svart är ingen färg, det är så man känner sig

Kämpa på så gott du kan och främst må så bra som möjligt skriver min pappa i ett mejl till mig, jag blir rörd till tårar när jag tänker på att min pappa suttit och forumlerat ihop orden till sin yngsta dotter. Dottern som är så bräcklig att hon verkar gå sönder för minsta lilla motgång. Dottern som inte tycks vara något av allt det där stora som hennes syster är. 

 

Jag träffar min kurator igen, det har gått tre månader sedan sist. Vi pratar om gamla tankemönster och hjärnspöken, framtidsoro och självtvivel, längtan och avundsjuka. Hennes vänliga ögon mjuka ord sätt att lyssna på gör att något i mig lossnar, jag börjar gråta samtidigt som jag pratar fort fort om allt det där jag bär på. Hon säger att det tycks vara en depression, det jag försöker ta mig igenom. Så förstår jag varför jag alltid är så himla himla trött, varför det gör så himla himla ont någonstans längst inne fastän jag skrattar med mina vänner och de kanske inte ens märker att något är annorlunda med mig. Så förstår jag varför det är så himla himla svårt för mig att se hur och var jag ska närma mig en förändring.  

 

Jag hänger upp en ny lapp i önsketrädet, blundar och önskar ännu lite hårdare och starkare den här gången. Jag får avskedskramar som värmer ända in under huden. Jag tänker att jag måste göra något rätt i alla fall när T säger när jag inte fanns så önskade jag mig en moster som du och så fick jag dig! Jag pratar skrattar skvallrar med min allra bästa vän och känner mig tacksam över att just hon är min allra bästa vän. Jag börjar läsa ungdomsbok efter ungdomsbok (ps. läs!). Jag går med bara ben och kisar upp mot sommarsolen och längtar efter att få kisa upp mot den toscanska sommarsolen. Jag får sms från P när han är ute på krogen. Jag får hjärtklappning när nätterna är för långa och dagarna för långsamma.

 

Jag fortsätter min väntan.

 

hälften av dom som älskar exploderar

I need someone real, who will be right for me now, here, and soon.
Until then I´m lost. I think I am mad at some times.

Hon frågar mig om honom; om jag någonsin ångrar mig och vill tillbaka. Nej, svarar jag fort. Även om det kommer stunder då ensamheten pulserar i mina handleder, även om det kommer nätter då jag cyklar genom grådisiga gator med ett hjärta som rusar och tårar som inte vill ta slut. Även om det är något som river i bröstkorgen när jag pratar bröllop med bästa vännerna eller när systerdottern frågar om jag är gift eller när jag ser en ring i en affär och vänder mig till mamma och säger en sådan vill jag ha om jag någonsin gifter mig och hon svarar ja, om du gifter dig med betoning på om (eller så är det som jag inbillar mig). Fortfarande; nej. Jag vill inte tillbaka till det jag hade med honom. 

Jag vill ha någonting annat; något som inte slutar med svart trassel innanför revbenen nära hjärtat eller självtvivel osäkerhet rädsla. Jag bär fortfarande på en slags sorg som lagt sig under min hud, sorgen över alla dessa år jag lät passera förbi mig. Trots att jag egentligen visste, någonstans bland mina tankar, att det inte var vad jag önskade mig. Nu kan jag tänka klart; det är inte meningen att det ska vara så där.

Vissa dagar känns det som om jag aldrig någonsin kommer att våga igen. Och jag tvivlar på att det kommer en dag då jag får säga ja! till någon. Det är väl sorgen som blöder, river upp såren på nytt och sätter min osäkerhet i gungning. Hur ska jag våga? Tänk om åren ramlar förbi mig igen tills ett nytt svart trassel börjar växa innanför revbenen nära hjärtat? Tänk om jag söker något som egentligen inte finns?

Vissa dagar är min ensamhet en trygg hamn, där jag har mig själv att luta mot. Men oftast gör den obeskrivligt ont. Oftast längtar jag efter någon som också längtar. Någon som inte vänder ryggen till när jag försöker kväva tårar inne i kudden. Någon som håller om mitt ansikte vid kyssarna. Någon som skriver små kärlekshälsningar på badrumsspegeln när jag behöver det. Känslor som river ner allt det mörka och kalla. Andetag mot min nacke när jag somnar, andetag mot min nacke när jag vaknar. Små hemligheter under fräknar ögonlock fingertoppar, stora ord i varandras munnar tankar minnen.

Störst av allt är kärleken. 

Jag längtar efter det där stora.

always waiting for something lasting

Så kommer årstiden med körsbärsträd svalor vitsippor och ett fladdrande hjärta under jeansjackan; månaden jag väntat på längtat efter. Så går dagarna tankarna människorna alldeles för fort fram, allting snurrar och jag stannar av.

Så träffar jag läkaren för första gången på tre månader, hon undrar hur jag haft det och jag berättar. Jag berättar att nu är ljuset solen grönskan äntligen här, men höstvindarna och vintermörkret river fortfarande i min bröstkorg. Våren skulle ju komma med lättare dagar, men det känns fortfarande svårt och jag är lika vilsen nu som då. Jag berättar om mardrömmarna som får mina hjärtslag att rusa iväg varje natt, om självtvivel spruckna förhoppningar kliande avundsjuka. Jag berättar att allt det där som är fint omkring mig hjälper tröstar värmer bara små korta stunder, det mörka stannar alltid kvar. Jag berättar om rädslan över att se besvikelsen i deras ögonen; besvikelsen som redan är min att bära. Jag berättar att det var ju inte meningen att det var så här det skulle bli; livet.

Du har fått lite mascara under ögonen säger hon försiktigt och nuddar vid min axel när jag ska gå, jag märkte knappt när tårarna började komma. När jag sedan står ute i solen igen kommer jag på att jag glömt ta med solglasögonen, jag går hemåt med blicken ner mot marken cigarettfimparna maskroserna. Tröttheten träffar mig med en våldsam kraft när jag kommer hem, jag lägger mig tätt tätt intill katten och det känns som om jag somnar nästan direkt. När jag vaknar någon timme senare har jag fortfarande mascararänder under mina ögon.

by blood and by me, I follow your lead

Hej, du. Du som inte finns ännu, men som jag skänker tanke efter tanke, gång på gång. Jag är inte säker på om du någon gång får tillhöra den här världen, men jag hoppas och önskar det. Som jag hoppas och önskar! Jag är inte säker på om du någon gång får ta del av mina tankar och ord, men jag skriver ändå. För att jag måste berätta för någon, för att tankarna ibland kommer först när jag börjar skriva. Och jag vet inte riktigt hur mycket man får visa av sig själv eller när mina tankar börjar bli destruktiva själviska sorgliga. Men du är min ledstjärna inbillar jag mig.

Du, jag skulle vilja berätta om min längtan, hur plågsam den kan vara. Som när dagarna nätterna ramlar förbi mig; den ständiga känslan av att tiden jagar mig och inte inväntar mig. Hur det känns som tusen nålar i min bröstkorg när någon annan har fått någon som du, med namnet som jag skulle ge dig om du vore min (och hur jag måste trycka på avfölj när avundsjukan blir alldeles för svart och kladdig och svår att hantera, för jag tycks bara se uppnäsan händerna fötterna namnet som tillhör min längtan) och hur jag frågar högt för mig själv men när är det min tur då? som om jag väntar på att någon ska kunna svara mig.

Du, jag skulle vilja berätta om mitt sökande, hur svårt det kan vara. Som när jag går på konsert och plörsligt står näranära någon som doftar gott med snälla ögon snett leende och som jag för en kort stund låtsas är min. Hur jag nästan kan känna hans kroppsvärme genom alla kläder, hur hans armbåge ibland nuddar min arm. Hur det får mig att vilja känna någons hand i min eller någons arm runt min hals eller åtminstone någons blick på mig. Hur ont längtan efter att få känna någonting tillsammans med någon annan kan göra. Detta svåra; att försöka finna honom. Han som också längtar efter någon som du, han som vågar komma näranära, han som kommer kännas värd all den här väntan.

Du, jag tänkte sova och drömma om dig nu. Hur jag håller om dig, bär dig på mina axlar, kittlar dig. Hur vi står i ett kök med musik i bakgrunden bestick som klirrar pannkakor som doftar nygräddade och hur det bubblar mjölk i dina mungipor när du skrattar åt mina roliga grimaser. Hur jag tänker att ditt leende liknar mitt och att jag är så himlahimla glad över att just du får vara min resten av mitt liv. 

Godnatt, älskade. Jag hoppas att vi får träffas en dag, du och jag. Hälsningar från någon som längtar. 

och om du bryr dig så blev jag inget

Att fråga sig själv är jag den jag vill vara? blev det som det var tänkt? och inse att jag inte har någon aning alls, jag vet inte vem det är meningen att jag ska vara. Att det enda jag vet helt säkert är att det inte kan vara meningen att det ska vara så här, för i så fall vill jag inte vara med längre.

Vi är tomma skal som suktar efter innehåll sjunger Krunegård, jag vill fylla mig med något meningsfullt. Något som lyfter mig över molnen, något som gör mörkret mindre mörkt, något som dundrar likt autobahn i avståndet mellan hjärta läppar fingertoppar. Jag vill inte längre kasta blickar över min axel, viska samma önskan varje gång klockan slår 11.11 eller 22.22, känna hur tvivlet pulserar ikapp med blodet i mina handleder. Jag vill inte längre vakna varje morgon med en ekande tomhet, som finns kvar när jag ska somna på kvällen.

Även jag är ett tappat självförtroende, så har det varit under en lång lång tid nu. Jag vet inte var jag ska leta för att hitta det, vilka vägar det är meningen att jag ska gå. Jag ifrågasätter alla min val, ritar tabeller kartor listor och försöker räkna ut. Vem jag ska vara, vad det finns för någon som mig, hur jag ska komma dit jag hör hemma (om jag hör hemma någonstans). Och så alla dessa år som rusat förbi mig; som fortsätter rusa. Om tre månader fyller jag trettiofyra, jag trodde jag skulle veta vid det här laget. Jag trodde livet skulle vara något annat.

för så meningslöst får ingenting vara

Januari är lika lång och kall som alltid, samtidigt som dagarna ändå tycks skynda skynda fram och jag får inte riktigt ordning på någonting. Alla dessa dagar som passerar och som är livet, hur det dåliga samvetet skaver och hur ilskan gentemot den egna kroppen som inte vill fungera växer. Jag dagrömmer om rosa körsbärsträd, konfettiregn, glada sånger och dans dans dans och en lycklig slutscen där han stryker en hårlock ur mitt ansikte och fäster den bakom mitt öra, kysser mig och håller om mig och släpper mig aldrig aldrig och jag som säger what took you so long?

Den här veckan kom med ett tråkigt och jobbigt besked, ni vet ett sådant där som man innerst inne egentligen vet om på något konstigt sätt, men som ändå känns för stort och overkligt för att kunna ta in. Hjärtslagen rusar lätt iväg, precis som tankarna. Men jag samlar böcker på hög, måste ta tankarna till andra platser och hålla tårarna på avstånd för jag vet inte om jag kan sluta om jag börjar. Snart ska jag ska skriva mer om det, jag ska bara samla ihop mig själv lite först.

happy is a longer way to go

Att varje gång gå in i ett nytt år med förväntningar, önskningar och drömmar nertryckta i fickorna. Att varje gång lämna året med sorg, besvikelse och hårda ord mot en rygg som blir tyngre och tyngre att bära för varje år som går. För varje början finns det ett svart hål tyckte jag mig höra i en låttext en gång, det fastnade någonstans under revbenen, i bröstkorgen. Och jag tänker att någon gång måste den där början till något nytt komma, någon gång måste det där svarta börja krympa istället för att växa sig större.

Som jag längtar efter något nytt nu. Som jag längtar efter ett år fyllt med dagar som skapar sockerdricka i kroppen och som planterar leende efter leende i mitt ansikte. Som jag längtar efter någon annan nu. Någon som får min ensamhet att blekna likt bokmärken från barndomen som blivit bortglömda i fönsterkarmen.

Jag vill ha söndagar i sängen, med någon som blåser i min nacke kliar min rygg säger du är det finaste jag vet. Jag vill ha armar som håller om mig, som drar upp mig när jag är på väg att drunkna. Jag vill ha någon som letar efter min hand i mörket, som inte släpper den när vi cyklar med höstvinden i håret och halsdukarna. Jag vill ha ihopvikta små lappar på kudden eller i jackfickan med meddelande som bara två älskande kan förstå. Jag vill ha läppar som tycks höra ihop med mina, händer som tycks ha hittat hem på min kropp.

Jag vill ha närmare till skrattet än till tårarna.

Du 2013, vi kan väl bestämma att vi blir goda vänner, du och jag?

all I want for christmas

Gårdagens lucka i min version av Emily Dahls julkalender.

11. En bild på något som representerar dina framtidsdrömmar.

Som de flesta andra drömmer jag om många olika saker och fantiserar om framtiden, men det finns ju några saker som står allra högst upp på listan av framtidsdrömmar.

1. Att få bli någons mamma. Kanske en Kerstin eller Sixten, som i så fall skulle bli kusin till världens finaste ungar. Att bli kär i någon igen, som får mig att må bra och älskar mig även när mörkret kommer över mig. Att få tillhöra en egen liten familj med någon som jag har valt och som har valt mig och med vår Kerstin eller Sixten.

2. Att få min alldeles egna bok utgiven. Något jag drömt om sedan jag började skriva dikter på högstadiet. Att få se tankar och meningar man gått omkring och burit på i dagar månader år i tryck och sedan sitt namn bredvid; det måste ju vara den största egoboosten man kan uppleva.