onsdag, februari 20

det är för tungt att andas, taggar kan inte samsas

Alla hjärtans dag kommer och går och min ensamhet består. Och så den där känslan av att stå utanför, bli bortvald. Som har följt mig genom nästan hela mitt vuxna liv. Nästan som ett gammalt skavsår; ibland rivs det upp och börjar blöda och det vill aldrig riktigt läka.Till slut blir det som ett missprydande litet ärr som gör allt det där fina mycket mycket fulare. Jag avskyr den känslan; hur gärna jag vill vara älskvärd. Någon som är värd att älskas. Att bli vald! Av någon som ser igenom alla mina lager och som i slutändan ändå väljer mig.

Att söka någons blick, för att se om jag kanske kanske har någon chans. Att spendera en natt med någon som har händer armar läppar som tycks vara gjorda för mig, men som inte längre ägnar mig en tanke (och som förmodligen valt någon annan nu) samtidigt som jag ägnar honom alldeles för många tankar. Att lyssna på kärleksballader och fantisera om en vårdag eller en sommardag med blommor i håret, lång klänning och min man med handen i min och små små glädejtårar i ögonvrån. Att känna hur det där gamla skavsåret kliar och sedan rivs upp och börjar blöda samtidigt som det river stormar i bröstkorgen, när ännu en dejt får kalla fötter och när allt som återstår ännu en gång är tystnaden och min kalla säng. Att tänka att det måste vara mig det är fel på, varför blir annars alla andra valda utom jag? Att skriva ett blogginlägg om längtan och tänka på hur patetiskt det känns och rodna, men ändå välja publicera istället för radera.


måndag, februari 18

the only way out is through

Jag har fått jobb! Som barnskötare på en förskola, på en avdelning för barn mellan tre-sex år. Det är visserligen en utvecklingsanställning via AF (min ångest ses för närvarande som en funktionsnedsättning), med låg lön och tidsbegränsning till sista maj. Men; ett jobb!

Sist jag jobbade var för ett halvår sedan, på mitt tredje jobb som socialsekreterare inom ekonomiskt bistånd. Men då orkade jag inte jobba särskilt länge, jag kände mig så himla trasig, trött och liten. Jag blev sjukskriven, diagnosierad med GAD och påbörjade en KBT-behandling. Inte en dag för tidigt, om jag får säga det själv.

Jag mår bättre nu än vad jag gjorde i somras, men ibland sipprar ångesten fram genom sprickorna. Jag känner mig nervös inför att jobba igen, jag vet inte hur mycket stress min kropp orkar med och det kommer att ta mig lång lång tid att bygga upp självförtroendet igen. Men samtidigt känns det bra att få jobba med något helt annat; att få hänga med barn om dagarna. Som det känns nu är det mycket tveksamt om jag någonsin kommer vilja jobba som socialsekretare igen; jag är alldeles för rädd om mig själv för det.

Så alltså; både kul och läskigt med nytt jobb. Att få rutin på vardagen igen. Att få lite mindre tid till alla oroliga tankar om framtiden. Jag måste bara våga lita på att jag klarar av det den här gången.

torsdag, februari 7

i hela mitt liv har jag väntat på livet

Genom fönstret ser jag hur grannens barn mitt emot hoppar upp och ner upp och ner i sängen, hela tiden med stora leenden i deras små ansikten. Av någon anledning gör den synen mig vemodig, lite sorgsen. Jag väntar mest nu. På att det där brevet som kommer att kännas som en tidsinställd bomb i mina händer ska landa på hallgolvet. På orken som vägrar att infinna sig. På sms som aldrig kommer. På att mina tankar ska ändra riktning. På våren med rosa körsbärsträd, jeansjacka och fågelkvitter. På att det där trötta i min blick ska suddas ut. På någon som vill hålla om mig hårt hårt under kalla februarinätter, någon som tycker att jag är lätt att älska och som aldrig aldrig vill släppa taget. På att det där som kallas livet ska skynda på långsamt. På bättre dagar.

Alltid denna väntan, denna längtan.