lördag, september 29

hem ljuva hem (44 kvm kärlek), del två

Och här kommer ett bildregn till. Som ni vet kan man klicka på bilderna, om man vill.

hem ljuva hem (44 kvm kärlek), del ett

I december har jag bott i mitt lilla lilla hem i ett år. Innan dess bodde jag ett halvår i andra hand i en lägenhet med möbler och dofter som tillhörde någon annan, med seperationsångest och hjärtesorg som sällskap. Men nu. Älskar jag varje millimeter av mina 44 kvm. Mitt allra första hem, som bara är mitt. Mina möbler, mina dofter, mina minnen. Det låter klyschigt, men att flytta hit var som att komma hem efter en lång lång tid på villovägar. Jag kommer inte att bo här resten av mitt liv, jag kommer till slut att längta efter något större att dela med någon annan. Kanske något med ett stort sovrum, ett vardagsrum fyllt med böcker, ett större badrum med badkar, ett eller två barnrum, ett pastelligt kök. Men just nu. Älskar jag att bo här, med mig själv och min katt.

Så vad sägs om en liten rundtur i mitt lilla lilla hem? Jag delar upp det på två inlägg, annars blir det lite många bilder på en gång. Jag är sämst på att gå på loppisar eller tänka ut en särskild inredningsstil, som många andra är så himla himla bra på. Jag kör på sådant jag tycker om och tycker är fint, helt enkelt. Jag är barnsligt förtjust i ljusslingor, fotografier, detaljer och prydnadssaker och ändrar om lite då och då.


torsdag, september 27

så här föreställer jag mig apokalypsen

It´s the end of the world as we know it and I feel fine hörs från en knastrig radio någonstans i bakgrunden, idag är första gången på fem, sex eller sju dagar som det inte regnar och det känns som om ett lugn äntligen har lagt sig över oss, stan, världen. Jag tittar ner på mina händer, ser att de har åldrats, tittar sedan upp på dig och möter din blick som också har åldrats. Du ler det där sneda leendet som jag inte sett på väldigt väldigt länge, du frågar börjar du blir redo? och jag nickar, lägger märke till hur musiken i bakgrunden tystnat. Vi börjar gå längs vägen, vet att det är bråttom nu, jag ignorerar impulsen att vända mig om, vet att det inte finns någon återvändo. Alla andra är också på väg, djuren har sprungit bort för länge sedan, ingen vet vart. Himlen lyser upp, den skiftar i rosa, gul, orange och det låter som åska, men jag kan inte se några åskmoln när jag tittar upp.

De väntar på oss vid trädet, den stora stora eken där du har ristat in våra namn. Pojken som har mina ögon, ditt sneda leende och flickan som har min uppåtnäsa, dina smilgropar. Jag drar fingrarna genom hennes klibbiga hår, det har blivit varmt och jag känner hur svettdropparna börjar rinna längs min ryggrad. Jag smeker hans kind, tänker att han alltid haft så lena kinder och nu vet jag inte om det är svettdroppar eller tårar som rinner längs mitt ansikte, jag börjar känna mig snurrig. Vi viskar våra sista hemligheter, jämför våra minnen och kysser varandras pannor. Vi sätter oss i en ring, håller varandras händer, blundar det hårdaste vi kan. Jag känner hur marken skälver och hur värmen blir olidlig, hur öronbedövande det här ögonblicket är. Himlen eller om det är solen eller någon annan planet tycks hela tiden komma närmare och närmare, avstånden och tiden suddas ut - och så plötsligt. Ljuset. Tystnaden. Lugnet.

(Önskerubrik av Zahra)

måndag, september 24

hur de vilda hästarna i bröstkorgen ersattes med fjärilar

Vad som gjorde den här gråa, regniga och deppiga sjukmåndagen så mycket bättre?


Att Karin ritade ett så himla fint porträtt på mig på instagram såklart! Vad snygg jag är som tecknad, om jag nu får säga det själv. Karin är bäst! <3

and I still can see blue velvet through my tears

Så är det måndag igen, helgen rusade förbi (jag har hängt med världens bästa femåring som berättade att hon blir sugen på pizza när hon äter glass och som gav mig två blöta pussar som smälte mitt mosterhjärta och med världens bästa tvååring som berättade att han heter gustav bill alfons åberg och som ivrigt väntade på att jag skulle äta klart så att han kunde ta min hand och säga att han ville visa mig sitt rum) och oktober väntar runt hörnet. Jag är trött och min hals gör ont, det regnar och jag försöker få ordning på mina papper och tankar. Jag sitter i telefonkö till Försäkringskassan och det känns som om vilda hästar rusar i min bröstkorg när jag tänker på att jag har en femtiolapp kvar på kontot och inte vet när min retroaktiva sjukpenning kommer. Eller när jag skriver om mitt cv för vad som känns som hundrade gången och söker ännu ett jobb. Alltid denna oro. Och jag försöker tänka på vad kuratorn har sagt till mig; glöm inte bort att ta hand om dig själv mitt i all oro. Så jag tar en tupplur bredvid en kurrande katt, dricker te och äter glass och några bitar choklad, lyssnar på fin musik, försöker tänka att det mesta faktiskt brukar ordna sig.


Jag tänkte förresten härma några av mina favoritbloggare, som låter sina läsare önska sig en bloggrubrik och sedan skriver ett blogginlägg om det. Så, shoot me!

fredag, september 21

nu är det äntligen fredag, Betty dansar med sin spegelbild och jag gör väl detsamma efter ett glas vin... trevlig helg!

gif animator

dreams last so long even after you're gone

När jag läste Karins fina fina inlägg kom jag att tänka på när jag också gjorde det där; friade. Till honom. För tre år sedan, det var vinter och hans födelsedag. Jag hade tänkt ut en månad tidigare hur jag skulle gå tillväga och i hemlighet själv längtat efter ett frieri under en längre tid. Hjärtat gjorde kullerbyttor i bröstkorgen, jag väntade tills han kom hem från jobbet och gav då honom en My Little Pony (för att han berättat att han lekte med en som liten) i brudutstyrsel och med två små leksaksringar och frågade med darrande röst om han ville gifta sig med mig. Tystnaden som följde frågan och som varade i flera flera sekunder innan han svarade ja var på något sätt öronbedövande och när jag började skratta, och därefter han, kommer jag ihåg hur jag tänkte jag att hans ögon inte såg ut att skratta ikapp. Och när jag en stund senare nämnde något om bröllopsmusik och berättade att min allra allra bästa vän precis skickat ett grattis till förlovningen!-sms så såg jag det på honom. Hur han ryckte till, flackade med blicken, ville stanna upp och gå tillbaka. Men jag orkade inte, valde att ignorera och somnade med en stor klump i magen den kvällen. Dagen efter firade jag med mina allra allra bästa vänner och pratade ring, klänning, möhippa och kände hur den stora klumpen i magen växte sig större. Två dagar efter mitt frieri, en fredag, sa han ”jag är inte redo, jag vill inte gifta mig, jag tycker att vi har det bra som vi har det”. Och så var vi inte längre förlovade. Och sedan pratade vi inte så mycket mer om det, livet fick gå vidare, jag svalde förudmjukelsen och grät ibland in i min kudde när han hade somnat om kvällarna. Ett och ett halvt år senare gjorde det för ont att stanna kvar, då fattade jag mitt livs svåraste beslut.

För jag ville ju gifta mig, dela resten av mitt liv med honom, då för tre år sedan. Av en massa olika anledningar. Och kanske för att jag trodde att det skulle bli bättre. Jag vet inte om jag ska skylla på Mitt Livs Novell eller Borta med vinden, men jag är något av en obotlig romantiker. Jag längtar fortfarande efter det där lyckliga slutet och ibland när jag inte kan somna tänker jag på hur jag vill se ut på min bröllopsdag (ungefär så här tänker jag då). Och jag längtar efter att få träffa honom. Han som utan att fundera vet att han vill dela resten av sitt liv med mig, som inte kommer med små små pikar om jag går upp något i vikt, som inte föraktar mig om min sexlust kommer och går i perioder, som vill spendera fredagskvällarna med mig istället för Captain Morgan eller Jack Daniels, som tycker att jag gör honom till en bättre människa och som gör mig till en bättre människa.

tisdag, september 18

och jag ställer inte frågan "vad ville du egentligen”

Jag vaknar sent efter ännu en natt fylld med oroliga drömmar och ser att han skickat ett sms vid åttatiden i morse (istället för två eller tre på natten), han undrar om jag vill ses för en promenad i parken. När vi ses, när han lutar sig fram och ger mig en kram, luktar han alkohol. Och jag märker direkt. På sättet han rör sig, hur han pratar. Att han är onykter. Han berättar att han har sagt upp sig från sitt nya jobb, igen. Att han blir olycklig av att jobba, han vill vara hemma och läsa böcker och dricka vin. Jag blir plötsligt liten liten och säger med tunn röst att jag är orolig, att det är jobbigt med sms som plingar till vid två eller tre på natten när jag gör allt jag kan för att jag ska börja må bra igen. Och vi pratar hela dagen (om att vara ensamvarg, rusets baksida, filmer, konsumtionshets, vad man gör för att ta sig genom dagarna), vi äter lunch och dricker kaffe och han nyktrar till, han har samma tröja på sig som han hade första gången vi träffades. Tio år har gått, jag vill tro att man kan se det i våra ögon eller på kroppshållningen eller så finns det kanske bara på insidan. Allt det där som blev sagt och allt det där som aldrig blev sagt under flera års tid, hur väl man kan känna någon annan utan att egentligen veta något. Hur kärleken sakta sakta kan suddas ut och plötsligt kastar man hårda ord på varandra och så inser man att man har stora hål i hjärtat som tar en evighet att läka. Han klappar katten som känner igenom honom, vi säger hej då för den här gången och jag säger ta hand om dig och hoppas hoppas att han gör det, tar hand om sig själv.

like the stars miss the sun in the morning skies

onsdag, september 12

and I´m already missing the summer

Så tar hösten vid igen, mörkret kommer närmare och luften blir kallare. Jag längtar efter något nytt och alltid bort, efter det där som kanske finns längre fram. Jag är inte längre sjukskriven, jag drömmer om att få jobba i en bokhandel och har lovat mig själv att aldrig mer jobba som socialsekreterare. Min ångest ligger hela tiden under min bröstkorg, ibland sipprar den ut. Då händer det att man sitter i baksätet av en bil och gråter medan en storasyster oroligt undrar hur det är och då kan man inte svara, för det är ju allt och ingenting på samma gång.

Och det finns mycket jag skulle vilja skriva om min ständiga längtan. Hur jag grät när jag lyssnade på Klara Zimmergrens sommarprat ("dan därpå har jag varit alldeles stel i kindmusklerna för att jag ändå tvingat mig att le, för man vill ju för guds skull inte verka bitter"). Hur man sparar en klänning längst in i garderoben för om man någon gång blir gravid vill man ha just den där klänningen (som inte passar en icke gravid-kropp lika bra). Hur man skriver sin innersta önskan på en lapp och fäster det i en trädkrona, sen väntarväntarväntar man. Men jag vet att jag ältar, att min lycka inte står eller faller med att jag får ett barn, att jag borde ta en dag i taget istället. "Att bli förälder, det är inte svaret på allt, man får ändå alltid släpa runt på sig själv", som Klara sa i sitt sommarprat.
Så väntar jag fortfarande på att det nya ska börja. Jag har köpt nya kläder och anteckningsböcker, jag mår lite bättre för varje gång jag pratar med min kurator, jag plockar ibland fram ett foto på mitt fyraåriga jag och frågar mig själv hur jag tar hand om den där flickan. Jag känner mig redo för hösten. Jag tänker att jag ska ta det i min egen takt, livet.