Och så övergår september till oktober, löven dansar runt fötterna och jag försöker trappa ner på min medicin. Att kunna gråta ut det sorgsna ibland är bättre än att inte kunna känna något alls, tänker jag. Dagarna går utan att jag hinner göra allt det där jag borde göra, hjärtklappningen och andningen kommer aldrig riktigt i fas, men kuratorn tycker att det går för långsamt. Så jag fortsätter bestiga berg och hoppas att de ska bli mindre och mindre för varje dag som jag tar mig upp ur sängen.
Och som ständig följeslagare; denna förlamande ensamhet. Hur tydlig den blir ibland. När det inte finns någon att hålla i handen. När jag kommer hem till tystnad och mörker efter att ha cyklat med tårarna rinnandes nerför kinderna genom stan en lördagsnatt. När jag befinner mig med vänner som har varandra, som pratar om växande magar små sparkar bebiskläder förlossningar barnnamn framtiden, som inte märker när mitt leende stelnar eller hur min kropp värker av ensamhet och längtan. Längtan efter att också få höra hemma någonstans, att få vara vi med någon, att få ha en liten familj som jag kan kalla bara min. Som väntar på mig när jag kommer hem, med kramar stekta pannkakor roliga historier som bara vi förstår och ett jagälskardigsåhimlamycket.
11 kommentarer:
gråter när jag läser. har en bergsbestigar-dag idag. så tungt i bröstet. tack för att du delar med dig, fina fina du.
felicia: åh! tack för dina fina fina ord. jag hoppas verkligen att det känns bättre för dig snart snart och att det lättar i bröstet. <3<3<3
Det gör ont att läsa om din ensamhet. Så innerligt önskar jag dig lycka och den lilla familj du drömmer om. Varma kramar! <3
jag förstår ensamheten, känner igen mig. längtar också efter att inte vara ensam och kämpar med att vara glad när jag är själv. kämpar med att tycka det är okej att vara singel, att man kanske kan lära känna sig själv bättre.
men jag vet inte om det är så.
Fatima: åh, tack för fina ord och varma kramar! <3<3<3
minahistorier: ja, ibland känns det verkligen som en kamp. men jag hoppas att både du och jag får det där vi längtar efter, snart snart.
Jag hoppas att det där berget krymper snart till en liten kulle och jag hoppas att du får din egna familj. Det är så otroligt jobbigt att se andras lycka magar barn och själv bara värka av längtan. Kramar till dig!
ville skriva något men vet inte riktigt vad. kanske att jag hoppas kramarna och pannkakorna kommer snart, att solen skiner i malmö och att din katt spinner mycket. och kram, från ett ganska grått värnamo!
Jag känner precis likadant. Släpar på en längtan som fysiskt värker i kroppen ibland, ackompanjerad av en klocka som tickar och en viskande röst som säger: "du är 32 år och det finns inte ens en tillstymmelse till kärlek på horisonten, än mindre barn"...
Ensamheten, känsla av brist på sammanhang och tillhörighet. Tungt.
Du skriver väldigt bra och det är oerhört modigt av dig.
Tack och kram.
du skriver alltid så bra i sorgsenheten och smärtan, så att man verkligen förstår. och även om det inte är på samma nivå kan jag känna igen det. ensamheten när man hör alla runt omkring prata. hoppas att det snart börjar vända för dig, några grader i taget kanske. kram
Hej Jessica!
Ensam kan man ju känna sig även om man är två, fast då är det ju troligen inte rätt person man är ihop med. Så var det för mig, igen. Jag bor nu ensam i huset. Kände det redan i februari, ändå köpte vi ett hus. Kärleken är verkligen en svår lek, för mig med. Jag känner mig också ensam ibland och det är så lätt att söka tillfälligt sällskap, för att vara mindre ensam en stund. Försöker att aktivera mig och umgås med de få vänner som ej har familj och de andra som har tid. En liten tröst att du inte är ensam? Kanske... Kram på dig från din gamle folkhögskolevän Lina!!
Jojjo: tack för dina fina fina ord, kära du. många kramar tillbaka!
malin: åh, vad fint av dig, tack snälla du. och jag hoppas att du har det bra, trots det gråa. många kramar!
Anonym: åh, aj! tack för dina ord, det värmer ska du veta. jag hoppas att det kommer att kännas lättare och bättre för dig, att du kommer få allt du önskar dig snarare än du tror. för det kan ju faktiskt fortfarande hända, för oss båda. ta hand om dig, kram tillbaka!
Moa: tack, fina fina du. och detsamma! <3
Lina: åh Lina, så himla tråkigt att höra. för jag vill ju att du ska vara glad och lycklig och ha det bästa, det förtjänar du. men nej, är det inte rätt så är det inte. att det ska vara så svårt att hitta den rätta personen... men jag hoppas och tror att både du och jag kommer att hitta rätt så småningom.
åh, önskar att vi bodde lite närmare varandra så att vi kunde ses oftare! tänker på dig, hör av dig om du behöver prata mer. saknar dig, många varma kramar! <3
Skicka en kommentar