för så meningslöst får ingenting vara

Januari är lika lång och kall som alltid, samtidigt som dagarna ändå tycks skynda skynda fram och jag får inte riktigt ordning på någonting. Alla dessa dagar som passerar och som är livet, hur det dåliga samvetet skaver och hur ilskan gentemot den egna kroppen som inte vill fungera växer. Jag dagrömmer om rosa körsbärsträd, konfettiregn, glada sånger och dans dans dans och en lycklig slutscen där han stryker en hårlock ur mitt ansikte och fäster den bakom mitt öra, kysser mig och håller om mig och släpper mig aldrig aldrig och jag som säger what took you so long?

Den här veckan kom med ett tråkigt och jobbigt besked, ni vet ett sådant där som man innerst inne egentligen vet om på något konstigt sätt, men som ändå känns för stort och overkligt för att kunna ta in. Hjärtslagen rusar lätt iväg, precis som tankarna. Men jag samlar böcker på hög, måste ta tankarna till andra platser och hålla tårarna på avstånd för jag vet inte om jag kan sluta om jag börjar. Snart ska jag ska skriva mer om det, jag ska bara samla ihop mig själv lite först.