tisdag, maj 28

always waiting for something lasting

Så kommer årstiden med körsbärsträd svalor vitsippor och ett fladdrande hjärta under jeansjackan; månaden jag väntat på längtat efter. Så går dagarna tankarna människorna alldeles för fort fram, allting snurrar och jag stannar av.

Så träffar jag läkaren för första gången på tre månader, hon undrar hur jag haft det och jag berättar. Jag berättar att nu är ljuset solen grönskan äntligen här, men höstvindarna och vintermörkret river fortfarande i min bröstkorg. Våren skulle ju komma med lättare dagar, men det känns fortfarande svårt och jag är lika vilsen nu som då. Jag berättar om mardrömmarna som får mina hjärtslag att rusa iväg varje natt, om självtvivel spruckna förhoppningar kliande avundsjuka. Jag berättar att allt det där som är fint omkring mig hjälper tröstar värmer bara små korta stunder, det mörka stannar alltid kvar. Jag berättar om rädslan över att se besvikelsen i deras ögonen; besvikelsen som redan är min att bära. Jag berättar att det var ju inte meningen att det var så här det skulle bli; livet.

Du har fått lite mascara under ögonen säger hon försiktigt och nuddar vid min axel när jag ska gå, jag märkte knappt när tårarna började komma. När jag sedan står ute i solen igen kommer jag på att jag glömt ta med solglasögonen, jag går hemåt med blicken ner mot marken cigarettfimparna maskroserna. Tröttheten träffar mig med en våldsam kraft när jag kommer hem, jag lägger mig tätt tätt intill katten och det känns som om jag somnar nästan direkt. När jag vaknar någon timme senare har jag fortfarande mascararänder under mina ögon.

torsdag, maj 23

körsbärsträden stod i full blom när du kom med våren

Tänk, jag har fått vara din moster i tre år nu. På den här dagen för tre år sedan kom du till oss och fyllde min bröstkorg med en kärlek som ständigt blomstrar och svämmar över. Mycket har hänt sedan dess, det är så knasigt fint och roligt att få vara din moster och att få se dig växa och utvecklas till en egen fin liten person.


Du ser upp till din storasyster och följer hennes varje steg, ingen kan få dig att skratta som hon. Du är fascinerad av bilar bussar traktorer lastbilar och du tycker om att gunga högt högt, vattna i trädgården, dansa i ring med mig och din storasyster och bygga höga torn med ditt lego. Du har blivit en sådan rolig nyfiken och klok liten person, du pratar mycket och ibland svämmar kärleken över i min bröstkorg när du berättar vad du tänker på. Som när du förklarar hur snabbt Blixten kan köra. Som när du säger att några blommor ser söta ut. Som när du berättar att du vill ha brunt lockigt hår. Som när du säger mamma, du och Jessica är bästa kompisar och sedan berättar att din bästa kompis heter Neil.


Ibland skriker du högt högt när tålamodet tryter eller när du blir arg över någonting, ibland skrattar du högt högt så att jag också måste skratta och då känns det som om hjärtat under mina revben är inlindat med fluffigt sockervadd. Du är ofta ivrig över att få visa sådant du har ritat byggt eller sett, kolla Jessica! säger du då. Och du, det finns så mycket jag skulle vilja visa och berätta för dig. Jag önskar jag kunde ge dig haven stränderna stjärnorna himlen och allting där emellan. Jag önskar jag kunde bära dig på mina axlar och skydda dig från allt det där som krossar hjärtan resten av våra liv.


Grattis på din treårsdag, älskade lillebror. Våren kommer alltid att tillhöra dig, jag kommer att älska dig resten av mitt liv.

söndag, maj 19

by blood and by me, I follow your lead

Hej, du. Du som inte finns ännu, men som jag skänker tanke efter tanke, gång på gång. Jag är inte säker på om du någon gång får tillhöra den här världen, men jag hoppas och önskar det. Som jag hoppas och önskar! Jag är inte säker på om du någon gång får ta del av mina tankar och ord, men jag skriver ändå. För att jag måste berätta för någon, för att tankarna ibland kommer först när jag börjar skriva. Och jag vet inte riktigt hur mycket man får visa av sig själv eller när mina tankar börjar bli destruktiva själviska sorgliga. Men du är min ledstjärna inbillar jag mig.

Du, jag skulle vilja berätta om min längtan, hur plågsam den kan vara. Som när dagarna nätterna ramlar förbi mig; den ständiga känslan av att tiden jagar mig och inte inväntar mig. Hur det känns som tusen nålar i min bröstkorg när någon annan har fått någon som du, med namnet som jag skulle ge dig om du vore min (och hur jag måste trycka på avfölj när avundsjukan blir alldeles för svart och kladdig och svår att hantera, för jag tycks bara se uppnäsan händerna fötterna namnet som tillhör min längtan) och hur jag frågar högt för mig själv men när är det min tur då? som om jag väntar på att någon ska kunna svara mig.

Du, jag skulle vilja berätta om mitt sökande, hur svårt det kan vara. Som när jag går på konsert och plörsligt står näranära någon som doftar gott med snälla ögon snett leende och som jag för en kort stund låtsas är min. Hur jag nästan kan känna hans kroppsvärme genom alla kläder, hur hans armbåge ibland nuddar min arm. Hur det får mig att vilja känna någons hand i min eller någons arm runt min hals eller åtminstone någons blick på mig. Hur ont längtan efter att få känna någonting tillsammans med någon annan kan göra. Detta svåra; att försöka finna honom. Han som också längtar efter någon som du, han som vågar komma näranära, han som kommer kännas värd all den här väntan.

Du, jag tänkte sova och drömma om dig nu. Hur jag håller om dig, bär dig på mina axlar, kittlar dig. Hur vi står i ett kök med musik i bakgrunden bestick som klirrar pannkakor som doftar nygräddade och hur det bubblar mjölk i dina mungipor när du skrattar åt mina roliga grimaser. Hur jag tänker att ditt leende liknar mitt och att jag är så himlahimla glad över att just du får vara min resten av mitt liv. 

Godnatt, älskade. Jag hoppas att vi får träffas en dag, du och jag. Hälsningar från någon som längtar. 

torsdag, maj 9

let your body decide where you want to go

Det var någon gång under min gymnasietid, jag hade precis duschat och stod med öppen morgonrock när mamma kom in på mitt rum och ville säga något. Vi måste göra något åt din mage sa hon precis innan hon stängde dörren efter sig. Jag tittade ner på min runda mage och tänkte min mage, är det något fel på min mage? och ja, den var ju inte lika platt som några av mina klasskompisars. Klart att en mage ska vara platt! Och mina lår, visst är de också lite för runda? Jo men mamma har rätt, jag måste göra något åt det här!

Femton år har gått, jag tror inte att mamma minns den där dagen men den har förföljt mig. Precis som hennes nedvärderande kommentarer om den egna kroppen; hon hade alltid någon diet på gång när jag var tonåring (jag minns särskilt den när hon åt keso och apelsin till lunch varje dag). Samtidigt läste jag tidningar som VeckoRevyn och Frida som lärde mig att hängbröst är osexigt, killar gillar naturlighet, så fixar du den naturliga looken och så här framhäver du dina kurvor. Jag började se min kropp som en felkonstruktion, jag började tänka på min kropp (typ varje vaken timme) som något som krävde total förvandling.

Kroppshatet började alltså under min gymnasietid, då magen låren armarna började runda till sig. Fram tills dess hade jag varit hyfsat smal och därmed också hållt mig till idealet. Det där kroppshatet har sedan följt med mig genom ungefär hela mitt vuxna liv, fram till ganska nyligen. Jag har suttit i otaliga fikarum där kollegor diskuterat olika bantningstips, LCHF, träning och kända kvinnors kroppar samtidigt som det dåliga samvetet tryckt på när jag varit den enda som tagit två kakor till fikat. Jag har flackat med blicken, skämtsamt sagt äh jag har bara ätit lite för mycket godis när någon (ibland främlingar!) frågat mig om jag är gravid. Jag skrev ofta om det i min förra blogg; hur tjock jag brukade känna mig. Nu känns det mest lite sorgligt att läsa. Tänk så mycket tid – så många år! - jag lagt på att tänka dumma tankar om min kropp. Min kropp som bär upp mig, som är mjuk, som klarar av att busa med och krama om mina syskonbarn, som kan ge mig njutning när jag delar den med någon annan.

Det känns faktiskt nästan som en uppenbarelse för mig nu; hur jag känner en sådan ömhet för min kropp. Och så tänker jag det var väl ändå på tiden! Att snart vara trettiofyra och äntligen känna att jag gillar min kropp. Det är ju nästan så att man vill gråta en skvätt. Jag behöver inte mammas eller mäns eller någon annans uppskattning för att känna att min kropp är av värde, att den är okej precis som den är. Den är det för att JAG tycker det. Jag kommer inte att sluta äta något gott eller börja med någon himla diet inför beach 2013. Och jag kommer inte heller gömma mig under en sarong på stranden, jag kommer att leka gladiator i vattnet och bära mina syskonbarn på axlarna, äta glass och dricka öl och känna hur den efterlängtade sommarvärmen ger min kropp energi.

Som fina kloka Karin skrev: Den enda som behöver gilla min kropp är jag själv. Och jag älskar min kropp. Om jag bara får lära mina syskonbarn en enda sak, så är det det. Du – och endast du – behöver gilla din kropp. Ingen annan har någon rätt i att definiera hur din kropp bör ser ut. Alla andra kan ju faktiskt ta och sköta sitt eget istället. Eller bara gå och dra något gammalt över sig.

måndag, maj 6

jag måste varit någon annan innan jag kände dig

Så nära får ingen gå! skriksjöng han, min klasskompis. På en förfest i en trång lägenhet någonstans i Motala, jag orkar inte riktigt räkna ut hur många år som passerat nu. Eller hur, Jessica? sa han därefter och tittade rakt på genom mig. Det har liksom följt med mig sedan dess. Hur han tittade på genom mig; hur han upptäckt att jag inte lät någon gå nära.

Det är nog väldigt svårt att lära känna mig; komma nära inpå. Jag vet inte riktigt när det blev så, kanske har jag alltid haft en osynlig mur uppbyggd kring mig? Kanske har den växt sig större för varje centimeter som mitt självförtroende krympt? Samtidigt som jag har lätt för att bli förälskad i andra människor är det himla svårt för mig att glänta på dörren till mitt inre för någon annan, låta någon se min ångest mitt gråt mina svåraste tankar. Och det är inget medvetet val, jag har på något sätt lärt mig att hålla det där för mig själv, att bara visa några sidor av mig och aldrig aldrig hela mig. Det är kanske därför jag i nästan hela mitt vuxna liv fått höra att jag är blyg och tystlåten? För att jag är försiktig, på min vakt, alldeles alldeles livrädd.

Men. Så finns det några som trots detta flyttat in under mina revben, rakt in i hjärtat. Och som låtit mig göra detsamma. Som tar min hand, låter mig gå bredvid. Som får mig att skrattasåattdetgörontimagen genom enkla ord grimaser danser, låter mig locka fram skratt. Som lär mig sådant jag inte kan, låter mig berätta om sådant jag kan. Som berättar hemligheter drömmar svårigheter, låter mig berätta när jag behöver och lyssnar peppar förstår. Som jag älskar till månen solen stjärnorna och tillbaka, som jag vill bära på mina axlar när deras styrka svackar, som jag vill visa världens alla städer öar hav, som jag inte kan leva utan en endaste dag för då skulle hjärtat under mina revben säkerligen sluta slå.

 

onsdag, maj 1

och om du bryr dig så blev jag inget

Att fråga sig själv är jag den jag vill vara? blev det som det var tänkt? och inse att jag inte har någon aning alls, jag vet inte vem det är meningen att jag ska vara. Att det enda jag vet helt säkert är att det inte kan vara meningen att det ska vara så här, för i så fall vill jag inte vara med längre.

Vi är tomma skal som suktar efter innehåll sjunger Krunegård, jag vill fylla mig med något meningsfullt. Något som lyfter mig över molnen, något som gör mörkret mindre mörkt, något som dundrar likt autobahn i avståndet mellan hjärta läppar fingertoppar. Jag vill inte längre kasta blickar över min axel, viska samma önskan varje gång klockan slår 11.11 eller 22.22, känna hur tvivlet pulserar ikapp med blodet i mina handleder. Jag vill inte längre vakna varje morgon med en ekande tomhet, som finns kvar när jag ska somna på kvällen.

Även jag är ett tappat självförtroende, så har det varit under en lång lång tid nu. Jag vet inte var jag ska leta för att hitta det, vilka vägar det är meningen att jag ska gå. Jag ifrågasätter alla min val, ritar tabeller kartor listor och försöker räkna ut. Vem jag ska vara, vad det finns för någon som mig, hur jag ska komma dit jag hör hemma (om jag hör hemma någonstans). Och så alla dessa år som rusat förbi mig; som fortsätter rusa. Om tre månader fyller jag trettiofyra, jag trodde jag skulle veta vid det här laget. Jag trodde livet skulle vara något annat.