Så blir det lördag, jag målar läpparna röda skriksjunger ta mig till kärlek, ta mig till dans! dricker öl med vänner och känner hur förhoppningarna bubblar i bröstkorgen. Mamma ringer dagen innan, säger vad kul att du ska ut! och frågar vad ska du ha på dig? och jag förstår att hon också hoppas. Jag och vännerna ramlar gatorna fram fnissar dansar, jag drar lite i min kjol, rufsar till mitt hår och känner mig nästan som tjugofem igen. Det känns i luften att våren är nära, fåglarna sjunger högljutt och det hörs i min bröstkorg, vindarna är ljumma och skratten bubblar ut ur våra munnar.
Någonstans under kvällen inne på det trånga varma dansgolvet bryts den där förtrollningen, jag flackar med blicken och väser i min väns öra jag vill hångla med någon!, hon svarar ja! och vi fnissar dricker ytterligare en öl spanar efter någon snygg. Några gånger fastnar min blick i någon annans, men blickarna vandrar alltid vidare. Jag känner mig plötsligt inte som tjugofem längre, det är alla andra som är det och jag tänker att min längtan måste synas som desperation i min blick för varför vandrar blickarna annars vidare? Tröttheten ramlar över mig, jag känner mig full fel patetisk och cyklar hem med en punktering på min cykel. Det känns som åska i luften och gatorna är folktomma, tårarna kommer när jag passerar Köpenhamnsvägen, cyklar förbi hans lägenhet.
Mamma ringer dagen efter, frågar hade du kul? var där någon trevlig? och jag säger näää, men vilket fint väder vi fått va? för jag orkar inte riktigt bära hennes besvikelse också, jag orkar inte riktigt tänka på min längtan och vi säger hej då, jag kryper in under täcket intill katten och somnar till slut om för tredje gången den här söndagen.
