for every start there is a black hole

Jag råkar läsa några rader ur ett gammalt mejl till en vän, ”2012 kommer att bli vårt år, det är jag säker på”. Först vet jag inte om jag ska skratta eller gråta. Men det slutar ju alltid med att jag gråter. För snart är november här och sedan december och sedan ännu ett år och jag väntar fortfarande. På det där året som ska bli mitt, på allt det där som ska hända. Det har vänt för henne, min vän. Hon behöver inte stå kvar och vänta bredvid mig. Jag är den som blir ensam med min ensamhet. Det finns alltid något som påminner mig; bilder på andras barn som hoppar i vattenpölar äter kanelbullar ligger tätt intill, par som går hand i hand genom höstlöven skrattar åt något ingen annan kan förstå kysser varandras läppar när jag går ensam bakom dem och inte längre minns hur det känns att vara hudnära, människorna omkring mig som är upptagna med att vara med varandra och skapa sina egna minnen. När allt annat förändras är det vad som består; jag och min ensamhet.

Och jag orkar inte. Känna efter om medicinen hjälper eller inte, tänka om det behövs fler utredningar eller inte. Radera minnesbilder som dyker upp då och då; saker han sagt eller gjort. Lyfta min blick och möta någon annans. Känna någon slags förhoppning åter igen.

Jag är så himla himla trött.

jag kan tänka tills det knappt finns nåt kvar

Jag vaknar när posten dimper ner på hallgolvet, tror först att det är söndag men inser sedan att det är måndag. Ännu en måndag, alltid dessa måndagar. Jag är trött, alltid så himla himla trött, aldrig utvilad. Jag dricker kaffe, tittar på teve, sätter mig framför datorn, klappar katten, går och lägger mig igen. Det är så mycket jag inte orkar göra. Ringa eller skriva om jobb jag vill ha, skicka iväg ett mejl till någon som fångar mitt intresse på dejtingsidorna. Saker jag inte vågar göra. Fröken livrädd, det är jag. Det är så mycket lättare att krypa in under täcket, än att göra sig sårbar igen.

Och jag vet inte riktigt hur jag ska göra med bloggen, det märks ju att jag är ganska trött på mig själv och min tillvaro och det finns väl en anledning till varför pastellbloggarna är mer omtyckta. Så det blir nog lite tyst här ett tag, medan jag funderar på saker och ting. Men vi ses när vi ses! <3

I'm not the one that you should be making your enemy

mitt absolut bästa höstminne

Det är två månader efter min trettiofemte födelsedag, trädtopparna har blivit gula röda orange och löven virvlar i höstvinden som blivit kallare nu. Jag har virat min randiga halsduk runt halsen, du plockar gula röda orange löv ur mitt hår och Sixten har mina ögon ditt leende och han har precis lärt sig gå och han skrattar så att sockerdrickan bubblar i min bröstkorg när han går genom hav av gula röda orange löv. Det är söndag, höstsolen letar sig in under halsdukar mössor vantar och värmer blek hud, vi går på promenad och letar efter den bästa picknickplatsen. Vi dricker varm choklad med vita rosa marshmallows ur plastmuggar, matar höstskygga ankor med mariekex och turas om att bära Sixten på våra axlar där han vinkar till flyttfåglarna klappar händerna säger mamma, mamma! och pappa, pappa! om vartannat. Du lägger armen om min midja, viskar jagälskardigsåhimlamycket och när höstsolen sedan påbörjar sin nedgång går vi sakta hemåt genom stan för att steka pannkakor bada badkar läsa godnattsaga.

(Önskerubrik av Zahra)

trettiosju grader celsius är allting som behövs

Egentligen är du ju inte ensam, du är singel säger kuratorn. För en ensam människa är isolerad, utan några människor att älska och älskas av. Sedan får jag i uppgift att ta kontakt med någon på de där dejtingsidorna som jag är registrerad, men inte aktiv, på. För jag behöver möta min rädsla, se att det faktiskt finns snälla intressanta mogna killar som längtar efter samma saker som jag. Jag behöver fokusera på något annat än den där sorgen över att inte redan ha en egen liten familj som får mig att känna mig så himla ensam. Att försöka göra det jag kan och orkar göra.

 

Och så tänker jag på människorna jag älskar och älskas av. Hur de får mig att orka lite mer, hur jag inte skulle klara av ett liv utan dem och deras tankar, skratt, kramar. <3



one step closer every day at the time

Du verkar ju må bra när vi ses, sa hon. Och ja, jag mår ju oftast bra när jag omger mig med människor jag älskar. Som får mig att tänka på annat, som får mig att glömma det jobbiga. Samtidigt som jag inte tycker om att visa den där andra sidan av mig själv för någon, inte ens människorna jag älskar och som älskar mig. Gråten och sorgen har alltid bara varit min, jag har varit på begravningarna där gråten och sorgen inte visat sig förrän jag varit i min ensamhet. Jag vet inte varför det är så, men jag antar att det har att göra med mitt kontrollbehov och min ångest. Att inte våga släppa kontrollen, inte våga visa vad som finns under ytan.
 

Hur mår du idag, om du jämför med i somras då vi började träffas? frågade kuratorn. Och jag tänker tre månader tillbaka och inser att jag faktiskt mår något bättre, att ångesten och sorgen inte längre är lika klibbig och svart. Att jag har blivit lite mer medveten om mina tankar och hur jag kan styra dem, att fallgroparna ner i det klibbiga och svarta blivit färre. Men det betyder inte att jag är frisk, det betyder att jag har tagit några små små steg på en lång lång väg som fortfarande ligger framför mig.

Och det känns sorgset att tänka tre månader tillbaka; hur ont jag hade och så många tårar jag grät och hur länge och väl jag dolde det för omvärlden. När jag grät mig till sömns, sov i några timmar, gick upp halv sex för att ta mig till ett jobb som gjorde mig tröttare och ledsnare. Sov på tåget, grät när jag klev innanför dörren till min lägenhet, funderade på om jag kunde göra som Sylvia Plath och låta gasen från ugnen lägga sig som en varm filt över mig men vad skulle jag i så fall göra med katten? Hon som fångat mina tårar med sin varma päls, hon som blivit mer och mer kelen av sig.

Och så väntade väntade jag på att det skulle gå över, att jag skulle sluta vara så himla känslig hela tiden. Men så gick det aldrig över och till slut satt jag gråtandes mitt emot en läkare med snälla ögon och en kurator med änglar i öronen, som sa det är inte så konstigt att du mår som du gör, det fanns en diagnos. Och då tappade skammen sitt grepp om mig och jag började våga tro på en ljusning någonstans där framme.

I´m tired of feeling like I'm fucking crazy

Denna kvinna alltså, så himla fantastisk! <3

om jag var osynlig en dag skulle jag

Se efter hur han egentligen har det. Jag skulle ställa mig vid dörren på Almbacksgatan, den som också varit min en gång, för att se om mitt namn står kvar. Jag skulle ta mig över tröskeln med bultande hjärta, lyssna efter välkända ljud och se hur mitt forna hem förändrats. Jag skulle se hur en dag ser ut för honom i hans ensamhet, om det stämmer att han inte dricker varje dag eller om det trots allt står en flaska whiskey framme. Jag skulle se om det finns någon annan och jag skulle se om han någon gång gråter.

 

Dessutom skulle jag spöka för människor som förtjänar det och stoppa mina jackfickor fulla med lösgodis och trisslotter i någon mataffär.

 

(Önskerubrik av Zahra)

they say that the world was built for two

Och så övergår september till oktober, löven dansar runt fötterna och jag försöker trappa ner på min medicin. Att kunna gråta ut det sorgsna ibland är bättre än att inte kunna känna något alls, tänker jag. Dagarna går utan att jag hinner göra allt det där jag borde göra, hjärtklappningen och andningen kommer aldrig riktigt i fas, men kuratorn tycker att det går för långsamt. Så jag fortsätter bestiga berg och hoppas att de ska bli mindre och mindre för varje dag som jag tar mig upp ur sängen.

Och som ständig följeslagare; denna förlamande ensamhet. Hur tydlig den blir ibland. När det inte finns någon att hålla i handen. När jag kommer hem till tystnad och mörker efter att ha cyklat med tårarna rinnandes nerför kinderna genom stan en lördagsnatt. När jag befinner mig med vänner som har varandra, som pratar om växande magar små sparkar bebiskläder förlossningar barnnamn framtiden, som inte märker när mitt leende stelnar eller hur min kropp värker av ensamhet och längtan. Längtan efter att också få höra hemma någonstans, att få vara vi med någon, att få ha en liten familj som jag kan kalla bara min. Som väntar på mig när jag kommer hem, med kramar stekta pannkakor roliga historier som bara vi förstår och ett jagälskardigsåhimlamycket.