you'll be the prince and I'll be the princess

Det är hela tiden upp. Och sedan ner; alltid ner igen. November är grått och jag känner mig också grå, på gränsen till genomskinlig. Tålamod är en dygd och mina tankar är allt annat än tålmodiga, de rusar ständigt iväg och mina hjärtslag likaså. Att läsa ord genom tårar på en suddig skärm, ord som dansar på tungan, skapar förväntningar som sedan krasas lika lättvindigt. Att fastna med tankar om vinterfrasiga läppar som möts, händer och kroppar som tycks höra ihop, en bröllopsklänning som låter svisch-svisch när jag snurrar dansar skratttar, små små steg som hörs utanför vårt sovrum och hur jag sedan somnar om med mitt ansikte nedborrat i en liten liten mjuk nacke. Att sedan känna sig smutsig sorglig grå, på gränsen till genomskinlig, när tankarna måste plockas isär.

 

Och den där orken; hur svår den är att fånga. Och jag tänker; varför ska det vara så lätt att känna den där sockerdrickan i bröstkorgen men så svårt att hitta rätt? Jag önskar det vore lätt, att man kunde slippa gåtorna frågorna lekarna och istället ta någons hand, säga nu är det du och jag och vi kommer att bli så bra ihop du och jag och få ett leende nickande rungande ja! tillbaka och sedan ett happily ever after.

 

Att få någon att börja och aldrig sluta älska mig. Jag önskar det vore lätt.