men vart är den där regnbågen?

Nu är jag ett år äldre, men jag kan verkligen inte förlika mig med min ålder, trettiofyra låter så mycket så gammalt när jag säger det högt att jag inte riktigt tror på det själv. Några dagar innan min födelsedag upptäcker jag mitt första gråa hårstrå, jag får veta att en två tre ja typ alla! bloggare väntar barn, jag tänker på min förra födelsedag och inser att ingenting har blivit så som jag tänkt under året som gått och inte heller året dessförinnan.

Jag träffar kuratorn varje vecka, hon har lockar som ligger prydligt mot glasögonbågarna och fjärilar hängandes i öronen, jag sitter mitt emot henne och hon frågar en dag har du det uthärdligt? och jag nickar och svarar men det känns som om det är ett stort tomrum här, ett hål som inte går att laga och jag pekar mot min bröstkorg och sedan det gör liksom ont hela hela tiden. Jag visar henne mina allra svartaste klibbigaste tankar, hon visar mig vägar jag kan gå och försöker mota bort mitt självförakt. Men det tar tid, det går så himla långsamt medan allt det andra bara rusar förbi mig.

Vinden känns kallare nu när jag blivit ett år äldre, eller så är det kylan i skarven mellan mitt hjärta och revbenen som spridit sig. Dom pratar om hösten, jag kan ana mörkret i kanterna och jag vill fly tillbaka till Italien eller i alla fall in i dagdrömmarna där jag kan vara vem jag vill (och där vill jag stanna kvar tills någon hittar mig; någon som ser det vackra när jag bara kan se det fula).

for every start there is a black hole

Jag råkar läsa några rader ur ett gammalt mejl till en vän, ”2012 kommer att bli vårt år, det är jag säker på”. Först vet jag inte om jag ska skratta eller gråta. Men det slutar ju alltid med att jag gråter. För snart är november här och sedan december och sedan ännu ett år och jag väntar fortfarande. På det där året som ska bli mitt, på allt det där som ska hända. Det har vänt för henne, min vän. Hon behöver inte stå kvar och vänta bredvid mig. Jag är den som blir ensam med min ensamhet. Det finns alltid något som påminner mig; bilder på andras barn som hoppar i vattenpölar äter kanelbullar ligger tätt intill, par som går hand i hand genom höstlöven skrattar åt något ingen annan kan förstå kysser varandras läppar när jag går ensam bakom dem och inte längre minns hur det känns att vara hudnära, människorna omkring mig som är upptagna med att vara med varandra och skapa sina egna minnen. När allt annat förändras är det vad som består; jag och min ensamhet.

Och jag orkar inte. Känna efter om medicinen hjälper eller inte, tänka om det behövs fler utredningar eller inte. Radera minnesbilder som dyker upp då och då; saker han sagt eller gjort. Lyfta min blick och möta någon annans. Känna någon slags förhoppning åter igen.

Jag är så himla himla trött.

mitt absolut bästa höstminne

Det är två månader efter min trettiofemte födelsedag, trädtopparna har blivit gula röda orange och löven virvlar i höstvinden som blivit kallare nu. Jag har virat min randiga halsduk runt halsen, du plockar gula röda orange löv ur mitt hår och Sixten har mina ögon ditt leende och han har precis lärt sig gå och han skrattar så att sockerdrickan bubblar i min bröstkorg när han går genom hav av gula röda orange löv. Det är söndag, höstsolen letar sig in under halsdukar mössor vantar och värmer blek hud, vi går på promenad och letar efter den bästa picknickplatsen. Vi dricker varm choklad med vita rosa marshmallows ur plastmuggar, matar höstskygga ankor med mariekex och turas om att bära Sixten på våra axlar där han vinkar till flyttfåglarna klappar händerna säger mamma, mamma! och pappa, pappa! om vartannat. Du lägger armen om min midja, viskar jagälskardigsåhimlamycket och när höstsolen sedan påbörjar sin nedgång går vi sakta hemåt genom stan för att steka pannkakor bada badkar läsa godnattsaga.

(Önskerubrik av Zahra)

they say that the world was built for two

Och så övergår september till oktober, löven dansar runt fötterna och jag försöker trappa ner på min medicin. Att kunna gråta ut det sorgsna ibland är bättre än att inte kunna känna något alls, tänker jag. Dagarna går utan att jag hinner göra allt det där jag borde göra, hjärtklappningen och andningen kommer aldrig riktigt i fas, men kuratorn tycker att det går för långsamt. Så jag fortsätter bestiga berg och hoppas att de ska bli mindre och mindre för varje dag som jag tar mig upp ur sängen.

Och som ständig följeslagare; denna förlamande ensamhet. Hur tydlig den blir ibland. När det inte finns någon att hålla i handen. När jag kommer hem till tystnad och mörker efter att ha cyklat med tårarna rinnandes nerför kinderna genom stan en lördagsnatt. När jag befinner mig med vänner som har varandra, som pratar om växande magar små sparkar bebiskläder förlossningar barnnamn framtiden, som inte märker när mitt leende stelnar eller hur min kropp värker av ensamhet och längtan. Längtan efter att också få höra hemma någonstans, att få vara vi med någon, att få ha en liten familj som jag kan kalla bara min. Som väntar på mig när jag kommer hem, med kramar stekta pannkakor roliga historier som bara vi förstår och ett jagälskardigsåhimlamycket.

and I still can see blue velvet through my tears

Så är det måndag igen, helgen rusade förbi (jag har hängt med världens bästa femåring som berättade att hon blir sugen på pizza när hon äter glass och som gav mig två blöta pussar som smälte mitt mosterhjärta och med världens bästa tvååring som berättade att han heter gustav bill alfons åberg och som ivrigt väntade på att jag skulle äta klart så att han kunde ta min hand och säga att han ville visa mig sitt rum) och oktober väntar runt hörnet. Jag är trött och min hals gör ont, det regnar och jag försöker få ordning på mina papper och tankar. Jag sitter i telefonkö till Försäkringskassan och det känns som om vilda hästar rusar i min bröstkorg när jag tänker på att jag har en femtiolapp kvar på kontot och inte vet när min retroaktiva sjukpenning kommer. Eller när jag skriver om mitt cv för vad som känns som hundrade gången och söker ännu ett jobb. Alltid denna oro. Och jag försöker tänka på vad kuratorn har sagt till mig; glöm inte bort att ta hand om dig själv mitt i all oro. Så jag tar en tupplur bredvid en kurrande katt, dricker te och äter glass och några bitar choklad, lyssnar på fin musik, försöker tänka att det mesta faktiskt brukar ordna sig.

Jag tänkte förresten härma några av mina favoritbloggare, som låter sina läsare önska sig en bloggrubrik och sedan skriver ett blogginlägg om det. Så, shoot me!

like the stars miss the sun in the morning skies

and I´m already missing the summer

Så tar hösten vid igen, mörkret kommer närmare och luften blir kallare. Jag längtar efter något nytt och alltid bort, efter det där som kanske finns längre fram. Jag är inte längre sjukskriven, jag drömmer om att få jobba i en bokhandel och har lovat mig själv att aldrig mer jobba som socialsekreterare. Min ångest ligger hela tiden under min bröstkorg, ibland sipprar den ut. Då händer det att man sitter i baksätet av en bil och gråter medan en storasyster oroligt undrar hur det är och då kan man inte svara, för det är ju allt och ingenting på samma gång.

Och det finns mycket jag skulle vilja skriva om min ständiga längtan. Hur jag grät när jag lyssnade på Klara Zimmergrens sommarprat ("dan därpå har jag varit alldeles stel i kindmusklerna för att jag ändå tvingat mig att le, för man vill ju för guds skull inte verka bitter"). Hur man sparar en klänning längst in i garderoben för om man någon gång blir gravid vill man ha just den där klänningen (som inte passar en icke gravid-kropp lika bra). Hur man skriver sin innersta önskan på en lapp och fäster det i en trädkrona, sen väntarväntarväntar man. Men jag vet att jag ältar, att min lycka inte står eller faller med att jag får ett barn, att jag borde ta en dag i taget istället. "Att bli förälder, det är inte svaret på allt, man får ändå alltid släpa runt på sig själv", som Klara sa i sitt sommarprat.

Så väntar jag fortfarande på att det nya ska börja. Jag har köpt nya kläder och anteckningsböcker, jag mår lite bättre för varje gång jag pratar med min kurator, jag plockar ibland fram ett foto på mitt fyraåriga jag och frågar mig själv hur jag tar hand om den där flickan. Jag känner mig redo för hösten. Jag tänker att jag ska ta det i min egen takt, livet.