den som vill får gärna hålla tummarna

För jag har en dejt ikväll!!!!!!!!!!!!!


*andas i en brun papperspåse*
*springer runt i cirklar och skrattar hysteriskt för mig själv*
*funderar på om jag ska ta en atarax eller en stor stark innan dejten?*

you'll be the prince and I'll be the princess

Det är hela tiden upp. Och sedan ner; alltid ner igen. November är grått och jag känner mig också grå, på gränsen till genomskinlig. Tålamod är en dygd och mina tankar är allt annat än tålmodiga, de rusar ständigt iväg och mina hjärtslag likaså. Att läsa ord genom tårar på en suddig skärm, ord som dansar på tungan, skapar förväntningar som sedan krasas lika lättvindigt. Att fastna med tankar om vinterfrasiga läppar som möts, händer och kroppar som tycks höra ihop, en bröllopsklänning som låter svisch-svisch när jag snurrar dansar skratttar, små små steg som hörs utanför vårt sovrum och hur jag sedan somnar om med mitt ansikte nedborrat i en liten liten mjuk nacke. Att sedan känna sig smutsig sorglig grå, på gränsen till genomskinlig, när tankarna måste plockas isär.

 

Och den där orken; hur svår den är att fånga. Och jag tänker; varför ska det vara så lätt att känna den där sockerdrickan i bröstkorgen men så svårt att hitta rätt? Jag önskar det vore lätt, att man kunde slippa gåtorna frågorna lekarna och istället ta någons hand, säga nu är det du och jag och vi kommer att bli så bra ihop du och jag och få ett leende nickande rungande ja! tillbaka och sedan ett happily ever after.

 

Att få någon att börja och aldrig sluta älska mig. Jag önskar det vore lätt.

du fyller mina gråa och tunga novemberdagar med solsken

varje moln är trasigt, du räknar allt sorgligt natten lång

Jag börjar gå mot gamla gator, välkända träd och dofter. Så hamnar jag på gatan som varit min, som varit vår gemensamma. Jag ringer på porttelefonen, går uppför gamla trappor och minnen. Jag stannar framför dörren där mitt namn inte längre står bredvid hans, ger honom en snabb kram när jag kommer innanför dörren och vi skrattar snart åt något som ingen annan skulle förstå. Vi tittar på film, han dricker vin och jag kaffe, vi pratar om allt mellan himmel och jord, jag tänker att han trots allt fortfarande är min vän och det är så jag vill ha det.

När jag ska gå hem träffar jag på några gamla grannar i trappen, det unga paret som bor på fjärde våningen. Hon verkar lite förvånad över att se mig igen, men säger inget, vi hälsar och jag skyndar vidare. För jag ser ju, hon håller en liten liten kopia av sig själv i handen. Det unga paret som bor på fjärde våningen har fått en dotter men inte jag och jag börjar gå med snabba snabba steg mot gatan som är min nu på andra sidan stan och känner hur det bränner bakom mina ögonlock och hur hjärtslagen rusar.

Men när jag kommer hem känner jag hur ett lugn sköljer över mig, hjärtslagen mjuknar något. Jag loggar in på dejtingsidan, skickar iväg ett två tre mejl och känner ett litet litet pirr i kroppen när jag tänker på möjligheten till något nytt. Några timmar senare får jag ett svar som får mig att le, jag tänker att det där med förhoppningar är kanske inte så himla himla farligt ändå.