Det var någon gång under min gymnasietid, jag hade precis duschat och stod med öppen morgonrock när mamma kom in på mitt rum och ville säga något. Vi måste göra något åt din mage sa hon precis innan hon stängde dörren efter sig. Jag tittade ner på min runda mage och tänkte min mage, är det något fel på min mage? och ja, den var ju inte lika platt som några av mina klasskompisars. Klart att en mage ska vara platt! Och mina lår, visst är de också lite för runda? Jo men mamma har rätt, jag måste göra något åt det här!
Femton år har gått, jag tror inte att mamma minns den där dagen men den har förföljt mig. Precis som hennes nedvärderande kommentarer om den egna kroppen; hon hade alltid någon diet på gång när jag var tonåring (jag minns särskilt den när hon åt keso och apelsin till lunch varje dag). Samtidigt läste jag tidningar som VeckoRevyn och Frida som lärde mig att hängbröst är osexigt, killar gillar naturlighet, så fixar du den naturliga looken och så här framhäver du dina kurvor. Jag började se min kropp som en felkonstruktion, jag började tänka på min kropp (typ varje vaken timme) som något som krävde total förvandling.
Kroppshatet började alltså under min gymnasietid, då magen låren armarna började runda till sig. Fram tills dess hade jag varit hyfsat smal och därmed också hållt mig till idealet. Det där kroppshatet har sedan följt med mig genom ungefär hela mitt vuxna liv, fram till ganska nyligen. Jag har suttit i otaliga fikarum där kollegor diskuterat olika bantningstips, LCHF, träning och kända kvinnors kroppar samtidigt som det dåliga samvetet tryckt på när jag varit den enda som tagit två kakor till fikat. Jag har flackat med blicken, skämtsamt sagt äh jag har bara ätit lite för mycket godis när någon (ibland främlingar!) frågat mig om jag är gravid. Jag skrev ofta om det i min förra blogg; hur tjock jag brukade känna mig. Nu känns det mest lite sorgligt att läsa. Tänk så mycket tid – så många år! - jag lagt på att tänka dumma tankar om min kropp. Min kropp som bär upp mig, som är mjuk, som klarar av att busa med och krama om mina syskonbarn, som kan ge mig njutning när jag delar den med någon annan.
Det känns faktiskt nästan som en uppenbarelse för mig nu; hur jag känner en sådan ömhet för min kropp. Och så tänker jag det var väl ändå på tiden! Att snart vara trettiofyra och äntligen känna att jag gillar min kropp. Det är ju nästan så att man vill gråta en skvätt. Jag behöver inte mammas eller mäns eller någon annans uppskattning för att känna att min kropp är av värde, att den är okej precis som den är. Den är det för att JAG tycker det. Jag kommer inte att sluta äta något gott eller börja med någon himla diet inför beach 2013. Och jag kommer inte heller gömma mig under en sarong på stranden, jag kommer att leka gladiator i vattnet och bära mina syskonbarn på axlarna, äta glass och dricka öl och känna hur den efterlängtade sommarvärmen ger min kropp energi.
Som fina kloka Karin skrev: Den enda som behöver gilla min kropp är jag själv. Och jag älskar min kropp. Om jag bara får lära mina syskonbarn en enda sak, så är det det. Du – och endast du – behöver gilla din kropp. Ingen annan har någon rätt i att definiera hur din kropp bör ser ut. Alla andra kan ju faktiskt ta och sköta sitt eget istället. Eller bara gå och dra något gammalt över sig.
8 kommentarer:
Min mamma sa också såna saker, som inte kändes helt genomtänkta men som lämnat outplånliga spår. Det är svårt att göra sig av med de där tankarna, men väldigt inspirerande att läsa din text. Jag måste försöka sluta fred med mig själv.
Samma sak här, fast det var min pappa som sa det..... och det etsade sig fast i hjärnan..
Så befriande det är. Att liksom komma över den där kroppen. Och samtidigt då först börja gilla den, paradoxalt nog. Allt börjar där.
"They fuck you up, your mum and dad.
They may not mean to, but they do.
They fill you with the faults they had
And add some extra, just for you.
But they were fucked up in their turn
By fools in old-style hats and coats,
Who half the time were soppy-stern
And half at one another's throats.
Man hands on misery to man.
It deepens like a coastal shelf.
Get out as early as you can,
And don't have any kids yourself."
Nej. Din mammas kommentar. Så himla ledsen jag blir.
Har du pratat med henne om det i vuxen ålder?
Det verkar tyvärr inte vara så ovanligt att mammor för över sin kroppsnojjor till sina barn. Min mamma kunde också säga sådana saker och själv bantade hon ständigt. Idag har jag lyckligtvis nått fram till en liknande punkt som du beskriver, men det har tagit lång tid och år av hetsätning varvat med svält och timslånga promenader. Jag minns särskilt de gånger jag köpt lördagsgodis och mamma kommenterade hur mycket (jättemycket!) det var och att jag inte borde äta så mycket godis, eftersom det skulle ta dagar att förbränna alla de kalorierna. För jag ville väl inte bli tjock? Jag vet att hon, precis som din mamma, absolut inte ville göra mig illa, utan att hon tvärtom faktiskt var uppriktigt orolig över att jag skulle bli tjock och må dåligt över det. Men hennes kommentarer ledde till att jag började gömma mitt lördagsgodis och göra hundra (tvåhundra, trehundra) situps när jag hade ätit upp det. Det beteendet behöll jag sedan i över tio år.
Min mamma dog när jag var femton år, så jag har aldrig kunnat prata med henne om hur arg jag faktiskt är över hennes kommentarer. För mig är det helt ofattbart att man kan vara så omedveten om hur fel det är och hur illa man gör. Om jag någonsin får barn själv skulle det vara en sådan självklarhet att göra allt för att undvika att föra över mina egna nojjor till dem, och jag förstår liksom inte den här totala OMEDVETENHETEN som våra föräldrar verkar ha haft.
Alltså, jag inser ju själv att det inte är det lättaste och att alla föräldrar gör fel och skadar sina barn i olika hög grad, men jag fattar ändå inte... Funderade de aldrig över de här frågorna eller? Är det inte självklarheter?
Om du eller någon annan med liknande erfarenheter har pratat med era mammor om det här skulle det vara väldigt intressant att läsa om det. Om ni har lust att skriva om det förstås.
Så vitt jag kommer ihåg var din mage mjuk och gosig, precis som du!
Emma: Åh, det är verkligen hjärtskärande det där. Ja, jag hoppas att du kan vara snäll mot dig själv ändå. <3
tearsandpearls: Usch, tråkigt att höra :(
Koftan: Precis så!
Colombialiv: Nej, vi har inte direkt pratat om det. Hon har sagt många saker ang min vikt genom åren... Det är först nu jag känner att hon får tycka vad hon vill, jag tycker om min kropp ändå. Men jag borde verkligen säga något om det till henne, får väl se om jag gör det.
Cat: Ja, de vill nog egentligen väl men så blir det bara fel... Jag förstår inte heller den där omedvetenheten. Skönt att höra att du mår bättre idag! Jag har inte orkat prata med min mamma om det ännu, men det kommer kanske.
D: Ha, ha, bra att veta!
Skicka en kommentar