and all of the ghouls come out to play

Så går jag med blicken neråt på gamla gator som bär minnen från min barndom, plockar blommor bakom kullen där jag brukade åka pulka, tittar genom fönsterna på det bruna tegelhuset som var min skola. Bröstkorgen fylls som så ofta förr med vemod och någonting annat som jag inte riktigt kan förklara, jag känner hur tröttheten lägger sig som en slöja över min kropp när jag tänker på alla dessa år.
 

Så kommer jag att tänka på min allra första kyss med sötaste killen i klassen, skrubbsår som bara syns innanför, blickar som ändras för varje vår sommar höst vinter som kommer och går, killen i min parallelklass som hängde sig en frostig nyårsafton och som jag aldrig utbytte några meningar med eller så minns jag det inte. Och så kommer jag att tänka två år bakåt i tiden, på en av alla fredagskvällar som inte blev som jag önskat då P druckit en halv flaska whisky, drämmt dörren med full kraft efter sig, kastat hårda ord mot mig. Och så tänker jag på hur jag och E nästintill bestämt att jag skulle vara kär igen innan sommaren kom och nu är sommaren här men ibland inbillar jag mig att mina chanser tagit slut, att jag glömt bort hur det är att vara kär, att det inte finns någon kvar för mig. Och så tänker jag att jag är trött på att vara fröken livrädd, trött på avundsjukan som river och sliter, trött på att vara trött.

Så går jag hemåt till mitt gamla flickrum igen, på samma gator som bär slitna minnen likt jag bär mina slitna tankar, fortfarande med blicken neråt.