Det är så utmattande att vara jag. Att släpa runt på mina tankar, gå med ett hål som hela tiden ekar river skaver i min bröstkorg. Den här svackan depressionen uppförsbacken eller vad man nu ska kalla det vägrar ge med sig, lämna mig ifred. Vissa dagar och stunder känns det bra, nästan som förrut. Jag skrattar med min allra allra bästa vän, jag leker med mina syskonbarn, jag vaknar utan den där hjärtklappningen, jag känner mig sysselsatt och tankarna håller sig på lagom avstånd.
Men sedan. Kommer alltid dom andra dagarna. När jag inte orkar någonting, efter nätter fyllda med mardrömmar om död blod sorg. När hjärtklappningen, huvudvärken och tårarna tvingar mig att stanna hemma under täcket. När jag får så dåligt samvete över att inte orka att jag tar en sömntablett på förmiddagen för att sova bort den där värsta ångesten och sedan vaknar när jag hör grannen sätta nycklarna i sitt lås kvart över sex på kvällen.
Och så alltid den här känslan av att alla andra har sitt och sina; de har varandra och allt vad det innebär (fredagmys, en bebisnacke att lukta på, någon som undrar hur dagen varit). Men jag? Jag har mig, katten och fryspizza. Den här ensamheten, den gör så himla ont.
April, snart maj. När kommer våren med rosa körsbärsträd varma vindar det vaga löftet om bättre dagar?
6 kommentarer:
Styrkekramar till dig! Känner (som vanligt) igen mig i det du skriver. Förr drabbades jag av ångest då och du - nu är den nästan konstant och det är så tröttsamt. Att alltid förvänta sig det värsta, att alltid gå och vara beredd på att något hemskt ska hända.
åh, jag längtar också. och får panik för att det snart ska vara vår och att det av någon anledningn inte kommer kännas lättare.
Åh, jag vet precis vad du menar och jag vet att det inte finns så mycket man kan säga. Jag hoppas du har fina människor omkring dig, vänner och familj att andas ut hos. När det var som värst brukade jag låna hem mina syskonbarn över helgen, bara för att känna att någon faktiskt behövde mig och att jag gjorde skillnad. Många, många kramar!
Jossan: Åh, många styrkekramar tillbaka! Jag hoppas verkligen att det blir bättre snart, för både dig och mig. Ta hand om dig! <3
Sofia: Ja, att det blir vår betyder ju inte per automatik att allting blir bättre... Men jag hoppas i alla fall att det kommer att kännas lättare. <3
Jojjo: Tack, fina du. Ja, det har jag, som tur är. Det är verkligen fint, det. Kramar tillbaka!
Åh fantastiska du vad jag vill krama dig!
vilkenchula: Åh vad fint att höra! Tack snälla <3
Skicka en kommentar