vi ses på nippertippas.wordpress.com istället!

Hej, fina ni! Jag har efter många om och men bestämt mig för att börja blogga på wordpress istället, där jag kan sätta lösenord på vissa inlägg. Jag vill inte sluta skriva om det där privata och personliga som bubblar och skaver, men jag är i nuläget inte riktigt bekväm med att inte veta vem som läser. Så, ni följer väl med mig till wordpress? Hoppas! Hojta till om ni vill ha lösenordet till de låsta inläggen, jag nås på nippertippa@gmail.com. Tack för att ni läser och skriver så fint till mig, ni är fan ta mig bäst!

men vart är den där regnbågen?

Nu är jag ett år äldre, men jag kan verkligen inte förlika mig med min ålder, trettiofyra låter så mycket så gammalt när jag säger det högt att jag inte riktigt tror på det själv. Några dagar innan min födelsedag upptäcker jag mitt första gråa hårstrå, jag får veta att en två tre ja typ alla! bloggare väntar barn, jag tänker på min förra födelsedag och inser att ingenting har blivit så som jag tänkt under året som gått och inte heller året dessförinnan.

Jag träffar kuratorn varje vecka, hon har lockar som ligger prydligt mot glasögonbågarna och fjärilar hängandes i öronen, jag sitter mitt emot henne och hon frågar en dag har du det uthärdligt? och jag nickar och svarar men det känns som om det är ett stort tomrum här, ett hål som inte går att laga och jag pekar mot min bröstkorg och sedan det gör liksom ont hela hela tiden. Jag visar henne mina allra svartaste klibbigaste tankar, hon visar mig vägar jag kan gå och försöker mota bort mitt självförakt. Men det tar tid, det går så himla långsamt medan allt det andra bara rusar förbi mig.

Vinden känns kallare nu när jag blivit ett år äldre, eller så är det kylan i skarven mellan mitt hjärta och revbenen som spridit sig. Dom pratar om hösten, jag kan ana mörkret i kanterna och jag vill fly tillbaka till Italien eller i alla fall in i dagdrömmarna där jag kan vara vem jag vill (och där vill jag stanna kvar tills någon hittar mig; någon som ser det vackra när jag bara kan se det fula).

bara så länge det finns stjärnor över oss

Jag snodde en lista från Sandra. Hepp!

Vilken dag är det idag?
Söndag såklart – den heliga vilodagen.

Om du var en emoji vilken skulle du vara då?
Den där lilla snigeln. Kan verkligen relatera till henom.

Vad ska du göra ikväll?
Hänga med Emelie, vi ska nog skvallra, kolla på någon film, käka chips och mysa.

Säg två bra uttryck:
YOLO! och As if!

Vad blir du glad av få höra att du är?
Klok, rolig och snygg. Och så blir jag glad när någon säger att jag skriver fint.

Visa en bild du inte minns ha tagits:

Vem saknar du?
Min mormor och min farmor, jag tänker ofta på dem.

En bild på något som är asbra att ha:
En solfjäder är ju nästan ett måste.

En outfit som är ovanlig för dig att ha på dig:

Vad vill du ha?
Någon med mjuka axlar att luta huvudet mot när åskan river, som viskar mjuka ord mot mitt hår och som gör mig till en bättre människa. Och ett jobb.

Vad tycker du är roligt?
Det här!!!

Vad är du dålig på?
Tänka mindre och göra mer, matte, laga mat och spara pengar.

Vad tänker du baka i veckan?
Hello Kitty-muffins!

Hur ser du ut när du är nyvaken?

Vem gillar du just nu?
Vännerna & familjen. Och min kurator. Och Betty.

Vad var det första du snodde?

Någons hjärta kanske? >_<

En bild då du dricker alkohol:

Vad har du tänkt göra länge men ej gjort?

Bli på smällen, tatuera mig på armarna, åka till New York på nytt, bli rik och gifta mig med en snygg karl.

Vad bävar du inför?

Framtiden; att det inte ska bli så som jag önskar, att allting kanske inte ordnar sig. Och att jag ska förlora människor jag älskar.

Vad händer i helgen?

Den här helgen har jag firat min födelsedag lite i förväg med mina bästisar och varit bakis, nästa helg fyller jag år och ska fira med familjen.

Är listan slut?

Yes box!

happy is a longer way to go

Så spenderar jag en lördag i min ensamhet, dricker rom tittar på Broarna i Madison County börjar gråta för första gången på länge och tycks inte kunna sluta, jag gråter över ingenting och allting, jag somnar någon gång efter midnatt i svettiga tårfyllda lakan och vaknar med svullna ögon dagen därpå.

Så träffar jag P, på hans armar ser jag blekta ärr som jag inte sett tidigare. Han verkar må bättre nu, säger att han dejtar någon när jag frågar, vi pratar om förhoppningar som är svåra att gömma undan. Jag tänker att jag är glad för hans skull (och att jag kanske förstår varför han lät en aning andfådd och stressad när jag ringde), samtidigt som det här med alla år dagar ja tiden känns lite märkligt. Hur lätt, snabbt allting kan förändras. Hur människor som en gång blev kära så lätt försvinner ifrån varandra med tiden.

Så skriver anonym till mig; Det är helt otroligt att du är 34 år och så ensam som du är. Hjälp, så läskigt och främst sorgset. Och jag tänker på vad min kurator sa en gång; Du är inte ensam, du är singel. Ja, lyckligtvis är jag inte helt utlämnad, jag har människor som håller min rygg och som gör mig lycklig. Men att vara singel är ändå en slags ensamhet; att inte ha någon att vila huvudet mot i tv-soffan eller spendera en söndag i sängen med, någon att längta-med-varje-del-och-muskel-i-kroppen efter. Läskigt, sorgset? Kanske, men inte otroligt om anonym nu menar otroligt som i ovanligt/sjukt.

Så tänker jag på vad andra säger till mig. Att fokusera på det som är bra, först och främst hitta lyckan på egen hand, göra saker som gör mig glad, umgås med människor som får mig att må bra, hitta något att glädjas över, när du väl träffar någon kan det gå hur fort som helst, vill du något riktigt mycket så kan du få det, men drömprinsen kommer ju inte att knacka på dörren, det kommer att vända, glöm inte bort att leva ditt liv! Jag nickar försiktigt, tar in och sparar på orden, suger på dem. De smakar klokt och fint, men med en viss eftersmak av bitterhet.

För där jag befinner mig just nu är det så mörkt och instängt att jag inte riktigt kan se eller tänka klart. Jo jag umgås med människor som får mig att må bra, men ibland måste jag dra mig undan för de har sitt med varandra, de är delar av en familj som jag inte hör till. Jo jag försöker hitta glädjeämnen komma utanför lägenheten tänka positivt, men oftast är det lättare sagt än gjort. Och så tänker jag att jag väntat så himla länge på att det ska vända nu, kommer det verkligen någonsin vända eller är det bara sådant man säger? Cynikern i mig vaknar lätt till liv.

Så är det den här längtan, sorgen som sipprar ut i min bröstkorg. Den kliar, river så svårt, det är därför jag måste skriva om den, jag måste skapa ett eget rum åt den där jag kan gå in och gråta, skrika åt den. Men under tiden fortsätter jag leva mitt liv, jag gör vad jag kan för att orka vidare, dag för dag. Ja, this too shall pass, det är jag ändå oftast ganska säker på.

who needs a heart when a heart can be broken

Italien var fantastiskt! Såklart. Men man kan inte åka iväg från sig själv och man kan inte bli magiskt lagad och hel på tio dagar. Jag börjar tro att det trasiga inte går att laga, att sprickorna är för många och djupa någonstans där under min hud där allt det svåra och svarta lägger sig. Jag börjar tro att det bästa vore att ge upp, att väntan ändå kommer visa sig vara förgäves, att lyckan bara inte är gjord för någon som mig.

Så fortsätter jag med min ensamhet. Jag fortsätter le så där så att jag nästan får ont i mina mungipor av den påklistrade glädjen, fortsätter säga vad kul! eller grattis! när jag får veta att en gammal vän någons syster en bekant väntar barn. Tänker att det kanske är så här det kommer att se ut resten av mitt liv; jag som fortsätter med min ensamhet samtidigt som alla andra får det att se så lätt ut med putande magar ringmärkta fingrar happily ever after. Och när T frågar mig kan mostrar ha barn? känns det som om något litet går sönder i mig och det där svarta klibbiga som jag kallar sorg sipprar ut i min bröstkorg. Eller när mamma ringer en söndag och hon försiktigt frågar var där några trevliga? angående min utekväll när jag vet att hon egentligen undrar om jag träffade någon.

Att för ett ögonblick, mitt i en rörelse, se sin spegelbild och hoppa till en aning av förvåning över personen som tittar tillbaka med en avtrubbad främmande blick. Att för ett ögonblick tänka på den kommande födelsedagen och inse jag är inte redo för trettiofyra, jag känner mig ju mindre och bräckligare än någonsin. Att för ett ögonblick känna ett stråk av ilska över att han inte lät mig släppa taget tidigare eller att han inte själv gjorde det när han ändå visste. Att för ett ögonblick se ett kärlekspar i en film kyssas och försöka minnas den där pirrande känslan när någon jag är kär i som är kär i mig tillbaka kyssar mina läppar, utan att lyckas.

Ensamhet är att inte ha någon att längta till.