jag måste varit någon annan innan jag kände dig

Så nära får ingen gå! skriksjöng han, min klasskompis. På en förfest i en trång lägenhet någonstans i Motala, jag orkar inte riktigt räkna ut hur många år som passerat nu. Eller hur, Jessica? sa han därefter och tittade rakt på genom mig. Det har liksom följt med mig sedan dess. Hur han tittade på genom mig; hur han upptäckt att jag inte lät någon gå nära.

Det är nog väldigt svårt att lära känna mig; komma nära inpå. Jag vet inte riktigt när det blev så, kanske har jag alltid haft en osynlig mur uppbyggd kring mig? Kanske har den växt sig större för varje centimeter som mitt självförtroende krympt? Samtidigt som jag har lätt för att bli förälskad i andra människor är det himla svårt för mig att glänta på dörren till mitt inre för någon annan, låta någon se min ångest mitt gråt mina svåraste tankar. Och det är inget medvetet val, jag har på något sätt lärt mig att hålla det där för mig själv, att bara visa några sidor av mig och aldrig aldrig hela mig. Det är kanske därför jag i nästan hela mitt vuxna liv fått höra att jag är blyg och tystlåten? För att jag är försiktig, på min vakt, alldeles alldeles livrädd.

Men. Så finns det några som trots detta flyttat in under mina revben, rakt in i hjärtat. Och som låtit mig göra detsamma. Som tar min hand, låter mig gå bredvid. Som får mig att skrattasåattdetgörontimagen genom enkla ord grimaser danser, låter mig locka fram skratt. Som lär mig sådant jag inte kan, låter mig berätta om sådant jag kan. Som berättar hemligheter drömmar svårigheter, låter mig berätta när jag behöver och lyssnar peppar förstår. Som jag älskar till månen solen stjärnorna och tillbaka, som jag vill bära på mina axlar när deras styrka svackar, som jag vill visa världens alla städer öar hav, som jag inte kan leva utan en endaste dag för då skulle hjärtat under mina revben säkerligen sluta slå.