happy is a longer way to go

Så spenderar jag en lördag i min ensamhet, dricker rom tittar på Broarna i Madison County börjar gråta för första gången på länge och tycks inte kunna sluta, jag gråter över ingenting och allting, jag somnar någon gång efter midnatt i svettiga tårfyllda lakan och vaknar med svullna ögon dagen därpå.

Så träffar jag P, på hans armar ser jag blekta ärr som jag inte sett tidigare. Han verkar må bättre nu, säger att han dejtar någon när jag frågar, vi pratar om förhoppningar som är svåra att gömma undan. Jag tänker att jag är glad för hans skull (och att jag kanske förstår varför han lät en aning andfådd och stressad när jag ringde), samtidigt som det här med alla år dagar ja tiden känns lite märkligt. Hur lätt, snabbt allting kan förändras. Hur människor som en gång blev kära så lätt försvinner ifrån varandra med tiden.

Så skriver anonym till mig; Det är helt otroligt att du är 34 år och så ensam som du är. Hjälp, så läskigt och främst sorgset. Och jag tänker på vad min kurator sa en gång; Du är inte ensam, du är singel. Ja, lyckligtvis är jag inte helt utlämnad, jag har människor som håller min rygg och som gör mig lycklig. Men att vara singel är ändå en slags ensamhet; att inte ha någon att vila huvudet mot i tv-soffan eller spendera en söndag i sängen med, någon att längta-med-varje-del-och-muskel-i-kroppen efter. Läskigt, sorgset? Kanske, men inte otroligt om anonym nu menar otroligt som i ovanligt/sjukt.

Så tänker jag på vad andra säger till mig. Att fokusera på det som är bra, först och främst hitta lyckan på egen hand, göra saker som gör mig glad, umgås med människor som får mig att må bra, hitta något att glädjas över, när du väl träffar någon kan det gå hur fort som helst, vill du något riktigt mycket så kan du få det, men drömprinsen kommer ju inte att knacka på dörren, det kommer att vända, glöm inte bort att leva ditt liv! Jag nickar försiktigt, tar in och sparar på orden, suger på dem. De smakar klokt och fint, men med en viss eftersmak av bitterhet.

För där jag befinner mig just nu är det så mörkt och instängt att jag inte riktigt kan se eller tänka klart. Jo jag umgås med människor som får mig att må bra, men ibland måste jag dra mig undan för de har sitt med varandra, de är delar av en familj som jag inte hör till. Jo jag försöker hitta glädjeämnen komma utanför lägenheten tänka positivt, men oftast är det lättare sagt än gjort. Och så tänker jag att jag väntat så himla länge på att det ska vända nu, kommer det verkligen någonsin vända eller är det bara sådant man säger? Cynikern i mig vaknar lätt till liv.

Så är det den här längtan, sorgen som sipprar ut i min bröstkorg. Den kliar, river så svårt, det är därför jag måste skriva om den, jag måste skapa ett eget rum åt den där jag kan gå in och gråta, skrika åt den. Men under tiden fortsätter jag leva mitt liv, jag gör vad jag kan för att orka vidare, dag för dag. Ja, this too shall pass, det är jag ändå oftast ganska säker på.

and all of the ghouls come out to play

Så går jag med blicken neråt på gamla gator som bär minnen från min barndom, plockar blommor bakom kullen där jag brukade åka pulka, tittar genom fönsterna på det bruna tegelhuset som var min skola. Bröstkorgen fylls som så ofta förr med vemod och någonting annat som jag inte riktigt kan förklara, jag känner hur tröttheten lägger sig som en slöja över min kropp när jag tänker på alla dessa år.
 

Så kommer jag att tänka på min allra första kyss med sötaste killen i klassen, skrubbsår som bara syns innanför, blickar som ändras för varje vår sommar höst vinter som kommer och går, killen i min parallelklass som hängde sig en frostig nyårsafton och som jag aldrig utbytte några meningar med eller så minns jag det inte. Och så kommer jag att tänka två år bakåt i tiden, på en av alla fredagskvällar som inte blev som jag önskat då P druckit en halv flaska whisky, drämmt dörren med full kraft efter sig, kastat hårda ord mot mig. Och så tänker jag på hur jag och E nästintill bestämt att jag skulle vara kär igen innan sommaren kom och nu är sommaren här men ibland inbillar jag mig att mina chanser tagit slut, att jag glömt bort hur det är att vara kär, att det inte finns någon kvar för mig. Och så tänker jag att jag är trött på att vara fröken livrädd, trött på avundsjukan som river och sliter, trött på att vara trött.

Så går jag hemåt till mitt gamla flickrum igen, på samma gator som bär slitna minnen likt jag bär mina slitna tankar, fortfarande med blicken neråt. 

 

hälften av dom som älskar exploderar

I need someone real, who will be right for me now, here, and soon.
Until then I´m lost. I think I am mad at some times.

Hon frågar mig om honom; om jag någonsin ångrar mig och vill tillbaka. Nej, svarar jag fort. Även om det kommer stunder då ensamheten pulserar i mina handleder, även om det kommer nätter då jag cyklar genom grådisiga gator med ett hjärta som rusar och tårar som inte vill ta slut. Även om det är något som river i bröstkorgen när jag pratar bröllop med bästa vännerna eller när systerdottern frågar om jag är gift eller när jag ser en ring i en affär och vänder mig till mamma och säger en sådan vill jag ha om jag någonsin gifter mig och hon svarar ja, om du gifter dig med betoning på om (eller så är det som jag inbillar mig). Fortfarande; nej. Jag vill inte tillbaka till det jag hade med honom. 

Jag vill ha någonting annat; något som inte slutar med svart trassel innanför revbenen nära hjärtat eller självtvivel osäkerhet rädsla. Jag bär fortfarande på en slags sorg som lagt sig under min hud, sorgen över alla dessa år jag lät passera förbi mig. Trots att jag egentligen visste, någonstans bland mina tankar, att det inte var vad jag önskade mig. Nu kan jag tänka klart; det är inte meningen att det ska vara så där.

Vissa dagar känns det som om jag aldrig någonsin kommer att våga igen. Och jag tvivlar på att det kommer en dag då jag får säga ja! till någon. Det är väl sorgen som blöder, river upp såren på nytt och sätter min osäkerhet i gungning. Hur ska jag våga? Tänk om åren ramlar förbi mig igen tills ett nytt svart trassel börjar växa innanför revbenen nära hjärtat? Tänk om jag söker något som egentligen inte finns?

Vissa dagar är min ensamhet en trygg hamn, där jag har mig själv att luta mot. Men oftast gör den obeskrivligt ont. Oftast längtar jag efter någon som också längtar. Någon som inte vänder ryggen till när jag försöker kväva tårar inne i kudden. Någon som håller om mitt ansikte vid kyssarna. Någon som skriver små kärlekshälsningar på badrumsspegeln när jag behöver det. Känslor som river ner allt det mörka och kalla. Andetag mot min nacke när jag somnar, andetag mot min nacke när jag vaknar. Små hemligheter under fräknar ögonlock fingertoppar, stora ord i varandras munnar tankar minnen.

Störst av allt är kärleken. 

Jag längtar efter det där stora.

varje moln är trasigt, du räknar allt sorgligt natten lång

Jag börjar gå mot gamla gator, välkända träd och dofter. Så hamnar jag på gatan som varit min, som varit vår gemensamma. Jag ringer på porttelefonen, går uppför gamla trappor och minnen. Jag stannar framför dörren där mitt namn inte längre står bredvid hans, ger honom en snabb kram när jag kommer innanför dörren och vi skrattar snart åt något som ingen annan skulle förstå. Vi tittar på film, han dricker vin och jag kaffe, vi pratar om allt mellan himmel och jord, jag tänker att han trots allt fortfarande är min vän och det är så jag vill ha det.

När jag ska gå hem träffar jag på några gamla grannar i trappen, det unga paret som bor på fjärde våningen. Hon verkar lite förvånad över att se mig igen, men säger inget, vi hälsar och jag skyndar vidare. För jag ser ju, hon håller en liten liten kopia av sig själv i handen. Det unga paret som bor på fjärde våningen har fått en dotter men inte jag och jag börjar gå med snabba snabba steg mot gatan som är min nu på andra sidan stan och känner hur det bränner bakom mina ögonlock och hur hjärtslagen rusar.

Men när jag kommer hem känner jag hur ett lugn sköljer över mig, hjärtslagen mjuknar något. Jag loggar in på dejtingsidan, skickar iväg ett två tre mejl och känner ett litet litet pirr i kroppen när jag tänker på möjligheten till något nytt. Några timmar senare får jag ett svar som får mig att le, jag tänker att det där med förhoppningar är kanske inte så himla himla farligt ändå.

om jag var osynlig en dag skulle jag

Se efter hur han egentligen har det. Jag skulle ställa mig vid dörren på Almbacksgatan, den som också varit min en gång, för att se om mitt namn står kvar. Jag skulle ta mig över tröskeln med bultande hjärta, lyssna efter välkända ljud och se hur mitt forna hem förändrats. Jag skulle se hur en dag ser ut för honom i hans ensamhet, om det stämmer att han inte dricker varje dag eller om det trots allt står en flaska whiskey framme. Jag skulle se om det finns någon annan och jag skulle se om han någon gång gråter.

 

Dessutom skulle jag spöka för människor som förtjänar det och stoppa mina jackfickor fulla med lösgodis och trisslotter i någon mataffär.

 

(Önskerubrik av Zahra)

dreams last so long even after you're gone

När jag läste Karins fina fina inlägg kom jag att tänka på när jag också gjorde det där; friade. Till honom. För tre år sedan, det var vinter och hans födelsedag. Jag hade tänkt ut en månad tidigare hur jag skulle gå tillväga och i hemlighet själv längtat efter ett frieri under en längre tid. Hjärtat gjorde kullerbyttor i bröstkorgen, jag väntade tills han kom hem från jobbet och gav då honom en My Little Pony (för att han berättat att han lekte med en som liten) i brudutstyrsel och med två små leksaksringar och frågade med darrande röst om han ville gifta sig med mig. Tystnaden som följde frågan och som varade i flera flera sekunder innan han svarade ja var på något sätt öronbedövande och när jag började skratta, och därefter han, kommer jag ihåg hur jag tänkte jag att hans ögon inte såg ut att skratta ikapp. Och när jag en stund senare nämnde något om bröllopsmusik och berättade att min allra allra bästa vän precis skickat ett grattis till förlovningen!-sms så såg jag det på honom. Hur han ryckte till, flackade med blicken, ville stanna upp och gå tillbaka. Men jag orkade inte, valde att ignorera och somnade med en stor klump i magen den kvällen. Dagen efter firade jag med mina allra allra bästa vänner och pratade ring, klänning, möhippa och kände hur den stora klumpen i magen växte sig större. Två dagar efter mitt frieri, en fredag, sa han ”jag är inte redo, jag vill inte gifta mig, jag tycker att vi har det bra som vi har det”. Och så var vi inte längre förlovade. Och sedan pratade vi inte så mycket mer om det, livet fick gå vidare, jag svalde förudmjukelsen och grät ibland in i min kudde när han hade somnat om kvällarna. Ett och ett halvt år senare gjorde det för ont att stanna kvar, då fattade jag mitt livs svåraste beslut.

För jag ville ju gifta mig, dela resten av mitt liv med honom, då för tre år sedan. Av en massa olika anledningar. Och kanske för att jag trodde att det skulle bli bättre. Jag vet inte om jag ska skylla på Mitt Livs Novell eller Borta med vinden, men jag är något av en obotlig romantiker. Jag längtar fortfarande efter det där lyckliga slutet och ibland när jag inte kan somna tänker jag på hur jag vill se ut på min bröllopsdag (ungefär så här tänker jag då). Och jag längtar efter att få träffa honom. Han som utan att fundera vet att han vill dela resten av sitt liv med mig, som inte kommer med små små pikar om jag går upp något i vikt, som inte föraktar mig om min sexlust kommer och går i perioder, som vill spendera fredagskvällarna med mig istället för Captain Morgan eller Jack Daniels, som tycker att jag gör honom till en bättre människa och som gör mig till en bättre människa.

och jag ställer inte frågan "vad ville du egentligen”

Jag vaknar sent efter ännu en natt fylld med oroliga drömmar och ser att han skickat ett sms vid åttatiden i morse (istället för två eller tre på natten), han undrar om jag vill ses för en promenad i parken. När vi ses, när han lutar sig fram och ger mig en kram, luktar han alkohol. Och jag märker direkt. På sättet han rör sig, hur han pratar. Att han är onykter. Han berättar att han har sagt upp sig från sitt nya jobb, igen. Att han blir olycklig av att jobba, han vill vara hemma och läsa böcker och dricka vin. Jag blir plötsligt liten liten och säger med tunn röst att jag är orolig, att det är jobbigt med sms som plingar till vid två eller tre på natten när jag gör allt jag kan för att jag ska börja må bra igen. Och vi pratar hela dagen (om att vara ensamvarg, rusets baksida, filmer, konsumtionshets, vad man gör för att ta sig genom dagarna), vi äter lunch och dricker kaffe och han nyktrar till, han har samma tröja på sig som han hade första gången vi träffades. Tio år har gått, jag vill tro att man kan se det i våra ögon eller på kroppshållningen eller så finns det kanske bara på insidan. Allt det där som blev sagt och allt det där som aldrig blev sagt under flera års tid, hur väl man kan känna någon annan utan att egentligen veta något. Hur kärleken sakta sakta kan suddas ut och plötsligt kastar man hårda ord på varandra och så inser man att man har stora hål i hjärtat som tar en evighet att läka. Han klappar katten som känner igenom honom, vi säger hej då för den här gången och jag säger ta hand om dig och hoppas hoppas att han gör det, tar hand om sig själv.