Italien var fantastiskt! Såklart. Men man kan inte åka iväg från sig själv och man kan inte bli magiskt lagad och hel på tio dagar. Jag börjar tro att det trasiga inte går att laga, att sprickorna är för många och djupa någonstans där under min hud där allt det svåra och svarta lägger sig. Jag börjar tro att det bästa vore att ge upp, att väntan ändå kommer visa sig vara förgäves, att lyckan bara inte är gjord för någon som mig.
Så fortsätter jag med min ensamhet. Jag fortsätter le så där så att jag nästan får ont i mina mungipor av den påklistrade glädjen, fortsätter säga vad kul! eller grattis! när jag får veta att en gammal vän någons syster en bekant väntar barn. Tänker att det kanske är så här det kommer att se ut resten av mitt liv; jag som fortsätter med min ensamhet samtidigt som alla andra får det att se så lätt ut med putande magar ringmärkta fingrar happily ever after. Och när T frågar mig kan mostrar ha barn? känns det som om något litet går sönder i mig och det där svarta klibbiga som jag kallar sorg sipprar ut i min bröstkorg. Eller när mamma ringer en söndag och hon försiktigt frågar var där några trevliga? angående min utekväll när jag vet att hon egentligen undrar om jag träffade någon.
Att för ett ögonblick, mitt i en rörelse, se sin spegelbild och hoppa till en aning av förvåning över personen som tittar tillbaka med en avtrubbad främmande blick. Att för ett ögonblick tänka på den kommande födelsedagen och inse jag är inte redo för trettiofyra, jag känner mig ju mindre och bräckligare än någonsin. Att för ett ögonblick känna ett stråk av ilska över att han inte lät mig släppa taget tidigare eller att han inte själv gjorde det när han ändå visste. Att för ett ögonblick se ett kärlekspar i en film kyssas och försöka minnas den där pirrande känslan när någon jag är kär i som är kär i mig tillbaka kyssar mina läppar, utan att lyckas.
Ensamhet är att inte ha någon att längta till.
7 kommentarer:
jag kan inte heller minnas den känslan. jag vill hångla med någon, jag vill ha fjärilar i magen. Jag puttar myself out there, men det händer inget. jag är oemottaglig. jag vill inte behöva vänta på någonting som kanske aldrig kommer komma.
Jag skulle vilja säga att du måste hitta glädjen i ditt liv som det är just nu, göra saker som gör dig glad, umgås med människor som får dig att må bra. Men jag vet att det inte funkar så. Att alla de där underbara människorna roliga sakerna fina upplevelserna inte kan få den där extra lilla guldkanten när hjärtat längtar ihjäl sig efter någon att få dela det med. Jag fyllde 34 förra helgen och har visserligen varit sambo sen i våras. Men medan mitt hjärta skriker efter egna barn har jag fått två bonusdöttrar som kräver sitt och inte lämnar utrymme för egna just nu. Det där är också en svår matematik. Hur mycket de där två fantastiska fina tjejerna än fyller mitt liv så är de inte mina. Och jag behöver mina. Samtidigt som jag behöver mig själv och min sambo och vår tid. Om jag ens kan få barn? Det är inte utan att åldern för med sig en viss panik. Jag vet inte vad jag ville ha sagt med det här, mest kanske att du inte är ensam om de där tankarna. Och att när man väl träffar rätt kan de gå rätt fort. Vill man något riktigt mycket så tror jag man kan få det, på ett eller annat vis. Och du, jag tror på dig. Du är så stark som vågar öppna ditt hjärta så här.
Jag vill hålla med Jojo lite, att du behöver hitta lyckan på egen hand först, må bra i dig själv. Kanske hitta något mer att fokusera på, nåt att glädjas över - en hobby, intresse eller jobb. Varje dag som går är ännu en dag av ditt fantastiska liv! Jag vet, tro mig, hur svårt det kan vara att streta sig upp genom det mörka, kladdiga, men när du väl är över på andra sidan kommer du ångra att dagarna bara gick.
Det enda alternativet är upp! Du behöver inte ge upp några drömmar eller förhoppningar - ge bara inte upp dig själv! Det blir så lätt en ond cirkel, och det är svårt att träffa någon när man själv inte orkar ge något.
Det kommer vända! Men sitt inte bara och vänta. Lev ditt liv så länge!
Jag hoppas inte detta låter nedlåtande eller taskigt på nåt vis, jag vill bara försöka peppa dig till att se vilken bra människa du är och hur mycket livet har att erbjuda!
Stora kramar!
Kajsa
Jag läste inlägget och blev så rörd av dina ord att tårarna började rinna.
Känner igen mig i exakt din beskrivning.
Du är inte ensam om att känna så.
Ingen tröst men kämpa på.
Fokusera på saker och ting som gör dig glad.
Stanna kvar i den känslan.
Alla mörka tunnlar har ett slut.
Det bara är så.
Kram
Det är helt otroligt att du är 34 år och så ensam som du är. Hjälp, så läskigt och främst sorgset.
Eh, det är inte helt otroligt...
Jag vet många 30+ singlar som känner precis samma sak emellanåt.
Bara för att man är modig nog att skriva om att man känner sig oändligt ensam ibalnd, betyder inte det att man helt och hållet är det.
Sofia: Åh, just precis så. Men jag tror inte alls att du är oemottaglig, du har bara inte hittat rätt ännu. Jag försöker vara tålmodig och tänka att man borde träffa någon vettig någon gång... men ibland känns det hopplöst.
Jojjo: Tack för dina fina ord! <3 Blir så glad. Det där med ålderspanik är svårt... man kan ju inte göra så mycket åt det, bara fortsätta följa sin magkänsla antar jag. Jag håller tummarna för både dig och mig!
Kajsa: Tack för dina kloka ord! Jag tror att jag kommer må mycket bättre när jag får ett riktigt jobb och ja jag ska kolla upp det här med att gå en kurs eller något, min kurator tror också på det. Att göra saker. Så lätt men samtidigt så svårt ibland. Tack igen för peppen, kram!
Linda: Åh, vad fint. Och tack för dina ord, blir så himla glad. Jag hoppas att både du och jag kommer ut ur de där mörka tunnlarna snart snart. Ta hand om dig! <3
Anonym: Fast jag fyller ju inte 34 år förrän om en månad, he he. Nej men om jag fortfarande är singel om typ tio år kanske jag börjar bli lite rädd på riktigt. Men än finns det tid för kärlek, tänker jag.
Anonym: Kloka, fina du. Tack! <3
Skicka en kommentar