och jag ställer inte frågan "vad ville du egentligen”

Jag vaknar sent efter ännu en natt fylld med oroliga drömmar och ser att han skickat ett sms vid åttatiden i morse (istället för två eller tre på natten), han undrar om jag vill ses för en promenad i parken. När vi ses, när han lutar sig fram och ger mig en kram, luktar han alkohol. Och jag märker direkt. På sättet han rör sig, hur han pratar. Att han är onykter. Han berättar att han har sagt upp sig från sitt nya jobb, igen. Att han blir olycklig av att jobba, han vill vara hemma och läsa böcker och dricka vin. Jag blir plötsligt liten liten och säger med tunn röst att jag är orolig, att det är jobbigt med sms som plingar till vid två eller tre på natten när jag gör allt jag kan för att jag ska börja må bra igen. Och vi pratar hela dagen (om att vara ensamvarg, rusets baksida, filmer, konsumtionshets, vad man gör för att ta sig genom dagarna), vi äter lunch och dricker kaffe och han nyktrar till, han har samma tröja på sig som han hade första gången vi träffades. Tio år har gått, jag vill tro att man kan se det i våra ögon eller på kroppshållningen eller så finns det kanske bara på insidan. Allt det där som blev sagt och allt det där som aldrig blev sagt under flera års tid, hur väl man kan känna någon annan utan att egentligen veta något. Hur kärleken sakta sakta kan suddas ut och plötsligt kastar man hårda ord på varandra och så inser man att man har stora hål i hjärtat som tar en evighet att läka. Han klappar katten som känner igenom honom, vi säger hej då för den här gången och jag säger ta hand om dig och hoppas hoppas att han gör det, tar hand om sig själv.