågade honom om det var någon idé för mig att fortsätta höra av mig, han svarade att jag är en jättefin tjej men att han inte är intresserad av något annat än sex just nu. Så jag sa tack men nej tack och raderade hans nummer. Först kände jag mig ledsen, men sedan kom en slags lättnad. Nu slipper jag ju undra och fantisera och tänka what if. Nu kan jag släppa honom, gå vidare.

Och ikväll ska jag ut och dricka öl med en kille som verkar bra. Jag har inga särskilda förväntningar alls, men det känns kul. Jag har tröttnat på att sitta hemma och vänta på att något ska hända och jag känner mig förväntansfull inför våren som snart snart är här.

onsdag, januari 2

happy is a longer way to go


Att varje gång gå in i ett nytt år med förväntningar, önskningar och drömmar nertryckta i fickorna. Att varje gång lämna året med sorg, besvikelse och hårda ord mot en rygg som blir tyngre och tyngre att bära för varje år som går. För varje början finns det ett svart hål tyckte jag mig höra i en låttext en gång, det fastnade någonstans under revbenen, i bröstkorgen. Och jag tänker att någon gång måste den där början till något nytt komma, någon gång måste det där svarta börja krympa istället för att växa sig större.

Som jag längtar efter något nytt nu. Som jag längtar efter ett år fyllt med dagar som skapar sockerdricka i kroppen och som planterar leende efter leende i mitt ansikte. Som jag längtar efter någon annan nu. Någon som får min ensamhet att blekna likt bokmärken från barndomen som blivit bortglömda i fönsterkarmen.

Jag vill ha söndagar i sängen, med någon som blåser i min nacke kliar min rygg säger du är det finaste jag vet. Jag vill ha armar som håller om mig, som drar upp mig när jag är på väg att drunkna. Jag vill ha någon som letar efter min hand i mörket, som inte släpper den när vi cyklar med höstvinden i håret och halsdukarna. Jag vill ha ihopvikta små lappar på kudden eller i jackfickan med meddelande som bara två älskande kan förstå. Jag vill ha läppar som tycks höra ihop med mina, händer som tycks ha hittat hem på min kropp.

Jag vill ha närmare till skrattet än till tårarna.

Du 2013, vi kan väl bestämma att vi blir goda vänner, du och jag?