svart är ingen färg, det är så man känner sig

Kämpa på så gott du kan och främst må så bra som möjligt skriver min pappa i ett mejl till mig, jag blir rörd till tårar när jag tänker på att min pappa suttit och forumlerat ihop orden till sin yngsta dotter. Dottern som är så bräcklig att hon verkar gå sönder för minsta lilla motgång. Dottern som inte tycks vara något av allt det där stora som hennes syster är. 

 

Jag träffar min kurator igen, det har gått tre månader sedan sist. Vi pratar om gamla tankemönster och hjärnspöken, framtidsoro och självtvivel, längtan och avundsjuka. Hennes vänliga ögon mjuka ord sätt att lyssna på gör att något i mig lossnar, jag börjar gråta samtidigt som jag pratar fort fort om allt det där jag bär på. Hon säger att det tycks vara en depression, det jag försöker ta mig igenom. Så förstår jag varför jag alltid är så himla himla trött, varför det gör så himla himla ont någonstans längst inne fastän jag skrattar med mina vänner och de kanske inte ens märker att något är annorlunda med mig. Så förstår jag varför det är så himla himla svårt för mig att se hur och var jag ska närma mig en förändring.  

 

Jag hänger upp en ny lapp i önsketrädet, blundar och önskar ännu lite hårdare och starkare den här gången. Jag får avskedskramar som värmer ända in under huden. Jag tänker att jag måste göra något rätt i alla fall när T säger när jag inte fanns så önskade jag mig en moster som du och så fick jag dig! Jag pratar skrattar skvallrar med min allra bästa vän och känner mig tacksam över att just hon är min allra bästa vän. Jag börjar läsa ungdomsbok efter ungdomsbok (ps. läs!). Jag går med bara ben och kisar upp mot sommarsolen och längtar efter att få kisa upp mot den toscanska sommarsolen. Jag får sms från P när han är ute på krogen. Jag får hjärtklappning när nätterna är för långa och dagarna för långsamma.

 

Jag fortsätter min väntan.

 

hälften av dom som älskar exploderar

I need someone real, who will be right for me now, here, and soon.
Until then I´m lost. I think I am mad at some times.

Hon frågar mig om honom; om jag någonsin ångrar mig och vill tillbaka. Nej, svarar jag fort. Även om det kommer stunder då ensamheten pulserar i mina handleder, även om det kommer nätter då jag cyklar genom grådisiga gator med ett hjärta som rusar och tårar som inte vill ta slut. Även om det är något som river i bröstkorgen när jag pratar bröllop med bästa vännerna eller när systerdottern frågar om jag är gift eller när jag ser en ring i en affär och vänder mig till mamma och säger en sådan vill jag ha om jag någonsin gifter mig och hon svarar ja, om du gifter dig med betoning på om (eller så är det som jag inbillar mig). Fortfarande; nej. Jag vill inte tillbaka till det jag hade med honom. 

Jag vill ha någonting annat; något som inte slutar med svart trassel innanför revbenen nära hjärtat eller självtvivel osäkerhet rädsla. Jag bär fortfarande på en slags sorg som lagt sig under min hud, sorgen över alla dessa år jag lät passera förbi mig. Trots att jag egentligen visste, någonstans bland mina tankar, att det inte var vad jag önskade mig. Nu kan jag tänka klart; det är inte meningen att det ska vara så där.

Vissa dagar känns det som om jag aldrig någonsin kommer att våga igen. Och jag tvivlar på att det kommer en dag då jag får säga ja! till någon. Det är väl sorgen som blöder, river upp såren på nytt och sätter min osäkerhet i gungning. Hur ska jag våga? Tänk om åren ramlar förbi mig igen tills ett nytt svart trassel börjar växa innanför revbenen nära hjärtat? Tänk om jag söker något som egentligen inte finns?

Vissa dagar är min ensamhet en trygg hamn, där jag har mig själv att luta mot. Men oftast gör den obeskrivligt ont. Oftast längtar jag efter någon som också längtar. Någon som inte vänder ryggen till när jag försöker kväva tårar inne i kudden. Någon som håller om mitt ansikte vid kyssarna. Någon som skriver små kärlekshälsningar på badrumsspegeln när jag behöver det. Känslor som river ner allt det mörka och kalla. Andetag mot min nacke när jag somnar, andetag mot min nacke när jag vaknar. Små hemligheter under fräknar ögonlock fingertoppar, stora ord i varandras munnar tankar minnen.

Störst av allt är kärleken. 

Jag längtar efter det där stora.

always waiting for something lasting

Så kommer årstiden med körsbärsträd svalor vitsippor och ett fladdrande hjärta under jeansjackan; månaden jag väntat på längtat efter. Så går dagarna tankarna människorna alldeles för fort fram, allting snurrar och jag stannar av.

Så träffar jag läkaren för första gången på tre månader, hon undrar hur jag haft det och jag berättar. Jag berättar att nu är ljuset solen grönskan äntligen här, men höstvindarna och vintermörkret river fortfarande i min bröstkorg. Våren skulle ju komma med lättare dagar, men det känns fortfarande svårt och jag är lika vilsen nu som då. Jag berättar om mardrömmarna som får mina hjärtslag att rusa iväg varje natt, om självtvivel spruckna förhoppningar kliande avundsjuka. Jag berättar att allt det där som är fint omkring mig hjälper tröstar värmer bara små korta stunder, det mörka stannar alltid kvar. Jag berättar om rädslan över att se besvikelsen i deras ögonen; besvikelsen som redan är min att bära. Jag berättar att det var ju inte meningen att det var så här det skulle bli; livet.

Du har fått lite mascara under ögonen säger hon försiktigt och nuddar vid min axel när jag ska gå, jag märkte knappt när tårarna började komma. När jag sedan står ute i solen igen kommer jag på att jag glömt ta med solglasögonen, jag går hemåt med blicken ner mot marken cigarettfimparna maskroserna. Tröttheten träffar mig med en våldsam kraft när jag kommer hem, jag lägger mig tätt tätt intill katten och det känns som om jag somnar nästan direkt. När jag vaknar någon timme senare har jag fortfarande mascararänder under mina ögon.

körsbärsträden stod i full blom när du kom med våren

Tänk, jag har fått vara din moster i tre år nu. På den här dagen för tre år sedan kom du till oss och fyllde min bröstkorg med en kärlek som ständigt blomstrar och svämmar över. Mycket har hänt sedan dess, det är så knasigt fint och roligt att få vara din moster och att få se dig växa och utvecklas till en egen fin liten person.

Du ser upp till din storasyster och följer hennes varje steg, ingen kan få dig att skratta som hon. Du är fascinerad av bilar bussar traktorer lastbilar och du tycker om att gunga högt högt, vattna i trädgården, dansa i ring med mig och din storasyster och bygga höga torn med ditt lego. Du har blivit en sådan rolig nyfiken och klok liten person, du pratar mycket och ibland svämmar kärleken över i min bröstkorg när du berättar vad du tänker på. Som när du förklarar hur snabbt Blixten kan köra. Som när du säger att några blommor ser söta ut. Som när du berättar att du vill ha brunt lockigt hår. Som när du säger mamma, du och Jessica är bästa kompisar och sedan berättar att din bästa kompis heter Neil.

Ibland skriker du högt högt när tålamodet tryter eller när du blir arg över någonting, ibland skrattar du högt högt så att jag också måste skratta och då känns det som om hjärtat under mina revben är inlindat med fluffigt sockervadd. Du är ofta ivrig över att få visa sådant du har ritat byggt eller sett, kolla Jessica! säger du då. Och du, det finns så mycket jag skulle vilja visa och berätta för dig. Jag önskar jag kunde ge dig haven stränderna stjärnorna himlen och allting där emellan. Jag önskar jag kunde bära dig på mina axlar och skydda dig från allt det där som krossar hjärtan resten av våra liv.

Grattis på din treårsdag, älskade lillebror. Våren kommer alltid att tillhöra dig, jag kommer att älska dig resten av mitt liv.

by blood and by me, I follow your lead

Hej, du. Du som inte finns ännu, men som jag skänker tanke efter tanke, gång på gång. Jag är inte säker på om du någon gång får tillhöra den här världen, men jag hoppas och önskar det. Som jag hoppas och önskar! Jag är inte säker på om du någon gång får ta del av mina tankar och ord, men jag skriver ändå. För att jag måste berätta för någon, för att tankarna ibland kommer först när jag börjar skriva. Och jag vet inte riktigt hur mycket man får visa av sig själv eller när mina tankar börjar bli destruktiva själviska sorgliga. Men du är min ledstjärna inbillar jag mig.

Du, jag skulle vilja berätta om min längtan, hur plågsam den kan vara. Som när dagarna nätterna ramlar förbi mig; den ständiga känslan av att tiden jagar mig och inte inväntar mig. Hur det känns som tusen nålar i min bröstkorg när någon annan har fått någon som du, med namnet som jag skulle ge dig om du vore min (och hur jag måste trycka på avfölj när avundsjukan blir alldeles för svart och kladdig och svår att hantera, för jag tycks bara se uppnäsan händerna fötterna namnet som tillhör min längtan) och hur jag frågar högt för mig själv men när är det min tur då? som om jag väntar på att någon ska kunna svara mig.

Du, jag skulle vilja berätta om mitt sökande, hur svårt det kan vara. Som när jag går på konsert och plörsligt står näranära någon som doftar gott med snälla ögon snett leende och som jag för en kort stund låtsas är min. Hur jag nästan kan känna hans kroppsvärme genom alla kläder, hur hans armbåge ibland nuddar min arm. Hur det får mig att vilja känna någons hand i min eller någons arm runt min hals eller åtminstone någons blick på mig. Hur ont längtan efter att få känna någonting tillsammans med någon annan kan göra. Detta svåra; att försöka finna honom. Han som också längtar efter någon som du, han som vågar komma näranära, han som kommer kännas värd all den här väntan.

Du, jag tänkte sova och drömma om dig nu. Hur jag håller om dig, bär dig på mina axlar, kittlar dig. Hur vi står i ett kök med musik i bakgrunden bestick som klirrar pannkakor som doftar nygräddade och hur det bubblar mjölk i dina mungipor när du skrattar åt mina roliga grimaser. Hur jag tänker att ditt leende liknar mitt och att jag är så himlahimla glad över att just du får vara min resten av mitt liv. 

Godnatt, älskade. Jag hoppas att vi får träffas en dag, du och jag. Hälsningar från någon som längtar.