Nu är jag ett år äldre, men jag kan verkligen inte förlika mig med min ålder, trettiofyra låter så mycket så gammalt när jag säger det högt att jag inte riktigt tror på det själv. Några dagar innan min födelsedag upptäcker jag mitt första gråa hårstrå, jag får veta att en två tre ja typ alla! bloggare väntar barn, jag tänker på min förra födelsedag och inser att ingenting har blivit så som jag tänkt under året som gått och inte heller året dessförinnan.
Jag träffar kuratorn varje vecka, hon har lockar som ligger prydligt mot glasögonbågarna och fjärilar hängandes i öronen, jag sitter mitt emot henne och hon frågar en dag har du det uthärdligt? och jag nickar och svarar men det känns som om det är ett stort tomrum här, ett hål som inte går att laga och jag pekar mot min bröstkorg och sedan det gör liksom ont hela hela tiden. Jag visar henne mina allra svartaste klibbigaste tankar, hon visar mig vägar jag kan gå och försöker mota bort mitt självförakt. Men det tar tid, det går så himla långsamt medan allt det andra bara rusar förbi mig.
Vinden känns kallare nu när jag blivit ett år äldre, eller så är det kylan i skarven mellan mitt hjärta och revbenen som spridit sig. Dom pratar om hösten, jag kan ana mörkret i kanterna och jag vill fly tillbaka till Italien eller i alla fall in i dagdrömmarna där jag kan vara vem jag vill (och där vill jag stanna kvar tills någon hittar mig; någon som ser det vackra när jag bara kan se det fula).
Jag träffar kuratorn varje vecka, hon har lockar som ligger prydligt mot glasögonbågarna och fjärilar hängandes i öronen, jag sitter mitt emot henne och hon frågar en dag har du det uthärdligt? och jag nickar och svarar men det känns som om det är ett stort tomrum här, ett hål som inte går att laga och jag pekar mot min bröstkorg och sedan det gör liksom ont hela hela tiden. Jag visar henne mina allra svartaste klibbigaste tankar, hon visar mig vägar jag kan gå och försöker mota bort mitt självförakt. Men det tar tid, det går så himla långsamt medan allt det andra bara rusar förbi mig.
Vinden känns kallare nu när jag blivit ett år äldre, eller så är det kylan i skarven mellan mitt hjärta och revbenen som spridit sig. Dom pratar om hösten, jag kan ana mörkret i kanterna och jag vill fly tillbaka till Italien eller i alla fall in i dagdrömmarna där jag kan vara vem jag vill (och där vill jag stanna kvar tills någon hittar mig; någon som ser det vackra när jag bara kan se det fula).
6 kommentarer:
men åh. fint och sorgligt och jag känner nästan precis som du fast jag är i en bra period nu där det inte gör lika ont. och åldern hinner ifatt mig också, om två veckor är jag 29, inte längre 28. Nästan 30 och inte ens halvvägs där jag vill vara. Kram!
Jag vet inte vad jag ska skriva mer än att det här var en av de finaste texter jag läst på länge och att jag genom den förstår ungefär hur du har det. Men jag vet att det kommer att ordna sig. Du verkar vara en så HIMLA BRA människa och du kommer att få allt du är värd.
Du är en himla fin människa verkar det som men jag håller inte med ovanstående skrivare. Ingenting händer om man inte FÅR det att hända, talar av egen erfarenhet. Ge dig ut i världen, gör sånt du tycker är kul, gå med i en dejtingsida och då kommer saker att börja falla på plats. För du förtjänar det verkligen! Kram
Sofie: Tack för dina ord! skönt att höra att det inte gör lika ont längre. <3
Josefine: Åh, vad fint att höra, tack snälla du. Så glad jag blir! <3
Anonym: Tack för fina och kloka ord, klart att man själv också måste göra något för att det ska hända. Det är just det jag försöker bli bättre på, för jag tycker att det är himla svårt.
Hej Jessica!
Jag snubblade över ditt namn på Facebook, i en sån där lista med förslag på personer man kanske känner. Trots att jag egentligen inte känner dig så klickade jag på ditt namn, av nyfikenhet ska ärligt erkännas, men också för att jag då och då har tänkt på dig och på andra av oss som kämpade på högskolan i Kristianstad de där åren som känns så länge sen nu. Nu har jag läst några av dina texter, och jag känner mig lite skyldig, som att jag läst något jag inte borde. Vad har jag för rätt att ta del av dina tankar och känslor utan att dela något tillbaka? Att inte lämna en kommentar skulle kännas helt galet, även om jag inte vet vad jag ska skriva förutom att jag innerligt hoppas att du ska finna den/det du söker och få känna dig hel. När vi gick utbildningen tänkte jag alltid att du verkade så klok, och efter att ha läst lite här vet jag att jag hade rätt i min känsla!
Ta hand om dig!
Kram Malin Svensson (SOP-ht04)
Malin: Hej Malin, vad fint att du tog dig tid att skriva några rader, blev så himla glad! Tack snälla du för dina fina ord, jag minns dig som så himla varm och klok och hoppas att du har det bra. <3 Ta hand om dig, du med. Kram!
Skicka en kommentar