När jag läste Karins fina fina inlägg kom jag att tänka på när jag också gjorde det där; friade. Till honom. För tre år sedan, det var vinter och hans födelsedag. Jag hade tänkt ut en månad tidigare hur jag skulle gå tillväga och i hemlighet själv längtat efter ett frieri under en längre tid. Hjärtat gjorde kullerbyttor i bröstkorgen, jag väntade tills han kom hem från jobbet och gav då honom en My Little Pony (för att han berättat att han lekte med en som liten) i brudutstyrsel och med två små leksaksringar och frågade med darrande röst om han ville gifta sig med mig. Tystnaden som följde frågan och som varade i flera flera sekunder innan han svarade ja var på något sätt öronbedövande och när jag började skratta, och därefter han, kommer jag ihåg hur jag tänkte jag att hans ögon inte såg ut att skratta ikapp. Och när jag en stund senare nämnde något om bröllopsmusik och berättade att min allra allra bästa vän precis skickat ett grattis till förlovningen!-sms så såg jag det på honom. Hur han ryckte till, flackade med blicken, ville stanna upp och gå tillbaka. Men jag orkade inte, valde att ignorera och somnade med en stor klump i magen den kvällen. Dagen efter firade jag med mina allra allra bästa vänner och pratade ring, klänning, möhippa och kände hur den stora klumpen i magen växte sig större. Två dagar efter mitt frieri, en fredag, sa han ”jag är inte redo, jag vill inte gifta mig, jag tycker att vi har det bra som vi har det”. Och så var vi inte längre förlovade. Och sedan pratade vi inte så mycket mer om det, livet fick gå vidare, jag svalde förudmjukelsen och grät ibland in i min kudde när han hade somnat om kvällarna. Ett och ett halvt år senare gjorde det för ont att stanna kvar, då fattade jag mitt livs svåraste beslut.
För jag ville ju gifta mig, dela resten av mitt liv med honom, då för tre år sedan. Av en massa olika anledningar. Och kanske för att jag trodde att det skulle bli bättre. Jag vet inte om jag ska skylla på Mitt Livs Novell eller Borta med vinden, men jag är något av en obotlig romantiker. Jag längtar fortfarande efter det där lyckliga slutet och ibland när jag inte kan somna tänker jag på hur jag vill se ut på min bröllopsdag (ungefär så här tänker jag då). Och jag längtar efter att få träffa honom. Han som utan att fundera vet att han vill dela resten av sitt liv med mig, som inte kommer med små små pikar om jag går upp något i vikt, som inte föraktar mig om min sexlust kommer och går i perioder, som vill spendera fredagskvällarna med mig istället för Captain Morgan eller Jack Daniels, som tycker att jag gör honom till en bättre människa och som gör mig till en bättre människa.
8 kommentarer:
Vi har samma historia du och jag. Jag vet precis känslan. Och när han på söndagskvällen, när vi ska sova, tar av sig sin ring och säger "Det här är nog inget för mig" och jag ler men kan inte hindra tårarna från att rinna längs mina kinder ner på kudden, och han frågar om jag verkligen blev ledsen eller om det bara var hela situationen som gjorde att tårarna rann och jag förnekade mig själv och skyllde på hela situationen. Så klart jag blev ledsen, men det valde han att förstå först ett år senare när han kom hem från jobbet till mina packade väskor som stod i hallen. Nu har jag lärt mig att alltid säga det jag på riktigt känner, det går inte att komma ifrån det ändå. Och du vet att du hjälpte mig att ta det steget och jag har inte ångrat det en sekund sen jag stängde dörren bakom mig. Tack <3
Fina du, tänk att du ändå gjorde det, gick all in, ansträngde dig å ville å jobbade för att det skulle funka å bli bra. Det är så strongt. När det klagas på att folk skiljer sig å inte reparerar relationer tänker jag ibland på alla oss som försökt nästan in i absurdum för att vi så innerligt gärna ville att det skulle bli bra.
Å alla de ggr då jag ångrat att jag visat mina känslor, varit för "på" eller för mycket. Det är ju det som är det starka å fina, att våga. Så tänker jag iallafall nu.
Jag lever efter att jag ångrar det jag inte gjorde mer än sånt som blev av. Alla erfarenheter är givande på nåt vis. Å all heder till dig som inte är nån mes utan vågar visa dina känslor!
Aj vad ont det gjorde att läsa... Men jag tror att du kommer att träffa en som vill detsamma som du, en vacker dag :)
Du har en förmåga att fånga känslan, så att man nästan tror att man är där med dig i det du beskriver. Tack för att du delar med dig....stor kram!
Åsa: åh! blev så rörd av dina ord och tänker att det var så himla modigt gjort av dig. nu kan det bara bli bättre, för oss båda två. <3
motvalls: åh, tack för dina fina och kloka ord! <3
minahistorier: ja, en kan ju alltid hoppas i alla fall. ;)
Anonym: åh, vad fint skrivet av dig, tack snälla! tack för att du läser och stor kram tillbaka.
Åh, va fint och oj så hemskt att vara med om det! Hur går man tillbaks till att ha det som innan, efter nåt sånt? Jag hoppas du träffar den där personen du beskriver och att du får gifta dig med någon som är värd dig.
Å vad hemskt! Vad starkt av dig och vad fegt av honom. Snart dyker han det ska vara på riktigt upp! Det är jag säker på.
Kram!
Jojjo: det blev aldrig riktigt som innan efter det, det var början på slutet kan man väl säga... tack för dina ord, fina du. jag hoppas också!
Colombialiv: åh, tack fina fina du. och kram tillbaka!
Skicka en kommentar