and I still can see blue velvet through my tears

Så är det måndag igen, helgen rusade förbi (jag har hängt med världens bästa femåring som berättade att hon blir sugen på pizza när hon äter glass och som gav mig två blöta pussar som smälte mitt mosterhjärta och med världens bästa tvååring som berättade att han heter gustav bill alfons åberg och som ivrigt väntade på att jag skulle äta klart så att han kunde ta min hand och säga att han ville visa mig sitt rum) och oktober väntar runt hörnet. Jag är trött och min hals gör ont, det regnar och jag försöker få ordning på mina papper och tankar. Jag sitter i telefonkö till Försäkringskassan och det känns som om vilda hästar rusar i min bröstkorg när jag tänker på att jag har en femtiolapp kvar på kontot och inte vet när min retroaktiva sjukpenning kommer. Eller när jag skriver om mitt cv för vad som känns som hundrade gången och söker ännu ett jobb. Alltid denna oro. Och jag försöker tänka på vad kuratorn har sagt till mig; glöm inte bort att ta hand om dig själv mitt i all oro. Så jag tar en tupplur bredvid en kurrande katt, dricker te och äter glass och några bitar choklad, lyssnar på fin musik, försöker tänka att det mesta faktiskt brukar ordna sig.

Jag tänkte förresten härma några av mina favoritbloggare, som låter sina läsare önska sig en bloggrubrik och sedan skriver ett blogginlägg om det. Så, shoot me!