jag måste varit någon annan innan jag kände dig

Så nära får ingen gå! skriksjöng han, min klasskompis. På en förfest i en trång lägenhet någonstans i Motala, jag orkar inte riktigt räkna ut hur många år som passerat nu. Eller hur, Jessica? sa han därefter och tittade rakt på genom mig. Det har liksom följt med mig sedan dess. Hur han tittade på genom mig; hur han upptäckt att jag inte lät någon gå nära.

Det är nog väldigt svårt att lära känna mig; komma nära inpå. Jag vet inte riktigt när det blev så, kanske har jag alltid haft en osynlig mur uppbyggd kring mig? Kanske har den växt sig större för varje centimeter som mitt självförtroende krympt? Samtidigt som jag har lätt för att bli förälskad i andra människor är det himla svårt för mig att glänta på dörren till mitt inre för någon annan, låta någon se min ångest mitt gråt mina svåraste tankar. Och det är inget medvetet val, jag har på något sätt lärt mig att hålla det där för mig själv, att bara visa några sidor av mig och aldrig aldrig hela mig. Det är kanske därför jag i nästan hela mitt vuxna liv fått höra att jag är blyg och tystlåten? För att jag är försiktig, på min vakt, alldeles alldeles livrädd.

Men. Så finns det några som trots detta flyttat in under mina revben, rakt in i hjärtat. Och som låtit mig göra detsamma. Som tar min hand, låter mig gå bredvid. Som får mig att skrattasåattdetgörontimagen genom enkla ord grimaser danser, låter mig locka fram skratt. Som lär mig sådant jag inte kan, låter mig berätta om sådant jag kan. Som berättar hemligheter drömmar svårigheter, låter mig berätta när jag behöver och lyssnar peppar förstår. Som jag älskar till månen solen stjärnorna och tillbaka, som jag vill bära på mina axlar när deras styrka svackar, som jag vill visa världens alla städer öar hav, som jag inte kan leva utan en endaste dag för då skulle hjärtat under mina revben säkerligen sluta slå.

 

the most wonderful time of the year

Hej fina, jag hoppas att ni har haft en fantastisk jul. Det har jag! Jag har prioriterat att hänga med familjen istället för att sitta vid datorn, därav min tystnad. Men snart ska jag skriva mer, det har börjat klia i mina fingrar och orden vill ut. Tills dess kör jag mina två sista bilder ur Emily Dahls julkalender; lucka tjugoett och tjugotvå.

21. En bild på dig när du är ledsen.



Egentligen var jag väl ganska glad när den här bilden togs för två år sedan (när Emelie fyllde 26 år), men kvällen slutade i tårar. För mycket alkohol ledde till hårda ord och P började föra någon konstig diskussion som fick mig att gråta och viska varför blir det alltid så här?.

22. En bild på dig när du är glad.

Öl och allsång på Debaser med min BFF en ljummen sommarkväll = ca det bästa som finns!

och idag är det två veckor till jul

Här kommer lucka tre och fyra i min version av Emily Dahls julkalender.

3. En bild på din bästa vän.

Jag och Emelie träffades för första gången för fem år sedan, innan dess hade vi hittat varandra på Lunarstorm och mejlats i många många år. Hon hade mig vid hej och hon kommer alltid att ha mig, för jag kommer göra allt jag kan för att den här vänskapen ska hålla livet ut. Emelie är rolig, ärlig, peppande och stöttande. Jag har fått vara tärna på hennes bröllop och jag är så glad över att nu få se henne som en fin fin mamma till Algot (som jag ser som mitt tredje syskonbarn, han är lika fantastisk som sin mamma). Jag är så himla himla tacksam att Emelie kom in i mitt liv när jag behövde henne som mest och att hon fortfarande gör mitt liv lite bättre för varje dag som går. Jag skulle vara så himla himla vilsen utan henne. <3

4. En bild på någon du beundrar.

Joss Whedon, alltså. Jag hoppas att han förstår sin egen storhet och framförallt Buffys storhet. Jag glömmer aldrig känslan när jag såg Buffy för allra första gången och hur förälskad jag blev då. Äntligen en cool, modig och stark tjej som också bar på mörker inombords. Jag längtar till den dag då Tyra är tillräckligt gammal för att se Buffy, då ska jag dela med mig av det där magiska.