Jag har fått jobb! Som barnskötare på en förskola, på en avdelning för barn mellan tre-sex år. Det är visserligen en utvecklingsanställning via AF (min ångest ses för närvarande som en funktionsnedsättning), med låg lön och tidsbegränsning till sista maj. Men; ett jobb!
Sist jag jobbade var för ett halvår sedan, på mitt tredje jobb som socialsekreterare inom ekonomiskt bistånd. Men då orkade jag inte jobba särskilt länge, jag kände mig så himla trasig, trött och liten. Jag blev sjukskriven, diagnosierad med GAD och påbörjade en KBT-behandling. Inte en dag för tidigt, om jag får säga det själv.
Jag mår bättre nu än vad jag gjorde i somras, men ibland sipprar ångesten fram genom sprickorna. Jag känner mig nervös inför att jobba igen, jag vet inte hur mycket stress min kropp orkar med och det kommer att ta mig lång lång tid att bygga upp självförtroendet igen. Men samtidigt känns det bra att få jobba med något helt annat; att få hänga med barn om dagarna. Som det känns nu är det mycket tveksamt om jag någonsin kommer vilja jobba som socialsekretare igen; jag är alldeles för rädd om mig själv för det.
Så alltså; både kul och läskigt med nytt jobb. Att få rutin på vardagen igen. Att få lite mindre tid till alla oroliga tankar om framtiden. Jag måste bara våga lita på att jag klarar av det den här gången.
Jag mår bättre nu än vad jag gjorde i somras, men ibland sipprar ångesten fram genom sprickorna. Jag känner mig nervös inför att jobba igen, jag vet inte hur mycket stress min kropp orkar med och det kommer att ta mig lång lång tid att bygga upp självförtroendet igen. Men samtidigt känns det bra att få jobba med något helt annat; att få hänga med barn om dagarna. Som det känns nu är det mycket tveksamt om jag någonsin kommer vilja jobba som socialsekretare igen; jag är alldeles för rädd om mig själv för det.
Så alltså; både kul och läskigt med nytt jobb. Att få rutin på vardagen igen. Att få lite mindre tid till alla oroliga tankar om framtiden. Jag måste bara våga lita på att jag klarar av det den här gången.
15 kommentarer:
Wohoo, you can do it! Ta det i din takt bara, det här blir till något bra.
Barn är bra medicin.
De kommer att störtgilla dig! :)
Kram/ Maria
Vad roligt! Att jobba på förskola är fantastiskt på så många vis. Barn ger otroligt mycket kärlek och tvingar en att vara här och nu, helande. Låt oss veta hur det känns när du börjar.
Hurra och heja!
Heja dig!!!
vad fint! hoppas att du kommer att trivas på nya jobbet.
Tror att dagar tillsammans med barn kan vara en jättebra medicin. Dom ger så mycket! Jag tror på dig.
Lycka till!!
Kram
Lycka till! Jag hoppas det kommer gå super för dig!
Men åhhhh det är ju grymt! Och ungar alltså. I SYNNERHET de mellan 3 och 6 (visst de kan vara skitjobbiga) är alldeles underbara. Saker de säger! De kan tina vilket hjärta som helst. Hoppas du kommer trivas. Fattar VERKLIGEN lättnaden i att få en sysslesättning och struktur och allt det där som man mår bra av att ha. Jag är mycket glad för din skull.
Det kommer att gå kanon!
Heja dig!
Heja! Jag tänkte faktiskt på dig för några veckor sen, då jag börjat extrajobba på förskola, med barn i samma åldersgrupp. Det är läkande. Jag tänkte att du skulle passa väldigt bra på ett sådant jobb. Grattis! Håller med Fatima i det hon skriver om nuet och det helande i det. Fint! Kram Sofia
Åh! Tusen tack för alla hejarop, jag blir så himla glad och rörd. Ni är ju bäst! <333
Precis sådär känner jag med. Har varit sjukskriven för utmattningsdepression en gång och "vanlig" depression en gång. I somras kunde jag inte jobba hela sommaren, slutade sova och gick runt i ett töcken. Vart helt förstörd och blev tillslut sjukskriven igen. Sen dess har jag med nöd och näppe klarat skolan, mest på grund av att jag fick nya meds som räddade mitt liv. Halleluja! Men nu är jag så himla altan att jag inte kommer klara av att jobba i sommar. Att orken kommer tryta. Att jag slutar sova igen och tillslut inte klarar någonting. Vad gör man åt det där?
Menar skraj, såklart. Inte altan.
Karin: Jag förstår din rädsla! När jag själv känner så och känner mig orolig inför hur det ska gå osv så försöker jag bryta ner tankarna bitvis. Försök att inte tänka så långt i förväg, utan ta det en dag i taget, en timme i taget om det behövs. Och OM det inte skulle gå och att du bara mår dåligt, då tror jag att det är viktigt att säga till och be om hjälp i tid. Då har man en chans till att få stöttning innan det har gått för långt. Lycka till, jag hejar på dig och hoppas att det blir bättre och lättare för dig.
Skicka en kommentar