happy is a longer way to go

Så spenderar jag en lördag i min ensamhet, dricker rom tittar på Broarna i Madison County börjar gråta för första gången på länge och tycks inte kunna sluta, jag gråter över ingenting och allting, jag somnar någon gång efter midnatt i svettiga tårfyllda lakan och vaknar med svullna ögon dagen därpå.

Så träffar jag P, på hans armar ser jag blekta ärr som jag inte sett tidigare. Han verkar må bättre nu, säger att han dejtar någon när jag frågar, vi pratar om förhoppningar som är svåra att gömma undan. Jag tänker att jag är glad för hans skull (och att jag kanske förstår varför han lät en aning andfådd och stressad när jag ringde), samtidigt som det här med alla år dagar ja tiden känns lite märkligt. Hur lätt, snabbt allting kan förändras. Hur människor som en gång blev kära så lätt försvinner ifrån varandra med tiden.

Så skriver anonym till mig; Det är helt otroligt att du är 34 år och så ensam som du är. Hjälp, så läskigt och främst sorgset. Och jag tänker på vad min kurator sa en gång; Du är inte ensam, du är singel. Ja, lyckligtvis är jag inte helt utlämnad, jag har människor som håller min rygg och som gör mig lycklig. Men att vara singel är ändå en slags ensamhet; att inte ha någon att vila huvudet mot i tv-soffan eller spendera en söndag i sängen med, någon att längta-med-varje-del-och-muskel-i-kroppen efter. Läskigt, sorgset? Kanske, men inte otroligt om anonym nu menar otroligt som i ovanligt/sjukt.

Så tänker jag på vad andra säger till mig. Att fokusera på det som är bra, först och främst hitta lyckan på egen hand, göra saker som gör mig glad, umgås med människor som får mig att må bra, hitta något att glädjas över, när du väl träffar någon kan det gå hur fort som helst, vill du något riktigt mycket så kan du få det, men drömprinsen kommer ju inte att knacka på dörren, det kommer att vända, glöm inte bort att leva ditt liv! Jag nickar försiktigt, tar in och sparar på orden, suger på dem. De smakar klokt och fint, men med en viss eftersmak av bitterhet.

För där jag befinner mig just nu är det så mörkt och instängt att jag inte riktigt kan se eller tänka klart. Jo jag umgås med människor som får mig att må bra, men ibland måste jag dra mig undan för de har sitt med varandra, de är delar av en familj som jag inte hör till. Jo jag försöker hitta glädjeämnen komma utanför lägenheten tänka positivt, men oftast är det lättare sagt än gjort. Och så tänker jag att jag väntat så himla länge på att det ska vända nu, kommer det verkligen någonsin vända eller är det bara sådant man säger? Cynikern i mig vaknar lätt till liv.

Så är det den här längtan, sorgen som sipprar ut i min bröstkorg. Den kliar, river så svårt, det är därför jag måste skriva om den, jag måste skapa ett eget rum åt den där jag kan gå in och gråta, skrika åt den. Men under tiden fortsätter jag leva mitt liv, jag gör vad jag kan för att orka vidare, dag för dag. Ja, this too shall pass, det är jag ändå oftast ganska säker på.

who needs a heart when a heart can be broken

Italien var fantastiskt! Såklart. Men man kan inte åka iväg från sig själv och man kan inte bli magiskt lagad och hel på tio dagar. Jag börjar tro att det trasiga inte går att laga, att sprickorna är för många och djupa någonstans där under min hud där allt det svåra och svarta lägger sig. Jag börjar tro att det bästa vore att ge upp, att väntan ändå kommer visa sig vara förgäves, att lyckan bara inte är gjord för någon som mig.

Så fortsätter jag med min ensamhet. Jag fortsätter le så där så att jag nästan får ont i mina mungipor av den påklistrade glädjen, fortsätter säga vad kul! eller grattis! när jag får veta att en gammal vän någons syster en bekant väntar barn. Tänker att det kanske är så här det kommer att se ut resten av mitt liv; jag som fortsätter med min ensamhet samtidigt som alla andra får det att se så lätt ut med putande magar ringmärkta fingrar happily ever after. Och när T frågar mig kan mostrar ha barn? känns det som om något litet går sönder i mig och det där svarta klibbiga som jag kallar sorg sipprar ut i min bröstkorg. Eller när mamma ringer en söndag och hon försiktigt frågar var där några trevliga? angående min utekväll när jag vet att hon egentligen undrar om jag träffade någon.

Att för ett ögonblick, mitt i en rörelse, se sin spegelbild och hoppa till en aning av förvåning över personen som tittar tillbaka med en avtrubbad främmande blick. Att för ett ögonblick tänka på den kommande födelsedagen och inse jag är inte redo för trettiofyra, jag känner mig ju mindre och bräckligare än någonsin. Att för ett ögonblick känna ett stråk av ilska över att han inte lät mig släppa taget tidigare eller att han inte själv gjorde det när han ändå visste. Att för ett ögonblick se ett kärlekspar i en film kyssas och försöka minnas den där pirrande känslan när någon jag är kär i som är kär i mig tillbaka kyssar mina läppar, utan att lyckas.

Ensamhet är att inte ha någon att längta till.

svart är ingen färg, det är så man känner sig

Kämpa på så gott du kan och främst må så bra som möjligt skriver min pappa i ett mejl till mig, jag blir rörd till tårar när jag tänker på att min pappa suttit och forumlerat ihop orden till sin yngsta dotter. Dottern som är så bräcklig att hon verkar gå sönder för minsta lilla motgång. Dottern som inte tycks vara något av allt det där stora som hennes syster är. 

 

Jag träffar min kurator igen, det har gått tre månader sedan sist. Vi pratar om gamla tankemönster och hjärnspöken, framtidsoro och självtvivel, längtan och avundsjuka. Hennes vänliga ögon mjuka ord sätt att lyssna på gör att något i mig lossnar, jag börjar gråta samtidigt som jag pratar fort fort om allt det där jag bär på. Hon säger att det tycks vara en depression, det jag försöker ta mig igenom. Så förstår jag varför jag alltid är så himla himla trött, varför det gör så himla himla ont någonstans längst inne fastän jag skrattar med mina vänner och de kanske inte ens märker att något är annorlunda med mig. Så förstår jag varför det är så himla himla svårt för mig att se hur och var jag ska närma mig en förändring.  

 

Jag hänger upp en ny lapp i önsketrädet, blundar och önskar ännu lite hårdare och starkare den här gången. Jag får avskedskramar som värmer ända in under huden. Jag tänker att jag måste göra något rätt i alla fall när T säger när jag inte fanns så önskade jag mig en moster som du och så fick jag dig! Jag pratar skrattar skvallrar med min allra bästa vän och känner mig tacksam över att just hon är min allra bästa vän. Jag börjar läsa ungdomsbok efter ungdomsbok (ps. läs!). Jag går med bara ben och kisar upp mot sommarsolen och längtar efter att få kisa upp mot den toscanska sommarsolen. Jag får sms från P när han är ute på krogen. Jag får hjärtklappning när nätterna är för långa och dagarna för långsamma.

 

Jag fortsätter min väntan.

 

hälften av dom som älskar exploderar

I need someone real, who will be right for me now, here, and soon.
Until then I´m lost. I think I am mad at some times.

Hon frågar mig om honom; om jag någonsin ångrar mig och vill tillbaka. Nej, svarar jag fort. Även om det kommer stunder då ensamheten pulserar i mina handleder, även om det kommer nätter då jag cyklar genom grådisiga gator med ett hjärta som rusar och tårar som inte vill ta slut. Även om det är något som river i bröstkorgen när jag pratar bröllop med bästa vännerna eller när systerdottern frågar om jag är gift eller när jag ser en ring i en affär och vänder mig till mamma och säger en sådan vill jag ha om jag någonsin gifter mig och hon svarar ja, om du gifter dig med betoning på om (eller så är det som jag inbillar mig). Fortfarande; nej. Jag vill inte tillbaka till det jag hade med honom. 

Jag vill ha någonting annat; något som inte slutar med svart trassel innanför revbenen nära hjärtat eller självtvivel osäkerhet rädsla. Jag bär fortfarande på en slags sorg som lagt sig under min hud, sorgen över alla dessa år jag lät passera förbi mig. Trots att jag egentligen visste, någonstans bland mina tankar, att det inte var vad jag önskade mig. Nu kan jag tänka klart; det är inte meningen att det ska vara så där.

Vissa dagar känns det som om jag aldrig någonsin kommer att våga igen. Och jag tvivlar på att det kommer en dag då jag får säga ja! till någon. Det är väl sorgen som blöder, river upp såren på nytt och sätter min osäkerhet i gungning. Hur ska jag våga? Tänk om åren ramlar förbi mig igen tills ett nytt svart trassel börjar växa innanför revbenen nära hjärtat? Tänk om jag söker något som egentligen inte finns?

Vissa dagar är min ensamhet en trygg hamn, där jag har mig själv att luta mot. Men oftast gör den obeskrivligt ont. Oftast längtar jag efter någon som också längtar. Någon som inte vänder ryggen till när jag försöker kväva tårar inne i kudden. Någon som håller om mitt ansikte vid kyssarna. Någon som skriver små kärlekshälsningar på badrumsspegeln när jag behöver det. Känslor som river ner allt det mörka och kalla. Andetag mot min nacke när jag somnar, andetag mot min nacke när jag vaknar. Små hemligheter under fräknar ögonlock fingertoppar, stora ord i varandras munnar tankar minnen.

Störst av allt är kärleken. 

Jag längtar efter det där stora.

always waiting for something lasting

Så kommer årstiden med körsbärsträd svalor vitsippor och ett fladdrande hjärta under jeansjackan; månaden jag väntat på längtat efter. Så går dagarna tankarna människorna alldeles för fort fram, allting snurrar och jag stannar av.

Så träffar jag läkaren för första gången på tre månader, hon undrar hur jag haft det och jag berättar. Jag berättar att nu är ljuset solen grönskan äntligen här, men höstvindarna och vintermörkret river fortfarande i min bröstkorg. Våren skulle ju komma med lättare dagar, men det känns fortfarande svårt och jag är lika vilsen nu som då. Jag berättar om mardrömmarna som får mina hjärtslag att rusa iväg varje natt, om självtvivel spruckna förhoppningar kliande avundsjuka. Jag berättar att allt det där som är fint omkring mig hjälper tröstar värmer bara små korta stunder, det mörka stannar alltid kvar. Jag berättar om rädslan över att se besvikelsen i deras ögonen; besvikelsen som redan är min att bära. Jag berättar att det var ju inte meningen att det var så här det skulle bli; livet.

Du har fått lite mascara under ögonen säger hon försiktigt och nuddar vid min axel när jag ska gå, jag märkte knappt när tårarna började komma. När jag sedan står ute i solen igen kommer jag på att jag glömt ta med solglasögonen, jag går hemåt med blicken ner mot marken cigarettfimparna maskroserna. Tröttheten träffar mig med en våldsam kraft när jag kommer hem, jag lägger mig tätt tätt intill katten och det känns som om jag somnar nästan direkt. När jag vaknar någon timme senare har jag fortfarande mascararänder under mina ögon.

and I still can see blue velvet through my tears

Så är det måndag igen, helgen rusade förbi (jag har hängt med världens bästa femåring som berättade att hon blir sugen på pizza när hon äter glass och som gav mig två blöta pussar som smälte mitt mosterhjärta och med världens bästa tvååring som berättade att han heter gustav bill alfons åberg och som ivrigt väntade på att jag skulle äta klart så att han kunde ta min hand och säga att han ville visa mig sitt rum) och oktober väntar runt hörnet. Jag är trött och min hals gör ont, det regnar och jag försöker få ordning på mina papper och tankar. Jag sitter i telefonkö till Försäkringskassan och det känns som om vilda hästar rusar i min bröstkorg när jag tänker på att jag har en femtiolapp kvar på kontot och inte vet när min retroaktiva sjukpenning kommer. Eller när jag skriver om mitt cv för vad som känns som hundrade gången och söker ännu ett jobb. Alltid denna oro. Och jag försöker tänka på vad kuratorn har sagt till mig; glöm inte bort att ta hand om dig själv mitt i all oro. Så jag tar en tupplur bredvid en kurrande katt, dricker te och äter glass och några bitar choklad, lyssnar på fin musik, försöker tänka att det mesta faktiskt brukar ordna sig.

Jag tänkte förresten härma några av mina favoritbloggare, som låter sina läsare önska sig en bloggrubrik och sedan skriver ett blogginlägg om det. Så, shoot me!