who needs a heart when a heart can be broken

Italien var fantastiskt! Såklart. Men man kan inte åka iväg från sig själv och man kan inte bli magiskt lagad och hel på tio dagar. Jag börjar tro att det trasiga inte går att laga, att sprickorna är för många och djupa någonstans där under min hud där allt det svåra och svarta lägger sig. Jag börjar tro att det bästa vore att ge upp, att väntan ändå kommer visa sig vara förgäves, att lyckan bara inte är gjord för någon som mig.

Så fortsätter jag med min ensamhet. Jag fortsätter le så där så att jag nästan får ont i mina mungipor av den påklistrade glädjen, fortsätter säga vad kul! eller grattis! när jag får veta att en gammal vän någons syster en bekant väntar barn. Tänker att det kanske är så här det kommer att se ut resten av mitt liv; jag som fortsätter med min ensamhet samtidigt som alla andra får det att se så lätt ut med putande magar ringmärkta fingrar happily ever after. Och när T frågar mig kan mostrar ha barn? känns det som om något litet går sönder i mig och det där svarta klibbiga som jag kallar sorg sipprar ut i min bröstkorg. Eller när mamma ringer en söndag och hon försiktigt frågar var där några trevliga? angående min utekväll när jag vet att hon egentligen undrar om jag träffade någon.

Att för ett ögonblick, mitt i en rörelse, se sin spegelbild och hoppa till en aning av förvåning över personen som tittar tillbaka med en avtrubbad främmande blick. Att för ett ögonblick tänka på den kommande födelsedagen och inse jag är inte redo för trettiofyra, jag känner mig ju mindre och bräckligare än någonsin. Att för ett ögonblick känna ett stråk av ilska över att han inte lät mig släppa taget tidigare eller att han inte själv gjorde det när han ändå visste. Att för ett ögonblick se ett kärlekspar i en film kyssas och försöka minnas den där pirrande känslan när någon jag är kär i som är kär i mig tillbaka kyssar mina läppar, utan att lyckas.

Ensamhet är att inte ha någon att längta till.

svart är ingen färg, det är så man känner sig

Kämpa på så gott du kan och främst må så bra som möjligt skriver min pappa i ett mejl till mig, jag blir rörd till tårar när jag tänker på att min pappa suttit och forumlerat ihop orden till sin yngsta dotter. Dottern som är så bräcklig att hon verkar gå sönder för minsta lilla motgång. Dottern som inte tycks vara något av allt det där stora som hennes syster är. 

 

Jag träffar min kurator igen, det har gått tre månader sedan sist. Vi pratar om gamla tankemönster och hjärnspöken, framtidsoro och självtvivel, längtan och avundsjuka. Hennes vänliga ögon mjuka ord sätt att lyssna på gör att något i mig lossnar, jag börjar gråta samtidigt som jag pratar fort fort om allt det där jag bär på. Hon säger att det tycks vara en depression, det jag försöker ta mig igenom. Så förstår jag varför jag alltid är så himla himla trött, varför det gör så himla himla ont någonstans längst inne fastän jag skrattar med mina vänner och de kanske inte ens märker att något är annorlunda med mig. Så förstår jag varför det är så himla himla svårt för mig att se hur och var jag ska närma mig en förändring.  

 

Jag hänger upp en ny lapp i önsketrädet, blundar och önskar ännu lite hårdare och starkare den här gången. Jag får avskedskramar som värmer ända in under huden. Jag tänker att jag måste göra något rätt i alla fall när T säger när jag inte fanns så önskade jag mig en moster som du och så fick jag dig! Jag pratar skrattar skvallrar med min allra bästa vän och känner mig tacksam över att just hon är min allra bästa vän. Jag börjar läsa ungdomsbok efter ungdomsbok (ps. läs!). Jag går med bara ben och kisar upp mot sommarsolen och längtar efter att få kisa upp mot den toscanska sommarsolen. Jag får sms från P när han är ute på krogen. Jag får hjärtklappning när nätterna är för långa och dagarna för långsamma.

 

Jag fortsätter min väntan.

 

by blood and by me, I follow your lead

Hej, du. Du som inte finns ännu, men som jag skänker tanke efter tanke, gång på gång. Jag är inte säker på om du någon gång får tillhöra den här världen, men jag hoppas och önskar det. Som jag hoppas och önskar! Jag är inte säker på om du någon gång får ta del av mina tankar och ord, men jag skriver ändå. För att jag måste berätta för någon, för att tankarna ibland kommer först när jag börjar skriva. Och jag vet inte riktigt hur mycket man får visa av sig själv eller när mina tankar börjar bli destruktiva själviska sorgliga. Men du är min ledstjärna inbillar jag mig.

Du, jag skulle vilja berätta om min längtan, hur plågsam den kan vara. Som när dagarna nätterna ramlar förbi mig; den ständiga känslan av att tiden jagar mig och inte inväntar mig. Hur det känns som tusen nålar i min bröstkorg när någon annan har fått någon som du, med namnet som jag skulle ge dig om du vore min (och hur jag måste trycka på avfölj när avundsjukan blir alldeles för svart och kladdig och svår att hantera, för jag tycks bara se uppnäsan händerna fötterna namnet som tillhör min längtan) och hur jag frågar högt för mig själv men när är det min tur då? som om jag väntar på att någon ska kunna svara mig.

Du, jag skulle vilja berätta om mitt sökande, hur svårt det kan vara. Som när jag går på konsert och plörsligt står näranära någon som doftar gott med snälla ögon snett leende och som jag för en kort stund låtsas är min. Hur jag nästan kan känna hans kroppsvärme genom alla kläder, hur hans armbåge ibland nuddar min arm. Hur det får mig att vilja känna någons hand i min eller någons arm runt min hals eller åtminstone någons blick på mig. Hur ont längtan efter att få känna någonting tillsammans med någon annan kan göra. Detta svåra; att försöka finna honom. Han som också längtar efter någon som du, han som vågar komma näranära, han som kommer kännas värd all den här väntan.

Du, jag tänkte sova och drömma om dig nu. Hur jag håller om dig, bär dig på mina axlar, kittlar dig. Hur vi står i ett kök med musik i bakgrunden bestick som klirrar pannkakor som doftar nygräddade och hur det bubblar mjölk i dina mungipor när du skrattar åt mina roliga grimaser. Hur jag tänker att ditt leende liknar mitt och att jag är så himlahimla glad över att just du får vara min resten av mitt liv. 

Godnatt, älskade. Jag hoppas att vi får träffas en dag, du och jag. Hälsningar från någon som längtar. 

om du vill ha en idiot, lägg din hand i min

Det är så utmattande att vara jag. Att släpa runt på mina tankar, gå med ett hål som hela tiden ekar river skaver i min bröstkorg. Den här svackan depressionen uppförsbacken eller vad man nu ska kalla det vägrar ge med sig, lämna mig ifred. Vissa dagar och stunder känns det bra, nästan som förrut. Jag skrattar med min allra allra bästa vän, jag leker med mina syskonbarn, jag vaknar utan den där hjärtklappningen, jag känner mig sysselsatt och tankarna håller sig på lagom avstånd.

Men sedan. Kommer alltid dom andra dagarna. När jag inte orkar någonting, efter nätter fyllda med mardrömmar om död blod sorg. När hjärtklappningen, huvudvärken och tårarna tvingar mig att stanna hemma under täcket. När jag får så dåligt samvete över att inte orka att jag tar en sömntablett på förmiddagen för att sova bort den där värsta ångesten och sedan vaknar när jag hör grannen sätta nycklarna i sitt lås kvart över sex på kvällen.

Och så alltid den här känslan av att alla andra har sitt och sina; de har varandra och allt vad det innebär (fredagmys, en bebisnacke att lukta på, någon som undrar hur dagen varit). Men jag? Jag har mig, katten och fryspizza. Den här ensamheten, den gör så himla ont.

April, snart maj. När kommer våren med rosa körsbärsträd varma vindar det vaga löftet om bättre dagar?

och hjärtat maler på om samma gamla visa

Tjugotvå dagar in på det nya året sitter jag mitt emot en läkare som ställer personliga frågor och kryssar i olika rutor, han har ett sätt som gör mig lugn fastän jag egentligen är nervös och rädd för vad som ska komma. Det gäller en fertilitetsstudie och jag berättar om cystan på min äggstock som opererats bort, säger att jag inte vet hur det ser ut där inne, läkaren nickar. På något sätt vet jag ändå; allt är inte riktigt som det ska. Läkaren gör ett ultraljud, han hmmmar och är tyst ganska länge, sedan frågar han Har du en fast partner? När jag säger nej fortsätter han hmmma och blir sedan tyst igen.

Du har väldigt små äggstockar och få äggblåsor, berättar läkaren. Om en eller två veckor får jag resultatet på mitt blodprov; det där avgörande svaret på hur min äggreserv ser ut. Jag vågar inte hoppas på ett bra resultat. Läkaren skyndar sig att säga att det inte är kört för min del, att jag inte ska bli helt förskräckt nu. Men att jag bör tänka mig en röd liten varningslampa i bakhuvudet, som en påminnelse om att jag absolut inte får vänta allt för länge om jag vill ha barn. På väg ut springer jag nästan in i flera par, kvinnorna är gravida med stora och små magar och jag känner mig snurrig, skyndar mig ut ut för att få luft. När jag kommer hem och sedan ska sova värker varje bit av min kropp av längtan efter någon som håller om mig, säger att allting kommer att ordna sig. Men jag somnar med katten vid fötterna och tårarna på kudden, som så många andra kvällar.

Du får gå ut och ragga varje helg nu, skämtar mamma när jag berättar för henne. Och jag blir så himla himla trött och känner mest för att sova i hundra år, men stressen håller mig vaken. Och tankarna; som de snurrar runt. Det finns en mycket stor risk att jag aldrig blir någons mamma och det känns fortfarande alldeles för overkligt att ta in. Att inte få vara med om små små sparkar från en liten liten person som ligger och växer i min mage? Att inte få se Tyra och Gustav leka skratta bråka med sina kusiner? Att inte få läsa saga, bada i badkar, laga pannkakor, viska hemligheter eller försöka gunga till himlen med någon som kallar mig för mamma? Nej, det gör alldeles för ont att tänka på just nu.

Foto av Loke Roos

all I want for christmas

Gårdagens lucka i min version av Emily Dahls julkalender.

11. En bild på något som representerar dina framtidsdrömmar.

Som de flesta andra drömmer jag om många olika saker och fantiserar om framtiden, men det finns ju några saker som står allra högst upp på listan av framtidsdrömmar.

1. Att få bli någons mamma. Kanske en Kerstin eller Sixten, som i så fall skulle bli kusin till världens finaste ungar. Att bli kär i någon igen, som får mig att må bra och älskar mig även när mörkret kommer över mig. Att få tillhöra en egen liten familj med någon som jag har valt och som har valt mig och med vår Kerstin eller Sixten.

2. Att få min alldeles egna bok utgiven. Något jag drömt om sedan jag började skriva dikter på högstadiet. Att få se tankar och meningar man gått omkring och burit på i dagar månader år i tryck och sedan sitt namn bredvid; det måste ju vara den största egoboosten man kan uppleva.

for every start there is a black hole

Jag råkar läsa några rader ur ett gammalt mejl till en vän, ”2012 kommer att bli vårt år, det är jag säker på”. Först vet jag inte om jag ska skratta eller gråta. Men det slutar ju alltid med att jag gråter. För snart är november här och sedan december och sedan ännu ett år och jag väntar fortfarande. På det där året som ska bli mitt, på allt det där som ska hända. Det har vänt för henne, min vän. Hon behöver inte stå kvar och vänta bredvid mig. Jag är den som blir ensam med min ensamhet. Det finns alltid något som påminner mig; bilder på andras barn som hoppar i vattenpölar äter kanelbullar ligger tätt intill, par som går hand i hand genom höstlöven skrattar åt något ingen annan kan förstå kysser varandras läppar när jag går ensam bakom dem och inte längre minns hur det känns att vara hudnära, människorna omkring mig som är upptagna med att vara med varandra och skapa sina egna minnen. När allt annat förändras är det vad som består; jag och min ensamhet.

Och jag orkar inte. Känna efter om medicinen hjälper eller inte, tänka om det behövs fler utredningar eller inte. Radera minnesbilder som dyker upp då och då; saker han sagt eller gjort. Lyfta min blick och möta någon annans. Känna någon slags förhoppning åter igen.

Jag är så himla himla trött.

mitt absolut bästa höstminne

Det är två månader efter min trettiofemte födelsedag, trädtopparna har blivit gula röda orange och löven virvlar i höstvinden som blivit kallare nu. Jag har virat min randiga halsduk runt halsen, du plockar gula röda orange löv ur mitt hår och Sixten har mina ögon ditt leende och han har precis lärt sig gå och han skrattar så att sockerdrickan bubblar i min bröstkorg när han går genom hav av gula röda orange löv. Det är söndag, höstsolen letar sig in under halsdukar mössor vantar och värmer blek hud, vi går på promenad och letar efter den bästa picknickplatsen. Vi dricker varm choklad med vita rosa marshmallows ur plastmuggar, matar höstskygga ankor med mariekex och turas om att bära Sixten på våra axlar där han vinkar till flyttfåglarna klappar händerna säger mamma, mamma! och pappa, pappa! om vartannat. Du lägger armen om min midja, viskar jagälskardigsåhimlamycket och när höstsolen sedan påbörjar sin nedgång går vi sakta hemåt genom stan för att steka pannkakor bada badkar läsa godnattsaga.

(Önskerubrik av Zahra)

they say that the world was built for two

Och så övergår september till oktober, löven dansar runt fötterna och jag försöker trappa ner på min medicin. Att kunna gråta ut det sorgsna ibland är bättre än att inte kunna känna något alls, tänker jag. Dagarna går utan att jag hinner göra allt det där jag borde göra, hjärtklappningen och andningen kommer aldrig riktigt i fas, men kuratorn tycker att det går för långsamt. Så jag fortsätter bestiga berg och hoppas att de ska bli mindre och mindre för varje dag som jag tar mig upp ur sängen.

Och som ständig följeslagare; denna förlamande ensamhet. Hur tydlig den blir ibland. När det inte finns någon att hålla i handen. När jag kommer hem till tystnad och mörker efter att ha cyklat med tårarna rinnandes nerför kinderna genom stan en lördagsnatt. När jag befinner mig med vänner som har varandra, som pratar om växande magar små sparkar bebiskläder förlossningar barnnamn framtiden, som inte märker när mitt leende stelnar eller hur min kropp värker av ensamhet och längtan. Längtan efter att också få höra hemma någonstans, att få vara vi med någon, att få ha en liten familj som jag kan kalla bara min. Som väntar på mig när jag kommer hem, med kramar stekta pannkakor roliga historier som bara vi förstår och ett jagälskardigsåhimlamycket.

and I´m already missing the summer

Så tar hösten vid igen, mörkret kommer närmare och luften blir kallare. Jag längtar efter något nytt och alltid bort, efter det där som kanske finns längre fram. Jag är inte längre sjukskriven, jag drömmer om att få jobba i en bokhandel och har lovat mig själv att aldrig mer jobba som socialsekreterare. Min ångest ligger hela tiden under min bröstkorg, ibland sipprar den ut. Då händer det att man sitter i baksätet av en bil och gråter medan en storasyster oroligt undrar hur det är och då kan man inte svara, för det är ju allt och ingenting på samma gång.

Och det finns mycket jag skulle vilja skriva om min ständiga längtan. Hur jag grät när jag lyssnade på Klara Zimmergrens sommarprat ("dan därpå har jag varit alldeles stel i kindmusklerna för att jag ändå tvingat mig att le, för man vill ju för guds skull inte verka bitter"). Hur man sparar en klänning längst in i garderoben för om man någon gång blir gravid vill man ha just den där klänningen (som inte passar en icke gravid-kropp lika bra). Hur man skriver sin innersta önskan på en lapp och fäster det i en trädkrona, sen väntarväntarväntar man. Men jag vet att jag ältar, att min lycka inte står eller faller med att jag får ett barn, att jag borde ta en dag i taget istället. "Att bli förälder, det är inte svaret på allt, man får ändå alltid släpa runt på sig själv", som Klara sa i sitt sommarprat.

Så väntar jag fortfarande på att det nya ska börja. Jag har köpt nya kläder och anteckningsböcker, jag mår lite bättre för varje gång jag pratar med min kurator, jag plockar ibland fram ett foto på mitt fyraåriga jag och frågar mig själv hur jag tar hand om den där flickan. Jag känner mig redo för hösten. Jag tänker att jag ska ta det i min egen takt, livet.