onsdag, februari 20

det är för tungt att andas, taggar kan inte samsas

Alla hjärtans dag kommer och går och min ensamhet består. Och så den där känslan av att stå utanför, bli bortvald. Som har följt mig genom nästan hela mitt vuxna liv. Nästan som ett gammalt skavsår; ibland rivs det upp och börjar blöda och det vill aldrig riktigt läka.Till slut blir det som ett missprydande litet ärr som gör allt det där fina mycket mycket fulare. Jag avskyr den känslan; hur gärna jag vill vara älskvärd. Någon som är värd att älskas. Att bli vald! Av någon som ser igenom alla mina lager och som i slutändan ändå väljer mig.

Att söka någons blick, för att se om jag kanske kanske har någon chans. Att spendera en natt med någon som har händer armar läppar som tycks vara gjorda för mig, men som inte längre ägnar mig en tanke (och som förmodligen valt någon annan nu) samtidigt som jag ägnar honom alldeles för många tankar. Att lyssna på kärleksballader och fantisera om en vårdag eller en sommardag med blommor i håret, lång klänning och min man med handen i min och små små glädejtårar i ögonvrån. Att känna hur det där gamla skavsåret kliar och sedan rivs upp och börjar blöda samtidigt som det river stormar i bröstkorgen, när ännu en dejt får kalla fötter och när allt som återstår ännu en gång är tystnaden och min kalla säng. Att tänka att det måste vara mig det är fel på, varför blir annars alla andra valda utom jag? Att skriva ett blogginlägg om längtan och tänka på hur patetiskt det känns och rodna, men ändå välja publicera istället för radera.


9 kommentarer:

Linn sa...

Fy fan, den där känslan suger. Och jag vet att det är worth shit, men det händer. En dag står du där med en hand i din och ba WHUUUT? Vafan hände?!

minahistorier sa...

Vet du, jag känner detsamma just nu. Hoppas det blir bättre när våren kommer!

Lisa sa...

Det är allt annat än patetiskt. Du beskriver det fint men nog gör det ont alltid.

sandralinnea sa...

Jag tycker du är modig som skriver om det. Det gör inte jag, men jag känner igen mig varenda gång du skriver om de här känslorna... Heja dig!

inte skyldig sa...

Inte det minsta patetiskt. Sånt är vi alla rädda för.

Linda sa...

Förstår hur du tänker och känner. Det är som Lisa sade inte alls patetiskt, det är modigt och jag önskar fler vågade berätta om hur det är. Livet är inte alltid perfekt som många vill visa upp på sociala medier!
Du är älskvärd och underbar och det kommer en dag då det står en man som inte bryr sig om något annat än just du!

Kram

Jojjo sa...

Kan inte säga det bättre än Linn gjorde. Jag trodde heller inte att det någonsin, någonsin skulle hända. Hoppas det händer dig snart!

S sa...

åh. jag känner för dig och med dig och känner precis likadant. exakt så är det. längtar också nåt enormt efter att bli vald, att verkligen ha nån som trots allt väljer mig. men tids nog, klyschigt men förhoppningsvis sant. det måste man (vi) tro.

nippertippa sa...

Linn: Så fint! Och ja, jag hoppas verkligen det.

minahistorier: Åh, vi får hoppas på det. Kram!

Lisa: Tack, fina du. <333

sandralinnea: Åh, så glad jag blir. Håller tummarna för oss båda. <3

inte skyldig: Skönt att höra att det inte bara är jag. <3

Linda: Åh, vad fint av dig, så glad jag blir. Och du, right back at ya! <3

Jojjo: Tack snälla, det hoppas jag med!

Sofie: Åh, den där längtan och väntan är verkligen dryg. Men ja, det kommer ju förhoppningsvis något ut av det. *håller tummarna*