Until then I´m lost. I think I am mad at some times.
Hon frågar mig om honom; om jag någonsin ångrar mig och vill tillbaka. Nej, svarar jag fort. Även om det kommer stunder då ensamheten pulserar i mina handleder, även om det kommer nätter då jag cyklar genom grådisiga gator med ett hjärta som rusar och tårar som inte vill ta slut. Även om det är något som river i bröstkorgen när jag pratar bröllop med bästa vännerna eller när systerdottern frågar om jag är gift eller när jag ser en ring i en affär och vänder mig till mamma och säger en sådan vill jag ha om jag någonsin gifter mig och hon svarar ja, om du gifter dig med betoning på om (eller så är det som jag inbillar mig). Fortfarande; nej. Jag vill inte tillbaka till det jag hade med honom.
Jag vill ha någonting annat; något som inte slutar med svart trassel innanför revbenen nära hjärtat eller självtvivel osäkerhet rädsla. Jag bär fortfarande på en slags sorg som lagt sig under min hud, sorgen över alla dessa år jag lät passera förbi mig. Trots att jag egentligen visste, någonstans bland mina tankar, att det inte var vad jag önskade mig. Nu kan jag tänka klart; det är inte meningen att det ska vara så där.
Vissa dagar känns det som om jag aldrig någonsin kommer att våga igen. Och jag tvivlar på att det kommer en dag då jag får säga ja! till någon. Det är väl sorgen som blöder, river upp såren på nytt och sätter min osäkerhet i gungning. Hur ska jag våga? Tänk om åren ramlar förbi mig igen tills ett nytt svart trassel börjar växa innanför revbenen nära hjärtat? Tänk om jag söker något som egentligen inte finns?
Vissa dagar är min ensamhet en trygg hamn, där jag har mig själv att luta mot. Men oftast gör den obeskrivligt ont. Oftast längtar jag efter någon som också längtar. Någon som inte vänder ryggen till när jag försöker kväva tårar inne i kudden. Någon som håller om mitt ansikte vid kyssarna. Någon som skriver små kärlekshälsningar på badrumsspegeln när jag behöver det. Känslor som river ner allt det mörka och kalla. Andetag mot min nacke när jag somnar, andetag mot min nacke när jag vaknar. Små hemligheter under fräknar ögonlock fingertoppar, stora ord i varandras munnar tankar minnen.
Störst av allt är kärleken.
Jag längtar efter det där stora.
3 kommentarer:
Ville bara säga att du precis satte ord på exakt det jag känner. Och att du skriver så himla fint och att det kommer bli bra igen, det måste det bli.
Exakt sådär känner jag också. Jag vågar inte hoppas på att jag någonsin kommer få gifta mig. Drömmer om vilken ring jag vill ha, hur min klänning ska se ut. Men så ler man sådär snett vemodigt och inser att det där är så himla långt bort. Man förlikar sig med tanken på att vara ensam resten av livet. Nöjer sig med det liksom.
Det gör asont.
Sofie: Åh tack, fint att höra. Att det inte bara är jag. Och ja, det bara måste det ju; blir bra igen. <3
Karin: Åh, just precis så. Att det känns så himla långt borta att man inte riktigt vågar tro på det. Aj. Men jag hoppas att det inte blir så. <3
Skicka en kommentar