happy is a longer way to go

Att varje gång gå in i ett nytt år med förväntningar, önskningar och drömmar nertryckta i fickorna. Att varje gång lämna året med sorg, besvikelse och hårda ord mot en rygg som blir tyngre och tyngre att bära för varje år som går. För varje början finns det ett svart hål tyckte jag mig höra i en låttext en gång, det fastnade någonstans under revbenen, i bröstkorgen. Och jag tänker att någon gång måste den där början till något nytt komma, någon gång måste det där svarta börja krympa istället för att växa sig större.

Som jag längtar efter något nytt nu. Som jag längtar efter ett år fyllt med dagar som skapar sockerdricka i kroppen och som planterar leende efter leende i mitt ansikte. Som jag längtar efter någon annan nu. Någon som får min ensamhet att blekna likt bokmärken från barndomen som blivit bortglömda i fönsterkarmen.

Jag vill ha söndagar i sängen, med någon som blåser i min nacke kliar min rygg säger du är det finaste jag vet. Jag vill ha armar som håller om mig, som drar upp mig när jag är på väg att drunkna. Jag vill ha någon som letar efter min hand i mörket, som inte släpper den när vi cyklar med höstvinden i håret och halsdukarna. Jag vill ha ihopvikta små lappar på kudden eller i jackfickan med meddelande som bara två älskande kan förstå. Jag vill ha läppar som tycks höra ihop med mina, händer som tycks ha hittat hem på min kropp.

Jag vill ha närmare till skrattet än till tårarna.

Du 2013, vi kan väl bestämma att vi blir goda vänner, du och jag?