och om du bryr dig så blev jag inget

Att fråga sig själv är jag den jag vill vara? blev det som det var tänkt? och inse att jag inte har någon aning alls, jag vet inte vem det är meningen att jag ska vara. Att det enda jag vet helt säkert är att det inte kan vara meningen att det ska vara så här, för i så fall vill jag inte vara med längre.

Vi är tomma skal som suktar efter innehåll sjunger Krunegård, jag vill fylla mig med något meningsfullt. Något som lyfter mig över molnen, något som gör mörkret mindre mörkt, något som dundrar likt autobahn i avståndet mellan hjärta läppar fingertoppar. Jag vill inte längre kasta blickar över min axel, viska samma önskan varje gång klockan slår 11.11 eller 22.22, känna hur tvivlet pulserar ikapp med blodet i mina handleder. Jag vill inte längre vakna varje morgon med en ekande tomhet, som finns kvar när jag ska somna på kvällen.

Även jag är ett tappat självförtroende, så har det varit under en lång lång tid nu. Jag vet inte var jag ska leta för att hitta det, vilka vägar det är meningen att jag ska gå. Jag ifrågasätter alla min val, ritar tabeller kartor listor och försöker räkna ut. Vem jag ska vara, vad det finns för någon som mig, hur jag ska komma dit jag hör hemma (om jag hör hemma någonstans). Och så alla dessa år som rusat förbi mig; som fortsätter rusa. Om tre månader fyller jag trettiofyra, jag trodde jag skulle veta vid det här laget. Jag trodde livet skulle vara något annat.

the only way out is through

Jag har fått jobb! Som barnskötare på en förskola, på en avdelning för barn mellan tre-sex år. Det är visserligen en utvecklingsanställning via AF (min ångest ses för närvarande som en funktionsnedsättning), med låg lön och tidsbegränsning till sista maj. Men; ett jobb!

Sist jag jobbade var för ett halvår sedan, på mitt tredje jobb som socialsekreterare inom ekonomiskt bistånd. Men då orkade jag inte jobba särskilt länge, jag kände mig så himla trasig, trött och liten. Jag blev sjukskriven, diagnosierad med GAD och påbörjade en KBT-behandling. Inte en dag för tidigt, om jag får säga det själv.

Jag mår bättre nu än vad jag gjorde i somras, men ibland sipprar ångesten fram genom sprickorna. Jag känner mig nervös inför att jobba igen, jag vet inte hur mycket stress min kropp orkar med och det kommer att ta mig lång lång tid att bygga upp självförtroendet igen. Men samtidigt känns det bra att få jobba med något helt annat; att få hänga med barn om dagarna. Som det känns nu är det mycket tveksamt om jag någonsin kommer vilja jobba som socialsekretare igen; jag är alldeles för rädd om mig själv för det.

Så alltså; både kul och läskigt med nytt jobb. Att få rutin på vardagen igen. Att få lite mindre tid till alla oroliga tankar om framtiden. Jag måste bara våga lita på att jag klarar av det den här gången.