she hid around corners and she hid under beds

Jag lyssnar på Dog days are over och packar inför Italien, tänker att ett miljöombyte är precis vad jag behöver. Nu när hjärtslagen lätt rusar iväg, orden hopar sig och det där svarta kletar river kliar i bröstkorgen. Jag tänker att poolhäng, ost, shopping, Florens, lek med syskonbarnen, Pisa, vin, glass och ljumma sommarkvällar genom nya gränder ska hjälpa mig att bli lite mindre trasig. Jag hoppas i alla fall det.

Vi ses när vi ses. Ta hand om er och varandra.

if you ride like lightning you're gonna crash like thunder

Jag har inte kunnat sluta tänka på The Place Beyond the Pines och särskilt scenen när Handsome Luke och Romina ligger i sängen och pratar om sin son. Luke säger att han vill vara med när sonen upplever något för första gången, därefter får man se när Luke matar sin son med glass (som han aldrig ätit innan) och det är så rörande att Romina måste vända bort blicken. Åh!

 

Ni måste helt enkelt se den här filmen.

 

and all of the ghouls come out to play

Så går jag med blicken neråt på gamla gator som bär minnen från min barndom, plockar blommor bakom kullen där jag brukade åka pulka, tittar genom fönsterna på det bruna tegelhuset som var min skola. Bröstkorgen fylls som så ofta förr med vemod och någonting annat som jag inte riktigt kan förklara, jag känner hur tröttheten lägger sig som en slöja över min kropp när jag tänker på alla dessa år.
 

Så kommer jag att tänka på min allra första kyss med sötaste killen i klassen, skrubbsår som bara syns innanför, blickar som ändras för varje vår sommar höst vinter som kommer och går, killen i min parallelklass som hängde sig en frostig nyårsafton och som jag aldrig utbytte några meningar med eller så minns jag det inte. Och så kommer jag att tänka två år bakåt i tiden, på en av alla fredagskvällar som inte blev som jag önskat då P druckit en halv flaska whisky, drämmt dörren med full kraft efter sig, kastat hårda ord mot mig. Och så tänker jag på hur jag och E nästintill bestämt att jag skulle vara kär igen innan sommaren kom och nu är sommaren här men ibland inbillar jag mig att mina chanser tagit slut, att jag glömt bort hur det är att vara kär, att det inte finns någon kvar för mig. Och så tänker jag att jag är trött på att vara fröken livrädd, trött på avundsjukan som river och sliter, trött på att vara trött.

Så går jag hemåt till mitt gamla flickrum igen, på samma gator som bär slitna minnen likt jag bär mina slitna tankar, fortfarande med blicken neråt. 

 

svart är ingen färg, det är så man känner sig

Kämpa på så gott du kan och främst må så bra som möjligt skriver min pappa i ett mejl till mig, jag blir rörd till tårar när jag tänker på att min pappa suttit och forumlerat ihop orden till sin yngsta dotter. Dottern som är så bräcklig att hon verkar gå sönder för minsta lilla motgång. Dottern som inte tycks vara något av allt det där stora som hennes syster är. 

 

Jag träffar min kurator igen, det har gått tre månader sedan sist. Vi pratar om gamla tankemönster och hjärnspöken, framtidsoro och självtvivel, längtan och avundsjuka. Hennes vänliga ögon mjuka ord sätt att lyssna på gör att något i mig lossnar, jag börjar gråta samtidigt som jag pratar fort fort om allt det där jag bär på. Hon säger att det tycks vara en depression, det jag försöker ta mig igenom. Så förstår jag varför jag alltid är så himla himla trött, varför det gör så himla himla ont någonstans längst inne fastän jag skrattar med mina vänner och de kanske inte ens märker att något är annorlunda med mig. Så förstår jag varför det är så himla himla svårt för mig att se hur och var jag ska närma mig en förändring.  

 

Jag hänger upp en ny lapp i önsketrädet, blundar och önskar ännu lite hårdare och starkare den här gången. Jag får avskedskramar som värmer ända in under huden. Jag tänker att jag måste göra något rätt i alla fall när T säger när jag inte fanns så önskade jag mig en moster som du och så fick jag dig! Jag pratar skrattar skvallrar med min allra bästa vän och känner mig tacksam över att just hon är min allra bästa vän. Jag börjar läsa ungdomsbok efter ungdomsbok (ps. läs!). Jag går med bara ben och kisar upp mot sommarsolen och längtar efter att få kisa upp mot den toscanska sommarsolen. Jag får sms från P när han är ute på krogen. Jag får hjärtklappning när nätterna är för långa och dagarna för långsamma.

 

Jag fortsätter min väntan.

 

hälften av dom som älskar exploderar

I need someone real, who will be right for me now, here, and soon.
Until then I´m lost. I think I am mad at some times.

Hon frågar mig om honom; om jag någonsin ångrar mig och vill tillbaka. Nej, svarar jag fort. Även om det kommer stunder då ensamheten pulserar i mina handleder, även om det kommer nätter då jag cyklar genom grådisiga gator med ett hjärta som rusar och tårar som inte vill ta slut. Även om det är något som river i bröstkorgen när jag pratar bröllop med bästa vännerna eller när systerdottern frågar om jag är gift eller när jag ser en ring i en affär och vänder mig till mamma och säger en sådan vill jag ha om jag någonsin gifter mig och hon svarar ja, om du gifter dig med betoning på om (eller så är det som jag inbillar mig). Fortfarande; nej. Jag vill inte tillbaka till det jag hade med honom. 

Jag vill ha någonting annat; något som inte slutar med svart trassel innanför revbenen nära hjärtat eller självtvivel osäkerhet rädsla. Jag bär fortfarande på en slags sorg som lagt sig under min hud, sorgen över alla dessa år jag lät passera förbi mig. Trots att jag egentligen visste, någonstans bland mina tankar, att det inte var vad jag önskade mig. Nu kan jag tänka klart; det är inte meningen att det ska vara så där.

Vissa dagar känns det som om jag aldrig någonsin kommer att våga igen. Och jag tvivlar på att det kommer en dag då jag får säga ja! till någon. Det är väl sorgen som blöder, river upp såren på nytt och sätter min osäkerhet i gungning. Hur ska jag våga? Tänk om åren ramlar förbi mig igen tills ett nytt svart trassel börjar växa innanför revbenen nära hjärtat? Tänk om jag söker något som egentligen inte finns?

Vissa dagar är min ensamhet en trygg hamn, där jag har mig själv att luta mot. Men oftast gör den obeskrivligt ont. Oftast längtar jag efter någon som också längtar. Någon som inte vänder ryggen till när jag försöker kväva tårar inne i kudden. Någon som håller om mitt ansikte vid kyssarna. Någon som skriver små kärlekshälsningar på badrumsspegeln när jag behöver det. Känslor som river ner allt det mörka och kalla. Andetag mot min nacke när jag somnar, andetag mot min nacke när jag vaknar. Små hemligheter under fräknar ögonlock fingertoppar, stora ord i varandras munnar tankar minnen.

Störst av allt är kärleken. 

Jag längtar efter det där stora.