så här föreställer jag mig apokalypsen

It´s the end of the world as we know it and I feel fine hörs från en knastrig radio någonstans i bakgrunden, idag är första gången på fem, sex eller sju dagar som det inte regnar och det känns som om ett lugn äntligen har lagt sig över oss, stan, världen. Jag tittar ner på mina händer, ser att de har åldrats, tittar sedan upp på dig och möter din blick som också har åldrats. Du ler det där sneda leendet som jag inte sett på väldigt väldigt länge, du frågar börjar du blir redo? och jag nickar, lägger märke till hur musiken i bakgrunden tystnat. Vi börjar gå längs vägen, vet att det är bråttom nu, jag ignorerar impulsen att vända mig om, vet att det inte finns någon återvändo. Alla andra är också på väg, djuren har sprungit bort för länge sedan, ingen vet vart. Himlen lyser upp, den skiftar i rosa, gul, orange och det låter som åska, men jag kan inte se några åskmoln när jag tittar upp.

De väntar på oss vid trädet, den stora stora eken där du har ristat in våra namn. Pojken som har mina ögon, ditt sneda leende och flickan som har min uppåtnäsa, dina smilgropar. Jag drar fingrarna genom hennes klibbiga hår, det har blivit varmt och jag känner hur svettdropparna börjar rinna längs min ryggrad. Jag smeker hans kind, tänker att han alltid haft så lena kinder och nu vet jag inte om det är svettdroppar eller tårar som rinner längs mitt ansikte, jag börjar känna mig snurrig. Vi viskar våra sista hemligheter, jämför våra minnen och kysser varandras pannor. Vi sätter oss i en ring, håller varandras händer, blundar det hårdaste vi kan. Jag känner hur marken skälver och hur värmen blir olidlig, hur öronbedövande det här ögonblicket är. Himlen eller om det är solen eller någon annan planet tycks hela tiden komma närmare och närmare, avstånden och tiden suddas ut - och så plötsligt. Ljuset. Tystnaden. Lugnet.

(Önskerubrik av Zahra)