let your body decide where you want to go

Det var någon gång under min gymnasietid, jag hade precis duschat och stod med öppen morgonrock när mamma kom in på mitt rum och ville säga något. Vi måste göra något åt din mage sa hon precis innan hon stängde dörren efter sig. Jag tittade ner på min runda mage och tänkte min mage, är det något fel på min mage? och ja, den var ju inte lika platt som några av mina klasskompisars. Klart att en mage ska vara platt! Och mina lår, visst är de också lite för runda? Jo men mamma har rätt, jag måste göra något åt det här!

Femton år har gått, jag tror inte att mamma minns den där dagen men den har förföljt mig. Precis som hennes nedvärderande kommentarer om den egna kroppen; hon hade alltid någon diet på gång när jag var tonåring (jag minns särskilt den när hon åt keso och apelsin till lunch varje dag). Samtidigt läste jag tidningar som VeckoRevyn och Frida som lärde mig att hängbröst är osexigt, killar gillar naturlighet, så fixar du den naturliga looken och så här framhäver du dina kurvor. Jag började se min kropp som en felkonstruktion, jag började tänka på min kropp (typ varje vaken timme) som något som krävde total förvandling.

Kroppshatet började alltså under min gymnasietid, då magen låren armarna började runda till sig. Fram tills dess hade jag varit hyfsat smal och därmed också hållt mig till idealet. Det där kroppshatet har sedan följt med mig genom ungefär hela mitt vuxna liv, fram till ganska nyligen. Jag har suttit i otaliga fikarum där kollegor diskuterat olika bantningstips, LCHF, träning och kända kvinnors kroppar samtidigt som det dåliga samvetet tryckt på när jag varit den enda som tagit två kakor till fikat. Jag har flackat med blicken, skämtsamt sagt äh jag har bara ätit lite för mycket godis när någon (ibland främlingar!) frågat mig om jag är gravid. Jag skrev ofta om det i min förra blogg; hur tjock jag brukade känna mig. Nu känns det mest lite sorgligt att läsa. Tänk så mycket tid – så många år! - jag lagt på att tänka dumma tankar om min kropp. Min kropp som bär upp mig, som är mjuk, som klarar av att busa med och krama om mina syskonbarn, som kan ge mig njutning när jag delar den med någon annan.

Det känns faktiskt nästan som en uppenbarelse för mig nu; hur jag känner en sådan ömhet för min kropp. Och så tänker jag det var väl ändå på tiden! Att snart vara trettiofyra och äntligen känna att jag gillar min kropp. Det är ju nästan så att man vill gråta en skvätt. Jag behöver inte mammas eller mäns eller någon annans uppskattning för att känna att min kropp är av värde, att den är okej precis som den är. Den är det för att JAG tycker det. Jag kommer inte att sluta äta något gott eller börja med någon himla diet inför beach 2013. Och jag kommer inte heller gömma mig under en sarong på stranden, jag kommer att leka gladiator i vattnet och bära mina syskonbarn på axlarna, äta glass och dricka öl och känna hur den efterlängtade sommarvärmen ger min kropp energi.

Som fina kloka Karin skrev: Den enda som behöver gilla min kropp är jag själv. Och jag älskar min kropp. Om jag bara får lära mina syskonbarn en enda sak, så är det det. Du – och endast du – behöver gilla din kropp. Ingen annan har någon rätt i att definiera hur din kropp bör ser ut. Alla andra kan ju faktiskt ta och sköta sitt eget istället. Eller bara gå och dra något gammalt över sig.

jag måste varit någon annan innan jag kände dig

Så nära får ingen gå! skriksjöng han, min klasskompis. På en förfest i en trång lägenhet någonstans i Motala, jag orkar inte riktigt räkna ut hur många år som passerat nu. Eller hur, Jessica? sa han därefter och tittade rakt på genom mig. Det har liksom följt med mig sedan dess. Hur han tittade på genom mig; hur han upptäckt att jag inte lät någon gå nära.

Det är nog väldigt svårt att lära känna mig; komma nära inpå. Jag vet inte riktigt när det blev så, kanske har jag alltid haft en osynlig mur uppbyggd kring mig? Kanske har den växt sig större för varje centimeter som mitt självförtroende krympt? Samtidigt som jag har lätt för att bli förälskad i andra människor är det himla svårt för mig att glänta på dörren till mitt inre för någon annan, låta någon se min ångest mitt gråt mina svåraste tankar. Och det är inget medvetet val, jag har på något sätt lärt mig att hålla det där för mig själv, att bara visa några sidor av mig och aldrig aldrig hela mig. Det är kanske därför jag i nästan hela mitt vuxna liv fått höra att jag är blyg och tystlåten? För att jag är försiktig, på min vakt, alldeles alldeles livrädd.

Men. Så finns det några som trots detta flyttat in under mina revben, rakt in i hjärtat. Och som låtit mig göra detsamma. Som tar min hand, låter mig gå bredvid. Som får mig att skrattasåattdetgörontimagen genom enkla ord grimaser danser, låter mig locka fram skratt. Som lär mig sådant jag inte kan, låter mig berätta om sådant jag kan. Som berättar hemligheter drömmar svårigheter, låter mig berätta när jag behöver och lyssnar peppar förstår. Som jag älskar till månen solen stjärnorna och tillbaka, som jag vill bära på mina axlar när deras styrka svackar, som jag vill visa världens alla städer öar hav, som jag inte kan leva utan en endaste dag för då skulle hjärtat under mina revben säkerligen sluta slå.

 

och om du bryr dig så blev jag inget

Att fråga sig själv är jag den jag vill vara? blev det som det var tänkt? och inse att jag inte har någon aning alls, jag vet inte vem det är meningen att jag ska vara. Att det enda jag vet helt säkert är att det inte kan vara meningen att det ska vara så här, för i så fall vill jag inte vara med längre.

Vi är tomma skal som suktar efter innehåll sjunger Krunegård, jag vill fylla mig med något meningsfullt. Något som lyfter mig över molnen, något som gör mörkret mindre mörkt, något som dundrar likt autobahn i avståndet mellan hjärta läppar fingertoppar. Jag vill inte längre kasta blickar över min axel, viska samma önskan varje gång klockan slår 11.11 eller 22.22, känna hur tvivlet pulserar ikapp med blodet i mina handleder. Jag vill inte längre vakna varje morgon med en ekande tomhet, som finns kvar när jag ska somna på kvällen.

Även jag är ett tappat självförtroende, så har det varit under en lång lång tid nu. Jag vet inte var jag ska leta för att hitta det, vilka vägar det är meningen att jag ska gå. Jag ifrågasätter alla min val, ritar tabeller kartor listor och försöker räkna ut. Vem jag ska vara, vad det finns för någon som mig, hur jag ska komma dit jag hör hemma (om jag hör hemma någonstans). Och så alla dessa år som rusat förbi mig; som fortsätter rusa. Om tre månader fyller jag trettiofyra, jag trodde jag skulle veta vid det här laget. Jag trodde livet skulle vara något annat.

Gud, uppfinn nåt nytt som gör det lätt att hålla ut nåt för dom som väntar, dom som orkar vänta mer

Så blir det lördag, jag målar läpparna röda skriksjunger ta mig till kärlek, ta mig till dans! dricker öl med vänner och känner hur förhoppningarna bubblar i bröstkorgen. Mamma ringer dagen innan, säger vad kul att du ska ut! och frågar vad ska du ha på dig? och jag förstår att hon också hoppas. Jag och vännerna ramlar gatorna fram fnissar dansar, jag drar lite i min kjol, rufsar till mitt hår och känner mig nästan som tjugofem igen. Det känns i luften att våren är nära, fåglarna sjunger högljutt och det hörs i min bröstkorg, vindarna är ljumma och skratten bubblar ut ur våra munnar.

Någonstans under kvällen inne på det trånga varma dansgolvet bryts den där förtrollningen, jag flackar med blicken och väser i min väns öra jag vill hångla med någon!, hon svarar ja! och vi fnissar dricker ytterligare en öl spanar efter någon snygg. Några gånger fastnar min blick i någon annans, men blickarna vandrar alltid vidare. Jag känner mig plötsligt inte som tjugofem längre, det är alla andra som är det och jag tänker att min längtan måste synas som desperation i min blick för varför vandrar blickarna annars vidare? Tröttheten ramlar över mig, jag känner mig full fel patetisk och cyklar hem med en punktering på min cykel. Det känns som åska i luften och gatorna är folktomma, tårarna kommer när jag passerar Köpenhamnsvägen, cyklar förbi hans lägenhet.

Mamma ringer dagen efter, frågar hade du kul? var där någon trevlig? och jag säger näää, men vilket fint väder vi fått va? för jag orkar inte riktigt bära hennes besvikelse också, jag orkar inte riktigt tänka på min längtan och vi säger hej då, jag kryper in under täcket intill katten och somnar till slut om för tredje gången den här söndagen.

om du vill ha en idiot, lägg din hand i min

Det är så utmattande att vara jag. Att släpa runt på mina tankar, gå med ett hål som hela tiden ekar river skaver i min bröstkorg. Den här svackan depressionen uppförsbacken eller vad man nu ska kalla det vägrar ge med sig, lämna mig ifred. Vissa dagar och stunder känns det bra, nästan som förrut. Jag skrattar med min allra allra bästa vän, jag leker med mina syskonbarn, jag vaknar utan den där hjärtklappningen, jag känner mig sysselsatt och tankarna håller sig på lagom avstånd.

Men sedan. Kommer alltid dom andra dagarna. När jag inte orkar någonting, efter nätter fyllda med mardrömmar om död blod sorg. När hjärtklappningen, huvudvärken och tårarna tvingar mig att stanna hemma under täcket. När jag får så dåligt samvete över att inte orka att jag tar en sömntablett på förmiddagen för att sova bort den där värsta ångesten och sedan vaknar när jag hör grannen sätta nycklarna i sitt lås kvart över sex på kvällen.

Och så alltid den här känslan av att alla andra har sitt och sina; de har varandra och allt vad det innebär (fredagmys, en bebisnacke att lukta på, någon som undrar hur dagen varit). Men jag? Jag har mig, katten och fryspizza. Den här ensamheten, den gör så himla ont.

April, snart maj. När kommer våren med rosa körsbärsträd varma vindar det vaga löftet om bättre dagar?