Du verkar ju må bra när vi ses, sa hon. Och ja, jag mår ju oftast bra när jag omger mig med människor jag älskar. Som får mig att tänka på annat, som får mig att glömma det jobbiga. Samtidigt som jag inte tycker om att visa den där andra sidan av mig själv för någon, inte ens människorna jag älskar och som älskar mig. Gråten och sorgen har alltid bara varit min, jag har varit på begravningarna där gråten och sorgen inte visat sig förrän jag varit i min ensamhet. Jag vet inte varför det är så, men jag antar att det har att göra med mitt kontrollbehov och min ångest. Att inte våga släppa kontrollen, inte våga visa vad som finns under ytan.
Hur mår du idag, om du jämför med i somras då vi började träffas? frågade kuratorn. Och jag tänker tre månader tillbaka och inser att jag faktiskt mår något bättre, att ångesten och sorgen inte längre är lika klibbig och svart. Att jag har blivit lite mer medveten om mina tankar och hur jag kan styra dem, att fallgroparna ner i det klibbiga och svarta blivit färre. Men det betyder inte att jag är frisk, det betyder att jag har tagit några små små steg på en lång lång väg som fortfarande ligger framför mig.
Och det känns sorgset att tänka tre månader tillbaka; hur ont jag hade och så många tårar jag grät och hur länge och väl jag dolde det för omvärlden. När jag grät mig till sömns, sov i några timmar, gick upp halv sex för att ta mig till ett jobb som gjorde mig tröttare och ledsnare. Sov på tåget, grät när jag klev innanför dörren till min lägenhet, funderade på om jag kunde göra som Sylvia Plath och låta gasen från ugnen lägga sig som en varm filt över mig men vad skulle jag i så fall göra med katten? Hon som fångat mina tårar med sin varma päls, hon som blivit mer och mer kelen av sig.
Och så väntade väntade jag på att det skulle gå över, att jag skulle sluta vara så himla känslig hela tiden. Men så gick det aldrig över och till slut satt jag gråtandes mitt emot en läkare med snälla ögon och en kurator med änglar i öronen, som sa det är inte så konstigt att du mår som du gör, det fanns en diagnos. Och då tappade skammen sitt grepp om mig och jag började våga tro på en ljusning någonstans där framme.
Och det känns sorgset att tänka tre månader tillbaka; hur ont jag hade och så många tårar jag grät och hur länge och väl jag dolde det för omvärlden. När jag grät mig till sömns, sov i några timmar, gick upp halv sex för att ta mig till ett jobb som gjorde mig tröttare och ledsnare. Sov på tåget, grät när jag klev innanför dörren till min lägenhet, funderade på om jag kunde göra som Sylvia Plath och låta gasen från ugnen lägga sig som en varm filt över mig men vad skulle jag i så fall göra med katten? Hon som fångat mina tårar med sin varma päls, hon som blivit mer och mer kelen av sig.
Och så väntade väntade jag på att det skulle gå över, att jag skulle sluta vara så himla känslig hela tiden. Men så gick det aldrig över och till slut satt jag gråtandes mitt emot en läkare med snälla ögon och en kurator med änglar i öronen, som sa det är inte så konstigt att du mår som du gör, det fanns en diagnos. Och då tappade skammen sitt grepp om mig och jag började våga tro på en ljusning någonstans där framme.
4 kommentarer:
Tänk om man kunde ge bort lycka i present. Då skulle du få en present full av lycka. Skönt att få en diagnos, att slippa undra vad som är fel. Håller med om att det är trist att vi bor så långt ifrån varandra. Tänker på dig! Ta hand om dig! Många kramar!!
Lina: Åh, fina fina du, TACK för dina värmande ord! <3 Jag kan säga exakt detsamma till dig, du förtjänar bara det allra bästa kära kära du. Tänker på dig också och hoppas att du tar hand om dig och att vi trots avståndet kan ses snart snart. Många, varma kramar!
Hur gjorde du för att få hjälp? Jag står liksom och vinglar på ruinens brant och vet inte ens vad jag ska börja. Vårdcentralen? Alltihopa känns så komplicerat, särskilt när man skäms.
Ellet: Ja, ring din vårdcentral! Det gjorde jag när jag kände att något borde göras, att jag borde må bättre. Jag ringde på deras telefontid och berättade om min ångest, fick snabbt tid hos en specialistläkare och därefter KBT-terapi hos deras kurator. Skammen kan vara förlamande, men själv har jag bara blivit bemött med respekt och förståelse. Jag håller tummarna för dig och hoppas att du får den hjälp du förtjänar.
Skicka en kommentar