fredag, december 28

the most wonderful time of the year

Hej fina, jag hoppas att ni har haft en fantastisk jul. Det har jag! Jag har prioriterat att hänga med familjen istället för att sitta vid datorn, därav min tystnad. Men snart ska jag skriva mer, det har börjat klia i mina fingrar och orden vill ut. Tills dess kör jag mina två sista bilder ur Emily Dahls julkalender; lucka tjugoett och tjugotvå.

21. En bild på dig när du är ledsen.


Egentligen var jag väl ganska glad när den här bilden togs för två år sedan (när Emelie fyllde 26 år), men kvällen slutade i tårar. För mycket alkohol ledde till hårda ord och P började föra någon konstig diskussion som fick mig att gråta och viska varför blir det alltid så här?.

22. En bild på dig när du är glad.


Öl och allsång på Debaser med min BFF en ljummen sommarkväll = ca det bästa som finns!

lördag, december 22

driving home for christmas

Här kommer lucka arton och nitton i min version av Emily Dahls julkalender.

18. En bild på din familj.


Tacksamheten och glädjen jag känner inför att jag har dessa i mitt liv! Det känns som om vi har kommit varandra närmare under den här sommaren och hösten och jag har blivit så överväldigad över deras stöd och hur självklar den varit från deras sida. Jag skulle plocka ner månen och stjärnorna för deras skull om jag bara kunde.

19. En bild på dig själv från idag.


Eftersom jag fortfarande sitter i morgonrock (ooops!) får det bli en bild från igår, då jag satt barnvakt åt världens sötaste superhjälte.

under the mistletoe

Här kommer lucka sexton och sjutton i min version av Emily Dahls julkalender.

16. En bild på dig själv som barn.


Iklädd min morbrors frus bröllopsklänning någon gång under det glada 80-talet.

17. En bild på dig själv som tonåring.


Som femtonåring eller sextonåring på semester i Florida med familjen.

onsdag, december 19

I don´t believe in angels

Här kommer lucka femton i min version av Emily Dahls julkalender. (Ja, jag ligger lite efter på grund av en jobbig fökylning och allmänt smådepp, men jag är nog ikapp snart).

15. En bild på ett utav dina favoritcitat.


Jag kom genast att tänka på den fina boken Änglarnas syster av Anna Jörgensdotter och den här meningen. Det sammanfattar anledningen till varför jag utbildade mig till socionom på ett enkelt sätt; för att jag vill se, bekräfta och stärka mina medmänniskor. För att jag tror att det är ensamheten och osynligheten som förgör alldeles för många människor i det här landet och nu är det viktigare än någonsin att visa varandra värme, respekt och medmänsklighet.

lördag, december 15

nu tändas tusen juleljus

Här kommer lucka tretton och fjorton i min version av Emily Dahls julkalender.

13. En bild på någon av dina favoritsaker.


Jag må älska fina saker (ja, jag dagdrömmer ofta om Marc Jacobs-väskor), men jag är också ganska enkel av mig. När jag tänker efter är de käraste ägodelarna mina böcker; som jag har ryst av skräck, skrattat, gråtit mig igenom. Att läsa har i princip alltid varit livsviktigt för mig, när jag var mindre hade jag alltid en bok i handen (till och med när jag borstade tänderna) och det finns böcker som jag går och bär på som fina minnen i min bröstkorg eftersom orden har fastnat där hos mig. Jag tänker att jag någon gång vill göra en lista och berätta om böckerna som betytt allra mest för mig - hade ni tyckt om det?

På bilden ser ni också en kaffekopp från servisen som jag ärvt av farmor. Jag har fått några fina fina saker som tidigare varit farmors och mormors och jag förvaltar dem med omsorg; det känns fint att ha något som får mig att tänka på dem.

14. En bild på dig som du inte visste om att den togs.

Från Emelies och Johans bröllop, i bilen från kyrkan till festlokalen. Jag och Annika i framsätet och best man, Johan (som har tagit kortet) och Emelie i baksätet. Det blåste ganska ordentligt, därför försökte jag hålla ihop min svinrygg lite med handen. Solen värmde våra axlar, brudparet strålade och fåglarna sjöng just för oss den dagen.

onsdag, december 12

snart kommer änglarna att landa

Dagens lucka i min version av Emily Dahls julkalender.

12. En bild på någon som du saknar.


Fina roliga varma farmor. Som alltid hade nära till sitt smittsamma skratt. Som alltid blev rörd till tårar när hon fick vårens första vitsippor på sin födelsedag. Hon fattas mig. Jag saknar hennes kramar, jag saknar hennes små brev med spretig handstil och fina ord. Hon kommer alltid att vara världens bästa farmor för mig.

all I want for christmas

Gårdagens lucka i min version av Emily Dahls julkalender.

11. En bild på något som representerar dina framtidsdrömmar.



Som de flesta andra drömmer jag om många olika saker och fantiserar om framtiden, men det finns ju några saker som står allra högst upp på listan av framtidsdrömmar.

1. Att få bli någons mamma. Kanske en Kerstin eller Sixten, som i så fall skulle bli kusin till världens finaste ungar. Att bli kär i någon igen, som får mig att må bra och älskar mig även när mörkret kommer över mig. Att få tillhöra en egen liten familj med någon som jag har valt och som har valt mig och med vår Kerstin eller Sixten.

2. Att få min alldeles egna bok utgiven. Något jag drömt om sedan jag började skriva dikter på högstadiet. Att få se tankar och meningar man gått omkring och burit på i dagar månader år i tryck och sedan sitt namn bredvid; det måste ju vara den största egoboosten man kan uppleva.

tisdag, december 11

it may be winter outside

Här kommer lucka nio och tio i min version av Emily Dahls julkalender.

9. En bild på ditt rum eller din lägenhet.


Utsikten från där jag förmodligen spenderar mest tid i mitt lilla lilla hem; soffan.

10. En bild på ditt favoritdjur.


Betty har funnits i mitt liv i fem år nu och jag är så himla himla tacksam att våra vägar korsades. Hon hittades i en låda i en buske och jag räddade henne från en vaktmästare som ville ta död på henne och hennes syskon. Ett beslut jag aldrig ångrat. Betty har blivit mer och mer kelen genom åren och numera sover hon till och med på min mage vissa nätter. Min lilla lilla livräddare; hon har fått torka upp många tårar med sin mjuka päls de senaste två åren. Mina dagar skulle te sig mycket gråare utan henne.

rockin´around the christmas tree

Här kommer lucka sju och åtta i min version av Emily Dahls julkalender.

7. En bild på dig när du ser ut så som du alltid skulle vilja se ut.


Så här kanske? Ljuv, cool och fin på en och samma gång, typ. Från midsommaraftonen för två år sedan.

8. En bild från en av de bästa kvällarna i ditt liv.


När Emelie och Johan gifte sig för två år sedan och jag fick äran att vara tärna ihop med Annika. Vilken dag! Vilken kväll! Den roligaste festen jag någonsin varit på, fylld med skratt, lyckotårar, juckdans, kärlek och fjärilar i magen ända in till småtimmarna. Åh!

måndag, december 10

baby, it´s cold outside

Här kommer lucka fem och sex i min version av Emily Dahls julkalender.

5. En bild på dig som togs i somras.

Från midsommarafton, som firades med fina vänner. Jag hade precis blivit sjukskriven och sommaren som följde blev ganska motig, men midsommaraftonen var i alla fall fin. Vi sjöng och skrev egna snapsvisor, badade i poolen, grillade korv på natten och klädde midsommarstången i ösregn.

6. En bild på någon du älskar.
 

De är det vackraste jag har. Jag skulle ta mig över berg och genom hav för deras skull. Min kärlek är villkorslös, intensiv och för alltid.

your world will stop spinning and it's just the beginning

och idag är det två veckor till jul


Här kommer lucka tre och fyra i min version av Emily Dahls julkalender.

3. En bild på din bästa vän.

Jag och Emelie träffades för första gången för fem år sedan, innan dess hade vi hittat varandra på Lunarstorm och mejlats i många många år. Hon hade mig vid hej och hon kommer alltid att ha mig, för jag kommer göra allt jag kan för att den här vänskapen ska hålla livet ut. Emelie är rolig, ärlig, peppande och stöttande. Jag har fått vara tärna på hennes bröllop och jag är så glad över att nu få se henne som en fin fin mamma till Algot (som jag ser som mitt tredje syskonbarn, han är lika fantastisk som sin mamma). Jag är så himla himla tacksam att Emelie kom in i mitt liv när jag behövde henne som mest och att hon fortfarande gör mitt liv lite bättre för varje dag som går. Jag skulle vara så himla himla vilsen utan henne. <3

4. En bild på någon du beundrar.
Joss Whedon, alltså. Jag hoppas att han förstår sin egen storhet och framförallt Buffys storhet. Jag glömmer aldrig känslan när jag såg Buffy för allra första gången och hur förälskad jag blev då. Äntligen en cool, modig och stark tjej som också bar på mörker inombords. Jag längtar till den dag då Tyra är tillräckligt gammal för att se Buffy, då ska jag dela med mig av det där magiska.

söndag, december 9

när vi närmar oss jul

Nej men om jag skulle ta och haka på den där fina julkalendern av Emily Dahl, så här nio dagar efter alla andra. Det är ju så kul att läsa alla andras, så jag vill också göra det. Här kommer därför lucka ett och två.

1. En bild på dig som du själv tycker om
Inte den bästa bildkvaliteten, men jag tycker om den ändå. För så där ser jag ut och så där ser mina nya fina underkläder ut. Och så var det med det.

2. En bild på dig hemma
Mina fötter på mormors gamla trasmatta i mitt lilla lilla hem.<3

fredag, november 23

den som vill får gärna hålla tummarna

För jag har en dejt ikväll!!!!!!!!!!!!!


*andas i en brun papperspåse*
*springer runt i cirklar och skrattar hysteriskt för mig själv*
*funderar på om jag ska ta en atarax eller en stor stark innan dejten?*

tisdag, november 13

you'll be the prince and I'll be the princess

Det är hela tiden upp. Och sedan ner; alltid ner igen. November är grått och jag känner mig också grå, på gränsen till genomskinlig. Tålamod är en dygd och mina tankar är allt annat än tålmodiga, de rusar ständigt iväg och mina hjärtslag likaså. Att läsa ord genom tårar på en suddig skärm, ord som dansar på tungan, skapar förväntningar som sedan krasas lika lättvindigt. Att fastna med tankar om vinterfrasiga läppar som möts, händer och kroppar som tycks höra ihop, en bröllopsklänning som låter svisch-svisch när jag snurrar dansar skratttar, små små steg som hörs utanför vårt sovrum och hur jag sedan somnar om med mitt ansikte nedborrat i en liten liten mjuk nacke. Att sedan känna sig smutsig sorglig grå, på gränsen till genomskinlig, när tankarna måste plockas isär.
 
Och den där orken; hur svår den är att fånga. Och jag tänker; varför ska det vara så lätt att känna den där sockerdrickan i bröstkorgen men så svårt att hitta rätt? Jag önskar det vore lätt, att man kunde slippa gåtorna frågorna lekarna och istället ta någons hand, säga nu är det du och jag och vi kommer att bli så bra ihop du och jag och få ett leende nickande rungande ja! tillbaka och sedan ett happily ever after.
 
Att få någon att börja och aldrig sluta älska mig. Jag önskar det vore lätt.

torsdag, november 1

varje moln är trasigt, du räknar allt sorgligt natten lång

Jag börjar gå mot gamla gator, välkända träd och dofter. Så hamnar jag på gatan som varit min, som varit vår gemensamma. Jag ringer på porttelefonen, går uppför gamla trappor och minnen. Jag stannar framför dörren där mitt namn inte längre står bredvid hans, ger honom en snabb kram när jag kommer innanför dörren och vi skrattar snart åt något som ingen annan skulle förstå. Vi tittar på film, han dricker vin och jag kaffe, vi pratar om allt mellan himmel och jord, jag tänker att han trots allt fortfarande är min vän och det är så jag vill ha det.

När jag ska gå hem träffar jag på några gamla grannar i trappen, det unga paret som bor på fjärde våningen. Hon verkar lite förvånad över att se mig igen, men säger inget, vi hälsar och jag skyndar vidare. För jag ser ju, hon håller en liten liten kopia av sig själv i handen. Det unga paret som bor på fjärde våningen har fått en dotter men inte jag och jag börjar gå med snabba snabba steg mot gatan som är min nu på andra sidan stan och känner hur det bränner bakom mina ögonlock och hur hjärtslagen rusar.

Men när jag kommer hem känner jag hur ett lugn sköljer över mig, hjärtslagen mjuknar något. Jag loggar in på dejtingsidan, skickar iväg ett två tre mejl och känner ett litet litet pirr i kroppen när jag tänker på möjligheten till något nytt. Några timmar senare får jag ett svar som får mig att le, jag tänker att det där med förhoppningar är kanske inte så himla himla farligt ändå.

söndag, oktober 28

for every start there is a black hole

Jag råkar läsa några rader ur ett gammalt mejl till en vän, ”2012 kommer att bli vårt år, det är jag säker på”. Först vet jag inte om jag ska skratta eller gråta. Men det slutar ju alltid med att jag gråter. För snart är november här och sedan december och sedan ännu ett år och jag väntar fortfarande. På det där året som ska bli mitt, på allt det där som ska hända. Det har vänt för henne, min vän. Hon behöver inte stå kvar och vänta bredvid mig. Jag är den som blir ensam med min ensamhet. Det finns alltid något som påminner mig; bilder på andras barn som hoppar i vattenpölar äter kanelbullar ligger tätt intill, par som går hand i hand genom höstlöven skrattar åt något ingen annan kan förstå kysser varandras läppar när jag går ensam bakom dem och inte längre minns hur det känns att vara hudnära, människorna omkring mig som är upptagna med att vara med varandra och skapa sina egna minnen. När allt annat förändras är det vad som består; jag och min ensamhet.

Och jag orkar inte. Känna efter om medicinen hjälper eller inte, tänka om det behövs fler utredningar eller inte. Radera minnesbilder som dyker upp då och då; saker han sagt eller gjort. Lyfta min blick och möta någon annans. Känna någon slags förhoppning åter igen.


Jag är så himla himla trött.

måndag, oktober 22

jag kan tänka tills det knappt finns nåt kvar

Jag vaknar när posten dimper ner på hallgolvet, tror först att det är söndag men inser sedan att det är måndag. Ännu en måndag, alltid dessa måndagar. Jag är trött, alltid så himla himla trött, aldrig utvilad. Jag dricker kaffe, tittar på teve, sätter mig framför datorn, klappar katten, går och lägger mig igen. Det är så mycket jag inte orkar göra. Ringa eller skriva om jobb jag vill ha, skicka iväg ett mejl till någon som fångar mitt intresse på dejtingsidorna. Saker jag inte vågar göra. Fröken livrädd, det är jag. Det är så mycket lättare att krypa in under täcket, än att göra sig sårbar igen.

Och jag vet inte riktigt hur jag ska göra med bloggen, det märks ju att jag är ganska trött på mig själv och min tillvaro och det finns väl en anledning till varför pastellbloggarna är mer omtyckta. Så det blir nog lite tyst här ett tag, medan jag funderar på saker och ting. Men vi ses när vi ses! <3

söndag, oktober 14

I'm not the one that you should be making your enemy

mitt absolut bästa höstminne

Det är två månader efter min trettiofemte födelsedag, trädtopparna har blivit gula röda orange och löven virvlar i höstvinden som blivit kallare nu. Jag har virat min randiga halsduk runt halsen, du plockar gula röda orange löv ur mitt hår och Sixten har mina ögon ditt leende och han har precis lärt sig gå och han skrattar så att sockerdrickan bubblar i min bröstkorg när han går genom hav av gula röda orange löv. Det är söndag, höstsolen letar sig in under halsdukar mössor vantar och värmer blek hud, vi går på promenad och letar efter den bästa picknickplatsen. Vi dricker varm choklad med vita rosa marshmallows ur plastmuggar, matar höstskygga ankor med mariekex och turas om att bära Sixten på våra axlar där han vinkar till flyttfåglarna klappar händerna säger mamma, mamma! och pappa, pappa! om vartannat. Du lägger armen om min midja, viskar jagälskardigsåhimlamycket och när höstsolen sedan påbörjar sin nedgång går vi sakta hemåt genom stan för att steka pannkakor bada badkar läsa godnattsaga.

(Önskerubrik av Zahra)

lördag, oktober 13

trettiosju grader celsius är allting som behövs

Egentligen är du ju inte ensam, du är singel säger kuratorn. För en ensam människa är isolerad, utan några människor att älska och älskas av. Sedan får jag i uppgift att ta kontakt med någon på de där dejtingsidorna som jag är registrerad, men inte aktiv, på. För jag behöver möta min rädsla, se att det faktiskt finns snälla intressanta mogna killar som längtar efter samma saker som jag. Jag behöver fokusera på något annat än den där sorgen över att inte redan ha en egen liten familj som får mig att känna mig så himla ensam. Att försöka göra det jag kan och orkar göra.
 
Och så tänker jag på människorna jag älskar och älskas av. Hur de får mig att orka lite mer, hur jag inte skulle klara av ett liv utan dem och deras tankar, skratt, kramar. <3


one step closer every day at the time

Du verkar ju må bra när vi ses, sa hon. Och ja, jag mår ju oftast bra när jag omger mig med människor jag älskar. Som får mig att tänka på annat, som får mig att glömma det jobbiga. Samtidigt som jag inte tycker om att visa den där andra sidan av mig själv för någon, inte ens människorna jag älskar och som älskar mig. Gråten och sorgen har alltid bara varit min, jag har varit på begravningarna där gråten och sorgen inte visat sig förrän jag varit i min ensamhet. Jag vet inte varför det är så, men jag antar att det har att göra med mitt kontrollbehov och min ångest. Att inte våga släppa kontrollen, inte våga visa vad som finns under ytan.
 
Hur mår du idag, om du jämför med i somras då vi började träffas? frågade kuratorn. Och jag tänker tre månader tillbaka och inser att jag faktiskt mår något bättre, att ångesten och sorgen inte längre är lika klibbig och svart. Att jag har blivit lite mer medveten om mina tankar och hur jag kan styra dem, att fallgroparna ner i det klibbiga och svarta blivit färre. Men det betyder inte att jag är frisk, det betyder att jag har tagit några små små steg på en lång lång väg som fortfarande ligger framför mig.

Och det känns sorgset att tänka tre månader tillbaka; hur ont jag hade och så många tårar jag grät och hur länge och väl jag dolde det för omvärlden. När jag grät mig till sömns, sov i några timmar, gick upp halv sex för att ta mig till ett jobb som gjorde mig tröttare och ledsnare. Sov på tåget, grät när jag klev innanför dörren till min lägenhet, funderade på om jag kunde göra som Sylvia Plath och låta gasen från ugnen lägga sig som en varm filt över mig men vad skulle jag i så fall göra med katten? Hon som fångat mina tårar med sin varma päls, hon som blivit mer och mer kelen av sig.

Och så väntade väntade jag på att det skulle gå över, att jag skulle sluta vara så himla känslig hela tiden. Men så gick det aldrig över och till slut satt jag gråtandes mitt emot en läkare med snälla ögon och en kurator med änglar i öronen, som sa det är inte så konstigt att du mår som du gör, det fanns en diagnos. Och då tappade skammen sitt grepp om mig och jag började våga tro på en ljusning någonstans där framme.

fredag, oktober 12

I´m tired of feeling like I'm fucking crazy

Denna kvinna alltså, så himla fantastisk! <3

om jag var osynlig en dag skulle jag

Se efter hur han egentligen har det. Jag skulle ställa mig vid dörren på Almbacksgatan, den som också varit min en gång, för att se om mitt namn står kvar. Jag skulle ta mig över tröskeln med bultande hjärta, lyssna efter välkända ljud och se hur mitt forna hem förändrats. Jag skulle se hur en dag ser ut för honom i hans ensamhet, om det stämmer att han inte dricker varje dag eller om det trots allt står en flaska whiskey framme. Jag skulle se om det finns någon annan och jag skulle se om han någon gång gråter.
 
Dessutom skulle jag spöka för människor som förtjänar det och stoppa mina jackfickor fulla med lösgodis och trisslotter i någon mataffär.
 
(Önskerubrik av Zahra)

söndag, oktober 7

they say that the world was built for two

Och så övergår september till oktober, löven dansar runt fötterna och jag försöker trappa ner på min medicin. Att kunna gråta ut det sorgsna ibland är bättre än att inte kunna känna något alls, tänker jag. Dagarna går utan att jag hinner göra allt det där jag borde göra, hjärtklappningen och andningen kommer aldrig riktigt i fas, men kuratorn tycker att det går för långsamt. Så jag fortsätter bestiga berg och hoppas att de ska bli mindre och mindre för varje dag som jag tar mig upp ur sängen.

Och som ständig följeslagare; denna förlamande ensamhet. Hur tydlig den blir ibland. När det inte finns någon att hålla i handen. När jag kommer hem till tystnad och mörker efter att ha cyklat med tårarna rinnandes nerför kinderna genom stan en lördagsnatt. När jag befinner mig med vänner som har varandra, som pratar om växande magar små sparkar bebiskläder förlossningar barnnamn framtiden, som inte märker när mitt leende stelnar eller hur min kropp värker av ensamhet och längtan. Längtan efter att också få höra hemma någonstans, att få vara vi med någon, att få ha en liten familj som jag kan kalla bara min. Som väntar på mig när jag kommer hem, med kramar stekta pannkakor roliga historier som bara vi förstår och ett jagälskardigsåhimlamycket.

lördag, september 29

hem ljuva hem (44 kvm kärlek), del två

Och här kommer ett bildregn till. Som ni vet kan man klicka på bilderna, om man vill.

hem ljuva hem (44 kvm kärlek), del ett

I december har jag bott i mitt lilla lilla hem i ett år. Innan dess bodde jag ett halvår i andra hand i en lägenhet med möbler och dofter som tillhörde någon annan, med seperationsångest och hjärtesorg som sällskap. Men nu. Älskar jag varje millimeter av mina 44 kvm. Mitt allra första hem, som bara är mitt. Mina möbler, mina dofter, mina minnen. Det låter klyschigt, men att flytta hit var som att komma hem efter en lång lång tid på villovägar. Jag kommer inte att bo här resten av mitt liv, jag kommer till slut att längta efter något större att dela med någon annan. Kanske något med ett stort sovrum, ett vardagsrum fyllt med böcker, ett större badrum med badkar, ett eller två barnrum, ett pastelligt kök. Men just nu. Älskar jag att bo här, med mig själv och min katt.

Så vad sägs om en liten rundtur i mitt lilla lilla hem? Jag delar upp det på två inlägg, annars blir det lite många bilder på en gång. Jag är sämst på att gå på loppisar eller tänka ut en särskild inredningsstil, som många andra är så himla himla bra på. Jag kör på sådant jag tycker om och tycker är fint, helt enkelt. Jag är barnsligt förtjust i ljusslingor, fotografier, detaljer och prydnadssaker och ändrar om lite då och då.