När jag läste Karins fina fina inlägg kom jag att tänka på när jag också gjorde det där; friade. Till honom. För tre år sedan, det var vinter och hans födelsedag. Jag hade tänkt ut en månad tidigare hur jag skulle gå tillväga och i hemlighet själv längtat efter ett frieri under en längre tid. Hjärtat gjorde kullerbyttor i bröstkorgen, jag väntade tills han kom hem från jobbet och gav då honom en My Little Pony (för att han berättat att han lekte med en som liten) i brudutstyrsel och med två små leksaksringar och frågade med darrande röst om han ville gifta sig med mig. Tystnaden som följde frågan och som varade i flera flera sekunder innan han svarade ja var på något sätt öronbedövande och när jag började skratta, och därefter han, kommer jag ihåg hur jag tänkte jag att hans ögon inte såg ut att skratta ikapp. Och när jag en stund senare nämnde något om bröllopsmusik och berättade att min allra allra bästa vän precis skickat ett grattis till förlovningen!-sms så såg jag det på honom. Hur han ryckte till, flackade med blicken, ville stanna upp och gå tillbaka. Men jag orkade inte, valde att ignorera och somnade med en stor klump i magen den kvällen. Dagen efter firade jag med mina allra allra bästa vänner och pratade ring, klänning, möhippa och kände hur den stora klumpen i magen växte sig större. Två dagar efter mitt frieri, en fredag, sa han ”jag är inte redo, jag vill inte gifta mig, jag tycker att vi har det bra som vi har det”. Och så var vi inte längre förlovade. Och sedan pratade vi inte så mycket mer om det, livet fick gå vidare, jag svalde förudmjukelsen och grät ibland in i min kudde när han hade somnat om kvällarna. Ett och ett halvt år senare gjorde det för ont att stanna kvar, då fattade jag mitt livs svåraste beslut.
För jag ville ju gifta mig, dela resten av mitt liv med honom, då för tre år sedan. Av en massa olika anledningar. Och kanske för att jag trodde att det skulle bli bättre. Jag vet inte om jag ska skylla på Mitt Livs Novell eller Borta med vinden, men jag är något av en obotlig romantiker. Jag längtar fortfarande efter det där lyckliga slutet och ibland när jag inte kan somna tänker jag på hur jag vill se ut på min bröllopsdag (ungefär så här tänker jag då). Och jag längtar efter att få träffa honom. Han som utan att fundera vet att han vill dela resten av sitt liv med mig, som inte kommer med små små pikar om jag går upp något i vikt, som inte föraktar mig om min sexlust kommer och går i perioder, som vill spendera fredagskvällarna med mig istället för Captain Morgan eller Jack Daniels, som tycker att jag gör honom till en bättre människa och som gör mig till en bättre människa.
